Ett av de stora slagnumren i agitationen mot Sveriges anslutning till Den Europeiska Gemenskapen var, att landet genom att ansluta sig till EU skulle tvingas underkasta sig den ute i Europa gällande ordningen på det offentligrättsliga området. Den svenska - som det heter - "offentlighetsprincipen" skulle behöva offras. Därmed skulle Sverige bli ett ofriare land. I synnerhet korporationen. Sveriges Journalistförbund fick det understundom att låta som om EU-valet var en fråga om ett ställningstagande för eller emot ett bibehållande av demokratin.
   Trycket i denna agitation var så stort att de som förordade en svensk EU-anslutning tvingades att argumentera efter linjen, att Sverige genom sin anslutning skulle få en möjlighet att få den svenska offentlighetsprincipen spridd ute i det - en vanlig svensk föreställning - mindre demokratiska Europa. Ty när det maskineri som lägger kursen i den svenska debatten väl plöjt vad som i en viss fråga gäller som "huvudfåran" är det för de oppositionella bara en sak som gäller: Att gilla läget och att efter bästa förmåga anpassa sig till de villkor som däri innefattas.
   Den som inte finner sig i att detta är "spelets regler" blir -som det heter - "marginaliserad" av - nota bene - både de som har makten att plöja huvudfåran och de som underkastar sig "villkoren" och genom denna sin underkastelse tillåts spela ett slags statistroll som "oppositionen". Inte sällan är det de som tillerkänns rollen som "opposition", som är mest hängivna uppgiften att "marginalisera" företrädare för det sporadiskt förekommande annorlunda tyckande, som inte utgår från de "villkor" som bestämmer "gällande läge" utan i stället från den kätterska frågeställningen: Hur är det egentligen?

"Det svenska debattklimatet"

I samtal med i Sverige verksamma utländska journalister möter man ofta en lätt vilsen förundran över - som det ofta uttrycks - "det svenska debattklimatet". Det finns - menar man - en räddhågsenhet och anpassningsbenägenhet som tvärt bryter mot den "öppenhet", som svenska journalister inte minst i kontakten med utländska kollegor gärna yvs över. Denna vilsenhet återspeglas på ett intressant sätt i en nyligen av tidningen Journalisten gjord enkät.
   Å ena sidan talas vackert och positivt om den "öppenhet", som uppges känneteckna svensk journalistik. Å andra sidan är en genomgående uppfattning att denna "öppenhet" inte tas tillvara. Den bild som enkäten förmedlar blir därför lätt schizofren. Själva rubriken till den artikel, där enkäten redovisas, lyfter fram vad som är den gemensamma nämnaren i det som enkäten ger ett kollegialt välmenande uttryck för och som fångar denna kluvenhet: "Utnyttja öppenheten".
   Vad är en öppenhet som inte utnyttjas värd, kunde någon ha frågat. Den som kommer detta onekligen problematiska närmast är Reiner Gatermann på Die Welt som fascineras av hur lätt man i Sverige når olika makthavare men hur detta ändå inte tycks fungera när det gäller att journalistiskt ta vara på de möjligheter detta ger. Gatermann talar om en "icke-fungerande journalistik". Som exempel nämner han Estonia-affären. Eva Matter på Neue Zürcher Zeitung håller med och pekar på någon form av självcensur redan i valet av de frågor som tas upp och som inte tas upp. Det är som om det görs aktiva val även med avseende på det senare.
   Ingen är dock lika drastisk i sitt sätt att fokusera på de mekanismer som via medierna styr upp den svenska opinionsbildningen som Dan Josefsson - nyligen uppmärksammad i samband med årets Stora Journalistpris - i en intervju i tidningen Internationalen:

"Många svenska journalister agerar som om dom hade levt i en diktatur där man får nackskott om man skriver 'fel' saker."

Framtiden får visa om Dan Josefsson i kraft av sin nyvunna mäktighet med eget mediemagasin i den svenska stats-TV:n kan bidra till att i varje fall marginellt ändra på detta förhållande - exempelvis genom att lotsa in 'fel' publikationer och 'fel' journalister i det så kallade offentliga samtalet och då inte bara sådana "felföreteelser" som ideologiskt tillhör den egna "familjen".

Öppenhetens gränser

"Nackskottsrädsla" eller "intuitiv bekvämlighetsanpassning" och/eller allt som ryms mellan dessa ytterligheter vad gäller symptombeskrivning är det lätt - alltför lätt - att konstatera, att det finns gränser - väsentligen osynliga gränser - vad som ryms inom den mångomsjungna svenska "öppenheten".
   Gäller det en "affär" som utgår ifrån att statsministern gratisäter några chokladpraliner eller en tilltänkt statsminister betalar några chokladkakor på fel kontokort kan vi ha en närmast explosiv "öppenhet" med en kraft, som varar i både dagar och veckor och som samtidigt stjäl utrymme från allt annat som råkar inträffa medan "affären" mal på. Då inträder något slags undantagstillstånd för normal så kallad nyhetsprioritering.
   Gäller det emellertid något "stort" - riktigt stort - med svårbedömda kopplingar till något av den svenska maktstrukturens centra uppstår en situation, då det plötsligt blir tyst i klassen, ofta totaltyst. Vad som i det enskilda fallet utlöser denna tystnad kan vara svårt att avgöra men tyst blir det, väldigt tyst.

Tystnadens paralysi

Jag har med tiden blivit alltmer övertygad om att denna tystnadens paralysi, som siar till närhelst det inträffar något som verkligen borde vara betjänt av genomlysning och debatt, är något som är invävt i den svenska maktstrukturen sidan den bildades hösten 1932 efter mordet på Ivar Kreuger och som därefter utvecklats i en ohelig allians mellan den politiska (SAP) och den finansiella ("Wallenbergs") makten.
   Det står - med de avslöjanden om mordkomplotten och allt vad den innefattade som nu gjorts och som svenska medier hittills samfällt förtigit - utom diskussion, att denna struktur vilar på en grund med mord, rån och systematisk desinformation som byggstenar. Det står också utom diskussion, att det som DSM kunde avslöja i artikeln "KOMPLOTT som förändrade VÄRLDEN" (DSM 4/2000) varit kända fakta i "de innersta kretsarna" alltsedan mordet och vad som därefter närmast följde. Detta senare har skapat ett tillstånd där huvudaktörerna blivit "committed" med varandra på ett sätt och i en utsträckning som skapat en en-för-alla-alla-för-cn-relation, som varit ägnat att konstituera en kultur, där "öppenheten" och därmed demokratin har sina av den grundläggande maktstrukturen givna begränsningar.
   Detta ger samtidigt förklaringen till det som inte minst utländska i Sverige verksamma journalister ofta finner besynnerligt: Sa öppet men samtidigt så slutet. Vad dessa journalister - och för den delen knappast några andra heller - inte ser är att "öppenheten" utgörs av ett "offentlighetens land" som liksom alla territorier har sina gränser. Vad som gör det besvärligt och som får den mångomtalade "öppenheten" att främsta som besynnerlig är, att gränserna inte finns redovisade - de bara finns och när det verkligen gäller blir de närmast intuitivt "respekterade". Därför beter sig samhällsbevakarna - journalisterna på ett sätt som påminner om den konditionerade hönan - hon som vet exakt var strecket är draget. Ihjältigandet av DSM:s avslöjanden om mordkomplotten mot Ivar Kreuger var inte resultatet av en konspiration utan av den i maktstrukturen invävda mediastrukturens intuitiva sätt att förhålla sig, när det uppstår en situation då så i det "gemensamma strukturella intresset" är påkallat.
   Är det inte ett legitimt svenskt intresse att lita det förhålla sig på detta sätt? Varför riva i det mörka förflutna - även om detta mörka förflutna kommit att leva kvar i det närvarande?
   Det är just detta senare som är avgörande. Det handlar inte bara om en struktur som har sin grund i mord, rån och desinformation. Det handlar om en kultur, som utvecklats som ett slags själ i denna struktur och som smittat av sig på det offentligas (maktens & medias) förhållningssätt till sådant som av det ena eller andra skälet upplevs som obehagligt (om det inte begränsar sig till avslöjanden om tobleroneaffärer, krogrepresentation och annat på den nivån) att få belyst - en kultur som gör att Sverige kommit att uppfattas som MÖRKLÄGGARLANDET framför andra.

