[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Lundgren ljuger - sa ja till företagsslakten 
Av Mats Lönnerblad  - Aftonbladet - 18 augusti 2000

Moderaternas partiledare Bo Lundgren var medveten om hur bankerna under bankkrisen -92 tömde småföretagen på pengar och flyttade över pengarna till banker och närstående bolag.

 

I den bankkris som drabbade Sverige för snart tio år sedan var Bo Lundgren en central figur: som bankminister hade han, trots att han ihärdigt förnekar det, god kännedom om bankernas planer på att låta välskötta småföretag betala för andras osäkra krediter. Det visar hittills hemligstämplade dokument som Mats Lönnerblad tagit del av.

Moderatledaren Bo Lundgren, då "bankminister", godkände den största företagsslakten i Sveriges historia när stora förmögenheter flyttades över från småföretagare till banker och bankers närstående bolag under den bankkris som växte fram för snart tio år sedan.
- Bo Lundgren som förnekat att han känt till bankernas avsikter kan nu inte längre neka: jag har i min hand dokument som visar att han hela tiden var informerad om krisbankernas planer, taktik och agerande.
- Redan den 4 augusti 1992 informerades Bo Lundgren av Lars Thunell om hur Nordbanken avsåg att fortsätta med den avveckling av företag, som banken tillämpat sedan början av finanskrisen.
- Thunell (numera vd i SE-banken) hade nyligen tillträtt posten som vd i Nordbankens ”skräpkreditföretag” Securum och hade som uppgift att avveckla ”icke strategiska krediter” som banken önskade likvidera.
- Såväl vår nuvarande riksbankschef Urban Bäckström, vid denna tidpunkt verksam i finansdepartementet, som Bo Lundgren blev ordentligt informerade om krisbankernas planer att säga upp krediter för friska företag, som inte passade in i dessa bankers ”strategi”.
- Vad Gota (med ”skäpkreditbolaget” Retriva) och Nordbanken (med Securum) i själva verket gjorde under denna period var att direkt eller indirekt ta över kundernas tillgångar – som man sedan sålde vidare.
- Redan i en tidigare kommuniké, från den 8 maj 1992, hade Nordbanken förklarat att man inte ansåg sig kunna uppfylla kapitaltäckningsgraden i banken utan ytterligare tillskott på likvida medel. Gota som var konkursmässig redan 1989 följde samma mönster som Nordbanken.
- Detta innebar konkret att bankerna drev verksamhet trots att de var konkursmässiga (Gota sedan 31 augusti 1989 och Nordbanken sedan 1 februari 1990) eftersom de inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

Från 1989/1990 hade de båda bankerna inte längre någon rätt att bedriva bankverksamhet överhuvudtaget, men fortsatte ändå med sin verksamhet som om ingenting hade hänt, vilket jag menar gör såväl vd som ledning och styrelser i respektive bank skadeståndspliktiga.
- Obeståndssituationen varade i praktiken ända fram till att regeringen godkänt att skjuta till ytterligare medel, som man begärde riksdagens godkännande för den 8 maj 1992 – och som så småningom resulterade i en statligt garanti för samtliga banker.
- Beskrivningen av den svenska bankkrisen som presenterades för den moderate bankministern, regeringen och bankens regionchefer under denna period liknade Sverige vid en krigsskådeplats med hopplösa fall och sådana som kunde överleva av egen kraft. I sin presentation för Bo Lundgren och inför regioncheferna förbehöll sig också Gota och Nordbanken rätten att släppa en del friska kunder om "deras portföljer blev bättre balanserade".
- För "icke kärnkunder" gällde det att dessa skulle upplysas om att kundförhållandet från Gotas och Nordbankens sida önskades avslutas. Dessa kunder fick sina krediter uppsagda omgående och ställdes utan möjlighet att vända sig till annan bank eftersom alla banker befann sig i samma krissituation vid detta tillfälle.
- Såväl Gota/Retriva som Nordbanken/Securum kunde med den borgerliga regeringens godkännande ta över tillgångar för flera miljarder och tilläts rasera företag som inte passade in i krisbankernas struktur.

Efter detta agerande kan staten bli skadeståndsansvarig på samma sätt som i fallet Medanalys där staten i dag, på grund av socialstyrelsens agerande, krävs på 300 miljoner kronor av förre ägaren Lennart Ransnäs.

- Krisbankernas handlande kan liknas vid hur president Mugabe i dag agerar i Zimbabwe när han beslagtar jordegendomar. Men det som skedde i Sverige skedde bara i så mycket större skala, konsekvenserna för både företagen och skattebetalarna blev så mycket allvarligare.
- Till slut har också både Gota och Nordbanken inför regeringen tvingats erkänna att det bara var ett litet antal företag som svarade för de båda bankernas stora förluster.
- Den fråga som nu återstår att utreda är hur de företagare som orättfärdigt drabbats skall kompenseras. Hur Bo Lundgren kan sitta kvar som ledare för ett parti som påstår sig företräda företagarnas intressen, är en gåta för mig.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida