Anders R Olsson efterlyster en kvalificerad diskussion om personvärn och yttrandefrihet.

DEN MINST tråkiga exteriören i ett tråkigt industriområde i Vällingby utanför Stockholm tillhör företaget System 3R. Två våningar, rött tegel och ärggrön, korrugerad plåt. Längs fasaden smattrar korta vita flaggor från stänger i tät rad.
- Det är nu inte arkitekturen som gör företaget intressant. Det är heller inte verksamheten som sådan. Här tillverkas precisionsverktyg för den maskinindustri som i sin tur gör plastprodukter. Omsättningen är 450 miljoner, antalet anställda 300.
- Men företagets vd Håkan Nordquist är under attack. Mot honom riktar förre ägaren till System 3R, Börje Ramsbro, en serie grava anklagelser. Ramsbro tvingades 1993, av de banker som lånat företaget pengar, sälja det för en krona. Rena stölden, hävdar Ramsbro. En långdragen process om patent pågår. Nordquist och bankerna vann i tingsrätten, domen är överklagad till hovrätten.

DET HADE KUNNAT vara intrigen i en tv-såpa. Att konflikten är intressant för en bredare allmänhet - att den till och med blivit politiskt viktig - beror på att Ramsbro driver sin sak även på Internet. För detta står han nu åtalad. Målet är det första i sitt slag och illustrerar ett dilemma som visserligen inte är nytt - X riktar beskyllningar mot Y vilkas sanningshalt vi andra har svårt att värdera - men som med nätets utbredning får så mycket större proportioner.

Kommer vi att leva nakna och utlämnade i IT-samhället? Kommer allt fler uppgifter om oss att spridas genom nätet utan att vi kan värna vårt privatliv eller värja oss mot lögner?

- Varningar för Internets farlighet har ljudit i flera år. EU har utfärdat direktiv om långtgående förbud mot ”behandling” av personuppgifter. Sveriges riksdag har utan djupare analys eller politiskt engagemang översatt direktivet till en personuppgiftslag, PUL.
- I skräck för den ena ytterligheten - den laglösa, obarmhärtiga offentligheten - går man till den andra - ett statligt övervakat förbud mot namns nämnande.
- Det är en primitiv reaktion, närmast brottsligt korkad, som i sak inte förändras av det aktuella förslaget om att "uppenbart harmlösa uppgifter” ska få nämnas på Internet.
- Bara med den berördes samtycke får uppgifter om vederbörande nedtecknas, insamlas, lagras, spridas, etc. Det är PUL:s grundläggande princip. Journalister och konstnärer får ”behandla” personuppgifter utan samtycke, liksom myndig heter i viss utsträckning företag, men 99 procent av medborgarna får det inte. Därmed slår PUL direkt mot yttrandefriheten. Vem kan verkningsfullt kritisera överhet eller missdådare utan att nämna namn?
- Åtalet mot Ramsbro gäller visserligen brott mot PUL:s föregångare, datalagen, men eftersom PUL i alla relevanta avseenden är strängare än datalagen pekar målet rätt in i framtiden.
- Man stänger en offentlighet - platsen för fritt utbyte av kunskaper och åsikter - för medborgarna. De är inte längre betrodda.

ATT NOTERA: Den gamla datalagen fick vi 1978 för att den skulle skydda oss mot Storebror, det vill säga mot en överhet som med datorer kunde registrera oss och kontrollera oss bortom det demokratiskt acceptabla. Skräckscenarier målades upp. Integritetsskydd var på 70-talet och en bra bit in på 80-talet politiskt viktigt.
- Nu har den potatisen svalnat. 1990-talets lagstiftare utgår tvärtom från att staten är genuint god. Den internationella brottsligheten och otäcka politiska idéer anses däremot akut hotande. Medborgarna förväntas acceptera en nästintill obegränsad po1itisk registrering, buggning, kameraövervakning och teleavlyssning. Krav på en oberoende kontrollfunktion med reell möjlighet att avslöja missbruk av dessa tekniker viftas bort.
- Integritetsskydd har omdefinierats till skydd endast mot Lillebror. Den ene medborgaren behöver skydd mot den andre. Nordquist mot Ramsbro är ett sådant fall.
- När Nordquist 1997 upptäckte att han var ”uthängd” på Internet kunde han agera rättsligt på två sätt: antingen polisanmäla för brott mot datalagen eller stämma Ramsbro för förtal.