Vår egen propagandabild

Detta har gjort och gör fortlöpande vår historia - den vi och kommande generationer skall lära oss av - till något med stora håligheter och deformationer, ett slags det kollektiva självets förhävande propagandabild.
   Denna propagandabild - liksom alla former av lögnaktighet - skapar ständigt sina problem. Ofta kommer denna propagandabild i konflikt med den historiska verkligheten genom att utgå frän dagens mer eller mindre trendiga samhällssyn och då förfasar sig nationen över hur det "var" samtidigt som samma nation upplever sig som i alla stycken oförvitlig som den "är". Detta senare driver i sin tur fram ett behov av an kunna "bortse" - helst genom att "inte känna till" - sådant som inte stämmer med den kollektiva självbilden; det må gälla i förfluten tid likaväl som i nuet. Händelserna 1932 - det jag i min artikel i DSM 4/2000 kallade "1932 års revolution" - bildar en helt komplex av historisk verklighet, som genom mörkläggning utsatts för en gigantisk kollektiv förträngning inte olik - eller snarast mycket lik - den som sedan till sist kom att ombildas till den kraft, som mer än någon annan fick betydelse för upplösningen av 1900-talels allehanda totalitära samhällsbildningar. Genom mediernas till något diffust statsintresse ("bevara-maktstrukturen-intresse") länkade självcensur har vi i Sverige inte nått det stadium av "perestrojka", som är en förutsättning för att MÖRKLÄGGARLANDET Sverige skall kunna gå in i en ny era, där medborgaren tilläts se verkligheten som den är och utifrån detta perspektiv påverka samhällsutvecklingen.

Löjtnant Berner & Co

Som det största hindret för att Sverige skall få sin "perestrojka" framstår medierna med sina till maktstrukturen intimt länkade lojaliteter. Den uniforma tystnad som blev mediernas svar på DSM:s avslöjanden om mordkomplotten mot Ivar Kreuger visar, att när det verkligen gäller kan Staten räkna med löjtnant Berner & Co. Förhållningssättet är sedan decennier så intränat att det "fungerar" - när det verkligen gäller - med en automatik som är unik. I vilket annat land skulle en avslöjande om ett mord som fått en för landets utveckling och uppbyggnaden av den förhärskande maktstrukturen avgörande betydelse kunnat förbigås med total tystnad? Som sagt: I vilket annat land?
   Men detta med den i Sverige förhärskande "tystnadens konformism" är något som under årens lopp tagit sig många uttryck. Vilhem Moberg ägnade som stridbar dissident stor kraft åt att försöka kasta ljus över en lång rad rättsskandaler, som medierna i det längsta försökte och även i stor utsträckning alltjämt lyckats mörka.
   Och hur har inte Kirunasvenskarnas öde förtigits? Alexander Solsjenitsyn utkom redan 1962 med sin bok "En dag i Ivan Denisovitjs liv" och "Cancerkliniken" kom ut 1968. Om Kirunasvenskarna kan vi läsa först år 2000 i en bok av Kaa Eneberg hon givit den talande titeln "Tvingade till tystnad" (Hjalmarsson S,  Högberg), till vilken hon kunnat hämta material inte från svenska UD:s arkiv utan från NKVD:s numera borta i Moskva öppnade arkiv! Och hur förhåller sig media till det som Kaa Eneberg nu kan berätta...? Och hur förhåller sig de politiker som företräder den parti- och statsmakt som bär ansvaret för decenniers kallsinnig uraktlåtenhet?
   Och vad är inte att säga om mörkläggningen av Estonia? När en tysk juris doktor - Henning Witte - engagerad för en av de föreningar, som de anhöriga bildat, utkommer med en bok med en lång rad sensationella uppgifter uppstår en skruvad tystnad, som gjort flera av de journalister, som uttalar sig i den i Journalisten ovan åberopade enkäten, minst sagt förvånade. Vad det här handlar om är vad som många med "insideskunnande" menar vara ett massmord i en omfattning mer än tre gånger större än Lockerbie. I Estoniafallet omkom 852 människor. I Lockerbiefallet 270. I Lockerbiefallet sparas ingen möda och inga resurser för att finna sanningen. I Estoniafallet ger den svenska regeringen sin mest talenta kommunikatör Mona Sahlin uppdraget att mörka så långt det någonsin går. Man behöver inte följa Witte i alla hans tankar om vad som "ligger bakom" för att finna honom övertygande när han hävdar att Estonia sänktes. Hans bevis i den delen är övertygande. Att de inte givit upphov till en omskakande debatt visar åter hur Sverige alltjämt gäller som MÖRKLÄGGARLANDET. (not 1)
   Det finns dock ett och annat som tyder på att det håller på att uppstå sprickor i den tystnadsmur som omger och skyddar MÖRKLÄGGARLANDET. Enebergs och Wittes böcker är två av flera uttryck för detta. Nyligen framträdde en av tigandets f d chefstjänstemän Bo Strömstedt med ett inlägg - dessutom i Expressen (00-10-17) - där han säger sig ha upptäckt "en spricka i muren av Bofors-tystnad". Och Finanstidningen ger stort utrymme åt en artikel av Mats Lönnerblad (00-10-27), där han visar hur lagstiftningen i Sverige kunnat användas för "selektiv mörkläggning av dunkla kapitel i vår historia". Lönnerblad exemplifierar med Kreugerkraschen, Baltutlämningen, IB-affären och Bankkrisen 1987-93.

