Brf-not: Denna recension införs på Bankrättsföreningens hemsida med anledning av att det smugit sig in flera felaktiga uppgifter under rubriken Gränsdragningen, vilka bemöts under not 1 och 2 nedan.

Var bör gränsen för förtal dras? Denna för demokratin angelägna fråga diskuteras av Thomas  von Vegesack med utgångspunkt i en nyutkommen brittisk bok, som sätter in förtalsbegreppet i ett historiskt perspektiv.

Titel: Reputations under fire. Winners and Losers in the Libel Business
Författare: David Hooper:
Förlag: Little Brown

Oscar Wilde. Den irländske författaren var 1895 indragen i Storbritanniens mest omtalade förtalsrättegång någonsin, till följd av sin förbindelse med Lord Alfred Douglas.

Bland de många myter som cirkulerar om yttrandefriheten hör påståendet att friheten skulle vara större i England än i andra länder. Det är visserligen sant att England som första land avskaffade förhandscensuren. Det skedde redan 1695. Men reformen var motiverad av praktiska skäl och inte av omtanke om medborgarnas rätt att yttra sig. Den administrativa övervakningen byttes ut mot en ekonomisk och den var minst lika hämmande.
År 1712 begärde drottning Anne att parlamentet skulle vidta några åtgärder mot det allt mera spridda skandalskrivandet. En presslag utarbetades men kom aldrig att tillämpas. I stället infördes en speciell stämpelskatt som kom att drabba tidningspressen hårt. Den dag då beslutet trädde i kraft skrev Joseph Addison i sin tidning att dagen kommer att gå till historien som den dag då många skribenter tvingades upphöra med sitt skrivande. Först 1861 avskaffades stämpelskatten.
Stämpelskatten var inte den enda åtgärd av ekonomisk betydelse man tillgrep. Tidningsutgivare tvingades betala stora belopp för utgivningsrätten. Men en ännu mera populär metod var att skaffa sig kontroll över obekväma organ genom att göra dem ekonomiskt beroende av statsmakternas välvilja.
Naturligtvis tillgrep man också rättsliga åtgärder. De två anklagelsepunkter som i generationer hämmat de skrivande, blasfemi och obscenitet, är inte längre aktuella. Ur svensk lagstiftning försvann de på 1970-talet. Det tryckfrihetsbrott som i dag spelar den största rollen är förtal.

I England, där den äldsta lagen mot förtal daterar sig till 1275, var förtal länge brottsligt även om det åtalade påståendet var sant. Man ville i första hand skydda myndigheterna från kritik och ansåg med viss logik att kritik som byggde på sanna uppgifter var mera skadlig än lögnaktig. Först 1843 godkände engelska domstolar sanningen som ett försvar vid förtalsrättegångar. I dag är situationen en annan och sedan England i fjol inkorporerade Europakonventionen i sin grundlag är både rätten till privatliv och yttrandefriheten erkända som mänskliga rättigheter.
Att finna en rimlig balans mellan dem har länge varit ett problem, ett problem som inte blivit mindre komplicerat i våra Internettider. Att en enskild persons heder bör skyddas för förtal är en urgammal uppfattning. Det är också det enda yttrandefrihetsbrott som fått plats bland tio Guds bud . Det åttonde budet, "Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa", har av Luther i hans lilla katekes tolkats så "att vi inte ska förråda, baktala, sprida lögner eller tala illa om vår nästa utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa." Det råder väl knappast någon tvekan om att pressen dagligen bryter mot detta bud.

I England har förtalsprocesserna blivit en viktig inkomstkälla för jurister och makthavare. "The Rich Man's Sport" kallas dessa processer i Reputations under fire - Winners and Losers in the Libel Business, en nyutgiven bok av David Hooper. Förtal är inte längre ett kriminellt brott i England. De rättegångar som skall bedöma om en person blivit förtalad är numera civilmål. Förtal betraktas närmast som ett slags olyckshändelse och den som förtalar jämförs med den som slarvar med att sanda en gata. Följden av detta är att de flesta rättegångar görs upp i godo. Man kommer överens om en skadeståndssumma och betalar den. Problemet är bara att de massmedia som blir föremål för åtalen inte alltid har råd att betala. Härom dagen kunde vi i tidningen läsa att ett förlag i England beslutat makulera en bok om rättegången mot David Irving. Visserligen hade Irving dömts för sitt förnekande av Förintelsen men en rättegång skulle ändå kunna bli dyrbar för förlaget. Tydligare kan inte hotet mot yttrandefriheten illustreras.