Det är oerhört svårt att vinna förtalsmål i Sverige, påpekar han. Min advokat avrådde mig från att försöka. Trots att jag har rätt kan jag inte vara säker på att vinna. Själva konflikten med Ramsbro skulle också få mera publicitet och större proportioner. Företaget skulle skadas ytterligare. Även om jag vann förtalsmålet skulle Ramsbro inte ha råd att betala ett skadestånd som kompenserade förlusten.

- För Ramsbro är detta undvikande av förtalsmål däremot en bekräftelse på att Nordquist har saker att dölja. Hitti1ls har Nordquist med två storbanker och en flott advokatbyrå i ryggen lyckats hålla stånd rent affärsrättsligt, men i ett förtalsmål skulle den smutsiga byken tvättas, hävdar han.

»Därmed slår PUL direkt mot. yttrandefriheten. Vem kan verkningsfullt kritisera överhet eller missdådare utan att nämna namn?«

- Nordquist vill å sin sida lyfta fram det han anser vara en befängd lagstiftning:
Antingen frias Ramsbro från brott mot datalagen, vilket innebär att man inte kan värja sig mot hans attacker. Eller också fälls han utan att domstolen tar ställning till om han ljuger eller talar sanning. Därmed kan lagen nästa gång drabba den som har rätt.

- Är det så enkelt, och grymt, att vi måste välla mellan pest och kolera?
- Nej då. Vettiga lösningar är möjliga. De fordrar dock vissa grundläggande insikter om problemets natur.
- Den svenska lagboken är full av regler som syftar till integritetsskydd. De finns i regeringsformen, tryckfrihetsförordningen, PUL, sekretesslagen, brottsbalken, rättegångsbalken med flera författningar. Lagstiftaren har genom åren försökt lösa, i pragmatisk anda, de problem som uppstått.
- Den teoretiska grunden är dock svag. Vi har överhuvudtaget ingen kvalificerad forskning eller debatt om privatlivets helgd - det som internationellt kallas ”privacy”. Vi har inte ens ett användbart, modernt begrepp för det.
- Vår term ”integritet” täcker för mycket. Den syftar på privatlivets helgd men också på ”oberoende” och ”självständighet". ”Integritet” är i många sammanhang synonymt med ”frihet”. Juridikprofessorn Peter Seipel har föreslagit att vi, liksom norrmän och danskar, borde tala om ”personvärn” när vi menar ”skydd för privatlivet”. Det är ett bra förslag.

- Personvärn handlar inte bara om datorer/IT. Den nya tekniken har oftare förstärkt gamla problem än skapat nya.

JURISTERNA WARREN och Brandeis skapade med en berömd uppsats i Harvard Law Review 1890 den personvärnsdoktrin som fortfarande präglar amerikansk rätt. Warrens intresse för frågan vaknade sedan hans fru börjat figurera, inte alltid fördelaktigt, i Boston-pressens kändisreportage. Spänningen mellan personvärn och yttrandefrihet har sedan dess varit central i amerikansk debatt.
- Warren/Brandeis laborerade egentligen bara med en aspekt: att utan goda skäl offentliggöra sådana fakta om privatlivet som ter sig kränkande. Berkeley-juristen William. Prosser konstaterade på 1950-talet att det fanns åtminstone tre aspekter till. Det har ansetts brottsligt att göra intrång i en skyddad sfär, till exempel att smygläsa någons dagbok eller avlyssna telefonen, att sprida sådana upplysningar om en person att omgivningen får en felaktig föreställning om vederbörandes åsikter, moral eller handlingar, och att utan tillstånd använda en personsnamn eller utseende för kommersiella syften.
- Richard F Hixson, en annan amerikansk juridikprofessor, går i sin bok Privacy in a public society - Human rights in conflict (1987) igenom flera filosofiska och rättsliga teorier kring personvärn. Själv argumenterar han för att det inte är en ”mänsklig rättighet" utan en rätt som medborgarna tillerkänner varandra. Eftersom individens rätt till personvärn måste inkräkta på såväl andra individers som på olika kollektivs rätt, fordras att lagstiftare och domstolar kontinuerligt gör avvägningar.

