I slutet av 1980-talet växte en spekulationsbubbla fram främst när det gällde fastigheter. Bubblan sprack, bankkrisen var ett faktum och den borgerliga regeringen fick vidta en rad åtgärder för att dämpa prisfallet på fastigheter.   Att bankerna med regeringens goda minne sade upp lån till företag "som inte passade in" stämmer inte alls, skriver moderatledaren  Bo Lundgren som svar på en debattartikel i Aftonbladet den 18/8 skriven av Mats Lönnerblad.

MATS LÖNNERBLAD påstår (Aftonbladet Debatt 18/8) att jag som bankminister i början av 1990-talet ”godkände den största företagsslakten i Sveriges historia”. Så är det självfallet inte. Tvärtom lade hanteringen av bankkrisen grunden för en snabb ekonomisk nytändning.

Vårt sätt att arbeta har också uppmärksammats internationellt. Ett exempel är den amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan, som i ett tal i höstas konstaterade att den snabbhet och kraft som präglade åtgärderna i början av 1990-talet var en starkt bidragande orsak till den snabba återhämtningen i den svenska ekonomin.

PRISERNA PÅ de fastigheter som omsattes tappade efter hand all kontakt med den faktiska avkastningen. En traditionell spekulationsbubbla växte fram. Som alla bubblor brast också denna. Fastighetspriserna sjönk dramatiskt – ofta mer än 50 procent – och kreditförlusterna i finansbolag och banker ökade kraftigt. Det innebar i sin tur att säkerheterna för ett stort antal banklån hade ett betydligt mindre värde än vad som förutsattes när lånen beviljades.
  Detta påverkade självfallet också värdet på banksäkerheter i form av fastigheter, vilket ledde till omfattande kreditförluster när många låntagare inte kunde fullfölja sina förpliktelser gentemot bankerna. Det urholkade bankernas egna kapital, vilket innebar att de för att uppfylla kapitaltäckningsreglerna endera behövde kapitaltillskott eller var tvingade att banta sina balansräkningar. Det ledde i sin tur till uppsägning av en del krediter med fastigheter som säkerhet.
  

LÖNNERBLADS TES är att en del banker medvetet och med regeringens goda minne ska ha ägnat sig åt att säga upp krediter endast för att vissa företag ”inte passade in i bankernas strategi”. Det är ett påstående som inte stämmer med verkligheten.

  
DET KAN naturligtvis inte uteslutas att beslut om uppsägning av lån i enskilda fall fattats på tveksamma grunder. I den mån felaktigheter har inträffat fanns och finns det möjligheter att ta upp detta inom ramen för en rättslig process eller genom påpekanden till Finansinspektionen. Till det kommer att det inrättades en etisk nämnd dit den som kände sig felaktigt behandlad kunde vända sig. Det var också möjligt för låntagare, som bedömde att marknadsvärdet var högre än vad banken menade, att i stället för att låta banken ta säkerheten i anspråk kräva en exekutiv auktion.
  Den borgerliga regeringen vidtog i början av 1990-talet ett antal åtgärder för att försöka dämpa prisfallet på fastigheter. Fastighetsskatten på kommersiella lokaler slopades, snabba försäljningar av de fastigheter som tagits i anspråk när bankkunder inte kunde infria sina åtaganden undveks och bankerna tilläts inneha fastigheter längre än de maximalt tre år som tidigare gällde.
  

JAG TROR ATT de flesta kan föreställa sig vilka prisfall som skulle ha uppkommit på marknaden om dessa fastigheter sålts ut inom en treårsperiod. Hade staten inte ingripit hade flera banker gått omkull, vilket hade inneburit att inte bara några utan alla krediter sagts upp. Den borgerliga regeringens insatser, i samverkan med socialdemokraterna, gjorde fastighetskrisen mindre djup och innebar att privatpersoner inte förlorade sina sparpengar.
  Det var inte bankernas kredithantering i början av 1990-talet, utan en orimlig ekonomisk politik och en spekulationsbubbla under 1980-talet, som låg till grund för den ekonomiska krisen. Måhända är det inte en lika dramatisk förklaring som den hypotes Mats Lönnerblad för fram. En oövervinnerlig fördel är emellertid att den är sann.