År 1996 antogs en ny förtalslag i England, en lag som först i fjol i sin helhet trädde i kraft. Syftet var att förenkla domstolsförfarandet och om möjligt få parterna att göra upp i godo. Ambitionen hos lagstiftarna kan synas sympatisk men är ur moralisk synvinkel rätt diskutabel. Antingen är förtal ett brott och då ska det behandlas som sådant. Eller också är åtalen ett försök från makthavares sida att begränsa massmedias möjlighet att granska deras uppträdande. Och då är det en viktig mänsklig rättighet som inte ska överlåtas åt ekonomiskt köpslående. Problemet är att förtal kan vara båda delarna.
Att offentliga personer ska ha ett svagare skydd än vanliga privatpersoner är väl de flesta överens om. Men hur definierar man en offentlig person? Ofta behandlas massmediestjärnor på samma sätt som makthavare. Men är det självklart? Orsaken till att makthavare bör finna sig i att få sitt privatliv granskat är att det kan påverka deras sätt att sköta sitt offentliga uppdrag. Filmstjärnor och andra kändisar har inget sådant uppdrag. Deras privatliv borde tillhöra dem själva.
Denna skillnad borde leda till att förtalsbrottet definierades om så att man skilde mellan makthavare och andra. Men förtal gäller inte bara enskilda personer. Också grupper av individer kan förtalas. På senare tid har vi i svensk lagstiftning infört stränga straff mot dem som förtalar människor på grund av sitt ursprung, sin tro eller sin sexuella läggning. Att kritisera företagsledare är inget förtal. Att skriva kritiskt om homosexuella är däremot ett brott som bör bestraffas. Också här beror skillnaden på det offentliga uppdraget. En företagsledare vidtar åtgärder som drabbar allmänheten vilket ger honom ett speciellt ansvar. Något som en privatperson inte har.

Gränsdragningen mellan önskvärd publicitet och intrång på individers privatliv har blivit ytterligare komplicerat i det nya mediumet Internet. Det finns dem som menar att själva begreppet "förtal" inte hör hemma i den frihet som Internet erbjuder. Andra, som den Svenska Datainspektionen, anser att personuppgifter endast får lämnas på nätet om de berörda personerna gett sitt tillstånd. Om några månader kommer Högsta Domstolen att avgöra ett mål där en företagare på sin hemsida anklagat några finansmän som ansvariga för sin konkurs. Se not 1. Han hade skrivit att dessa "totalt misslyckats med sitt uppdrag". Den formuleringen har i lägre rätt bedömts som förtal. Se not 2. Hade det varit i England hade företagaren troligen betalat ett större skadestånd och rättegången lagts ner. I Sverige där förtal betraktas som ett kriminellt brott stannade det vid böter. När Expressen 1995 skrev att Stig Malm skulle ha misshandlat sin efterträdare i LO-borgen under ett besök på Malta fick tidningen betala 30 000 kronor i böter. Hade det varit i England hade priset för tidningen varit oändligt mycket högre.
Hooper tror att införlivandet av Europakonventionen i brittisk lag kommer att få balansen att svänga över till yttrandefrihetens fördel. "Den dag då en spalt i Sunday Express kunde betala reparationen av en parlamentsledamots hem är kanske förbi", skriver han. Men som vi sett finns det samtidigt ett ökat intresse i Storbritannien - och inte bara där - att hejda populärpressens frossande i individers privatliv. Mycket talar för att konflikten mellan de båda mänskliga rättigheterna kommer att öka under den kommande tiden. Och det gäller inte enbart i England.

Thomas von Vegesack
kultur@svd.se

Not 1:
Målet gäller Riksåklagaren ./. Börje Ramsbro

Bakgrund:
Börje Ramsbro hade träffat en principuppgörelsen med två intressenter om delägarskap i hans företag System 3R International AB. I hemlighet sålde kreditgivarna, Nordbanken och Första Sparbanken ( numera FöreningsSparbanken ), företaget till intressenterna utan att först träffa avtal med ägaren Börje Ramsbro. Företaget var icke försatt i konkurs och bankerna hade icke sagt upp några lån, ej heller förelåg några obetalda räntor och avgifter. Börje Ramsbro har träffat förlikning med FöreningSparbanken och erhållit skadestånd. Den 12 mars 2001 stämde Börje Ramsbro Nordbanken med krav på 28 mkr.

Not 2.
Prövningen i Högsta domstolen gäller icke förtal utan Börje Ramsbros rätt att nämna namn på Internet enligt Yttrandefrihetsgrundlagen och Artikel 10 i Europakonventionen.

Sakförhållanden:
Nordbanken och Håkan Nordquist,  nuvarande majoritetsägare till Börje Ramsbros företagsgrupp, försökte genom polisanmälan stänga Bankrättsföreningens hemsida för att förhindra att sanningen nådde allmänheten. Anmälningen gällde påståendet att det på hemsidan fanns ett personregister genom den s.k. Skampålen, som innehöll namn på personer som var omnämnda på hemsidan.
Den förvirring som råder om namn på Internet har resulterat i att Börje Ramsbro har dömts till böter i såväl Stockholms tingsrätten som Svea hovrätt. Högsta domstolen har beviljat prövningstillstånd och huvudförhandlingar ägare rum den 9 maj 2001.