Historieforskningen

Effekterna av det Mats Lönnerblad kallar en "selektiv mörkläggning av dunkla kapitel i vår historia" i kombination med mediernas tjänstvillighet att agera supplikanter i detta mörkläggningsarbete förstärks och fördjupas genom att statens-medias undanhållande av fakta också påverkar historieforskningen. Mediernas förtigande av DSM:s avslöjanden, om mordkomplotten mot Ivar Kreuger har gjort att de som ägnar sig åt sådant forskning i dag - med något enstaka undantag - inte vet någonting om vad DSM lyckats bringa i ljuset.
   Ett av dessa undantag är Herman Lindqvist, som i kontakt med mig förklarat, att om han hade känt till vad DSM kunnat redovisa i artikeln "KOMPLOTT som förändrade VÄRLDEN" hade detta i hög grad påverkat honom i hans framställning av Kreugerepoken och det som blev Ivar Kreugers öde med tillkommande följder och detta i den just nu aktuella boken "Sveriges Historia. Drömmar och verklighet" (Norstedts).
   Ytterligare allvarligt blir det när statsmakterna stryper den historiska forskningen. För att bli antagen som forskare vid ett svenskt universitet krävs - efter ett av Utbildningsdepartementet fattat beslut - att det föreligger en ordnad finansiering för fyra års arbete. Detta har slagit hårt på främst forskningen inom humaniora, dvs inom ämnesområden där det inte finns företag som "naturliga" finansiärer. Särskilt hårt har det drabbat den historiska forskningen - frånsett ett och annat projekt inom ekonomisk historia som någon av storbankerna runnit intresse av att stödja.
   Professor Christer Öhman påtalade nyligen i ett morgontidigt TV-inslag att sedan januari 1998 råder totalt antagningsstopp för forskningsstuderanden vid de historiska institutionerna. Detta innebär att det Öhman kallar "den sanningssökande forskningen" nu hamnar i malpåse. I vilket annat land har något liknande kunnat ske och då dessutom utan att detta fått någon uppmärksamhet bortsett från detta hastigt passerade inlägg av Christer Öhman?

Och hur är det med det journalistiska kuraget?

Som jag ser det bär massmedia och deras - när det verkligen gäller - konditionerade journalister huvudansvaret för hur Sverige kunnat bli MÖRLÄGGARLANDET framför alla andra länder. Två dagar före det pressmöte i Paris, till vilket DSM inbjudit i och för en presentation av avslöjandena om vem som mördade Ivar Kreuger, hade DN:s huvudledare rubriken "När det politiska kuraget försvann". I ingressen över själva rubriken kan vi läsa:

"Dagmar Hagelin fördes bort av argentinska officerare 1977. De svenska regeringarna reagerade håglöst och försiktigt. Fallet Dagmar Hagelin påminner därmed om Raoul Wallenberg."

Vi känner alla historien om grandet och bjälken.
   Det skall bli intressant att se när och vem på DN, som kommer att ta itu med att granska den systematiska desinformation, som just DN inledde redan på eftermiddagen den 12 mars 1932 och som sedan kom att fortplanta och efterhand cementera lögnen om och förtalet av Ivar Kreuger och hans insatser i fredens och den ekonomiska utvecklingens tjänst. Eller kommer Joachim Berner att fortsätta att prioritera den totala tystnaden om det som nu framkommit?

Jan Gillberg

(not 1) Intressant och notabelt är att när Jutta Rabe och filmbolaget Top Story nu kommer att göra en film i anledning av Estonia så blir det inte en film om själva katastrofen typ filmen "Titanic" Det blir i stället en film eller snarast en dokumentär om själva mörkläggningen av och kring katastrofen. Således något som det skulle ha varit svårt att fä finansierat genom Svenska Filminstitutet.

Prenumerera på DSM för år 2001 (=6 nummer)
till en kostnad av 300 kronor.

Som ny prenumerant erhåller Du
Lars-Jonas Ångströms tidigare i år utkomna bok
"Kreuger - Mordet" som gratispremie.
Sätt in avgiften 300 kronor på DSM:s pg 8 83 03-3

Lösnummer finns att köpa på Hedengrens Bokhandel i Stockholm och i PRESSTOPP-butiker

DSM´s nisch är
"Att säga det som sällan sägs
men som borde sägas...
behöver sägas"