OCH MÅNGA avvägningar blir det, som till exempel i Nordquist/Ramsbro-fallet mellan personvärn och yttrandefrihet. Två ”ovärderliga" rättigheter står mot varandra och först måste man bestämma frågans formulering. Med personvärnets perspektiv: ”Vilken' information får jag sprida om andra?”, eller med yttrandefrihetens: "Vilken information får jag inte sprida?” I amerikansk rätt, liksom länge i svensk, har yttrandefriheten satts främst.

Att som EU-direktivet/PUL förbjuda hantering av personuppgifter, för att sedan låta lagstiftaren precisera undantag för sådan hantering som den tycker att medborgarna kan behöva, är absurt..

- Det är som att förbjuda alla yttranden, och sedan precisera undantagen i form av ord/meningar som medborgare i ett demokratiskt samhälle kan behöva använda.
- Andra avvägningar gäller personvärn mot välfärdssamhälle. Ska samhället organiseras på ett förnuftigt sätt behöver organisatörerna (främst stat och kommun) åtskillig kunskap om oss.
- Metropolit-projektet, en sociologisk studie grundad på väldiga mängder persondata, både triviala som känsliga, ställde viktiga frågor på sin spets. Det gav (1986) upphov till vårt senaste stora personvärnsbråk. Vi kan nog enas om att staten måste göra något för att lokalisera och ingripa i de miljöer som alstrar missbruk, våld och annan asocialitet, men vilka metoder får den använda när den forskar?
- En avvägning som redan berörts är personvärn mot brottsbekämpning. Det (föregivet) goda samhället behöver känna sina fiender.
- Härtill kommer avvägningen mellan personvärn och marknadens frihet. Företagsanknutna forskare analyserar i dag allt noggrannare människors beteende och konsumtionsmönster för att med riktad reklam ”träffa” dem bättre. Hur långt får kartläggning/manipulation av konsumenterna gå?
- Tillkommer gör också avvägningen medan personvärn och

»Integritetsskydd har omdefinierats till skydd endast mot Lillebror.«

”digital infrastruktur”. I existerande och planerade system för sådant som mobiltelefoni och biltullar avsätter människor så kallade elektroniska spår. Deras geografiska rörelser registreras i detalj. Det går att bygga system som inte registrerar elektroniska spår. Sådana tycks, egendomligt nog, ingen efterfråga.

PERSONVÄRNET tar ibland mera sikte på kvaliteten i en relation än på uppgifters känslighet. Läkaren har tystnadsplikt om allt som patienten berättar, även triviala saker, därför att han/hon måste ha patientens förtroende. Om tystnadsplikten inte täckte allt skulle osäkra patienter agera taktiskt mot läkaren, förtiga en del, ljuga om annat. Läkarens möjlighet att ge bästa vård skulle äventyras. Advokaters, prästers och journalisters (meddelarskyddet) tystnadsplikter är av samma slag.
- Motstående, legitima intressen är oftast bara delvis motstående. En vidsträckt offentlighetsprincip och yttrandefrihet är lika mycket ett stöd för personvärnet som ett hot. Maktmissbruk tar sig ofta uttryck just i kränkningar av människor.

Om maktens handlingar är offentliga och rätten att kritisera oinskränkt, då är också möjligheten att beivra maktmissbruket som störst.

OM DEN SVENSKA personvärnsdebatten under 70- och 80-talen varit engagerad men idémässigt fattig, tycks den nu närmast död. Den enda fråga som väckt något intresse på senare år är personnumret - som är en icke-fråga. Man behöver skilja, i tusen och en situationer, den ene Anders Olsson från den andre. I Sverige använder vi nummer. Andra länder har andra lösningar - i de flesta fall sådana att både privat och offentlig administration blir krångligare och att personförväxlingar, som i sin tur kan leda till svåra kränkningar, är vanligare.
- Jag lämnar System 3R tämligen bedrövad. Om konflikten mellan Håkan Nordquist och Börje Ramsbro kan tvinga fram, äntligen, en kvalificerad diskussion om personvärn och yttrandefrihet har den åtminstone fört till något gott. Annars ter den sig enbart olycklig. Båda männen gör, i det personliga mötet, mycket sympatiska intryck. De förefaller också vara en sorts människor som Sverige behöver: driftiga, tekniskt kunniga entreprenörer.
- Kan de båda ha rätt, var och en på sitt sätt? Möjligen, även om jag tvivlar. Borde man då söka en uppgörelse? Borde man dela?
- På företagsvärden går möjligen att dela. På sanning, privatliv och yttrandefrihet - definitivt inte.

Anders R Olsson