Claes Ankarcrona ifrågasätter den 31/10 om bankerna ska få tolka vad banksekretessen innebär. Frågan kan förefalla märklig från en före detta bankman.
   Vem tolkade innebörden av banklagstiftningen åt Ankarcrona när han arbetade i bank? Vände han sig till kunden eller någon myndighet när någon sådan fråga uppkom?
   Bankverksamheten är omgärdad av ett omfattande regelverk. Ibland finns det klargörande och bra förarbeten i form av utredningsbetänkanden och propositioner. På vissa områden har Finansinspektionen utfärdat kompletterande föreskrifter eller allmänna råd. Det är bankernas skyldighet att ständigt i den löpande verksamheten tolka och tillämpa detta regelverk.

Ankarcronas jämförelse mellan hastighetsgränserna och banksekretessen är helt irrelevant. Om man iakttar hastighetsgränserna eller inte, kan objektiv; fastställas. Däremot går det inte au objektivt fastställa vad uttrycket "obehörigen" ska innebära i de mest skilda situationer som kan uppkomma i den dagliga bankverksamheten.
   Kunde man jämställa "obehörigen" med en 50-skylt vore banksekretessen inget problem.

Ankarcrona raljerar över den praxis som utvecklats när det gäller banksekretessen. Men handelsbruk och sedvänja (praxis) godtas taktiskt allmänt inom olika branscher och används av domstolarna för tolkning och utfyllnad av bestämmelser som är vaga till sin utformning.

Bankerna är noga med att iaktta banksekretessen för att skydda kundernas integritet och upprätthålla förtroendet. Uppgifterna sprids inte "frikostigt" som Ankarcrona tycks tro. Tvärtom hålls de inom den krets av anställda som för sitt arbete behöver ha tillgång till uppgifterna.
   På motsvarande sätt är det om uppgifterna behöver lämnas ut till andra bolag inom koncernen eller företag som banken anlitar, till exempel direktreklamföretag, som Ankarcrona nämner. Sekretessen säkerställs då genom avtal om sekretess mellan banken och det andra företaget och sekretessförbindelser från de anställda.
   Ankarcrona påstår att min hänvisning till Håkan Nial är felaktig när det gäller utlämnande av uppgifter till dotterbolag. Men det är bara att läsa boken: "Det är därvid naturligt och önskvärt att banken skall kunna tillhandahålla dotterbolaget för dess rörelse betydelsefull information på samma sätt och på samma villkor som en bank utan hinder av banksekretessen kan låta uppgifter från en avdelning i banken i viss utsträckning överföras till en annan avdelning." (Sidan 84)
   Tidigare ifrågasättanden av banksekretessen, senast av skeppsmäklare Hans Abenius, är bara teorier utan praktiska exempel.
   Uppgifterna om skadestånd efter brandkatastrofen på Hisingen kom inte från bankerna. Men Abenius utnyttjar denna tragedi för att misstänkliggöra bankerna.
   Skulle en bankanställd ta hem kunduppgifter och använda dem för syften som inte har med bankverksamheten att göra, är det grund för uppsägning.
   Det har inte påståtts att detta förekommit, och det är oansvarigt av Abenius att med sina antydningar sprida oro bland kunderna. Alla bankanställda är mycket medvetna om vikten av att iaktta bank sekretessen.
   Ankarcrona anser att bankerna ska informera nya kunder om vad banken tänker använda informationen till. Det är precis vad bankerna nu är i färd med att göra. Naturligtvis kan informationen alltid göras tydligare och mer lättillgänglig.
   De kunder som inte vill ha direktreklam behöver bara anmäla det till banken, så läggs det in en spärr mot detta. Självfallet har banken inget intresse av att sända nya erbjudanden till kunder som inte vill ha sådana.

Tidigare inlägg
Angelica Nelson, jurist, en av författarna till Norstedts Praktiks om personuppgifter 3/10, Lennart Dagerfall, konsult och före detta personaldirektör 16/10, Stefan Ravelin, jur kand, Euro-Competition 19/10 samt Tomas Tetzell, bankjurist vid Svenska Bankföreningen 25/10 och Claes S Ankarcrona, civilekonom och f d bankman, Nyon, Schweiz 31/10 samt Hans Abenius, skeppsmäklare, Hovas 8/11.

Copyright