23.  Kommentarer i sak avseende aktbilaga 161 Nordbanken påstår i sin inlaga att kvittningsyrkandet skulle sakna betydelse för frågan om Marie Senntons betalningsansvar gentemot banken. Detta är ett ytterst märkligt uttalande och helt i strid med gällande rätt. Av rättens skäl i protokoll 2000-04-03 framgår att rätten helt okritisk tagit detta uttalande till sig utan någon som helst prövning eller egen bedömning av rättsläget. Detta agerande från rättens sida understryker att rätten är helt beroende av Nordbanken i sin dömande verksamhet, således ett synnerligen starkt bevis för att rätten redan brutit mot gällande regler enligt artikel 6 punkt 1 i den europeiska konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt särskild lag har dessa regler uttryckligen direkt verkan med grundlagsdignitet i Sverige sedan den 1 januari 1995. När det gäller Nordbankens uppgift om rättsläget kan det konstateras att den inte är korrekt. Nordbankens advokat har uppenbarligen i denna del, genom att lämna en osann uppgift om rättsläget (vilket strider mot god advokatsed), försökt påverka tingsrätten att inte förstå gällande rätt. Nordbankens vilseledande agerande leder till att situationen måste redas ut och klarläggas. Nordbanken menar att ett brott måste begås av en fysisk person för att vara ett brott. Varje brott kan begås av en juridisk person (det finns dessutom medverkan till brott samt medelbart gärningsmannaskap och någon begränsning till fysisk person finns inte). Precis på motsvarande sätt som när det gäller mänskliga rättigheter, som gäller även juridiska personer, kan juridiska personer begå brott. Enda frågan är vem som straffrättsligt skulle kunna dömas i anledning av den juridiska personens brott men detta skall inte prövas i förevarande mål. (Finns ingen annan som har ansvaret är det alltid bolagets VD alternativt en eller flera styrelseledamöter). I förevarande mål kommer inte frågan om vem som skall dömas för brottet (förtalet) upp till prövning rent straffrättsligt. Det gäller enbart prövning av en prejudiciell fråga inför bedömningen av Nordbankens ekonomiska ansvar för brottet. Skadan är såväl ansvariga fysiska personer som den ansvariga juridiska personen solidariskt ersättningsskyldiga för. Eftersom talan gäller ett käromål och motstående kvittningsanspråk leder ramen för processen i förevarande dispositiva tvistemål till att enbart Nordbanken som juridisk person berörs. Nordbanken kan inte gömma sig bakom någon fysisk person då brottet otvivelaktigt begåtts. Brottet har skett under åtminstone verkställande direktörens ansvar, det är till och med ett led i ett i system satt förfarande mot ett flertal av bankens kunder och innebär en överträdelse av en klar och entydig regel i brottsbalken. Då det dessutom är Nordbankens ansvar att bevisa att de aktuella uppgifterna skulle vara korrekta eller tillbörliga för att Nordbanken skall slippa undan ersättningsskyldighet är det bara fråga om att bevisa kopplingen mellan Nordbanken och registret för att ansvar skall anses föreligga. Det är ett faktum och kan bevisas att Nordbanken organiserat sitt förtalsregister inom ramen för en egen avdelning för soliditetsupplysning. Brottet skall ses som grovt då det felaktiga registrerandet och spridandet av medvetet falska uppgifter skett vanemässigt och i samband med Nordbankens näringsverksamhet. I sammanhanget bör särskilt nämnas den kommentaren att det uppdagade interna förfarandet hos Nordbanken är lika brottsligt och klandervärt oavsett om spridning av de felaktiga uppgifterna skett medvetet eller av misstag, exempelvis därför att en hos Nordbanken anställd person av misstag skulle ha kopierat och distribuerat handlingarna. Det har i så fall skett i anledning av tjänsten hos Nordbanken och skall därför drabba Nordbanken även om spridningen inte skulle ha skett medvetet. Brottet i sig har konstituerats redan genom den felaktiga uppgiftens förfärdigande och genom att uppgiften, genom att den blivit införd i registret, direkt nått ett antal personer inom banken (jfr skillnaden mellan ärekränkning och förtal). Precis som sägs i domen i Kone-målet har upphovsmannen till aktuella uppgifter dessutom ett synnerligen långt gående ansvar för uppgifternas spridande och detta oavsett hur många led bort som skadan uppkommer. Förtalet skall, i och med att det satts på pränt, jämföras med ett löpande skuldebrev eller liknande. I det här fallet blir den på papper fästa felaktiga uppgiften bärare av upphovsmannens ansvar för förtalet. Att dessa förutsättningar för ansvar uppfyllts framgår bland annat av att registret ifråga finns spritt på de flesta bankkontor, finansinstitut, försäkringsbolag, myndigheter och medier i landet. Det spelar ingen roll för Nordbankens ansvar om den ursprungliga spridningen skett av misstag och detta är speciellt påtagligt då denna typ av kreditupplysningsregister är av sådan karaktär att såväl lagstiftare som Högsta domstolen anser att ansvaret skall vara synnerligen vittgående, på det sätt som exempelvis framgår av domen i Kone-målet. Att Nordbanken har ansvar för upprättandet av den aktuella registeruppgiften kommer att styrkas i målet enligt nedan. Att uppgiften kommit andra tillhanda kommer också att styrkas även om det enligt ovan inte är erforderligt. Att spridning skett framgår dessutom redan av att undertecknad fått tillgång till uppgiften och dessutom hela registret. Nordbankens uttryckliga förhoppning att svaranden redan innan bevisuppgiftens lämnande skulle ha styrkt att Nordbanken har ansvar för uppgifterna ifråga får ses som den förhoppning det är. Nordbanken har inte någon reell anledning att bortse ifrån vad som i övrigt anföres.

Tillbaka till Innehållsförteckning

Tack besöket och välkommen åter! Hemsida