[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

När jag började skriva om detta i Fastighetstidningen förnekade han sedan vad han berättat. Ändå försvarar Lundgren nedskrivningarna. Därmed måste Moderaterna och de f d "bankministern" Bo Lundgren tillsammans med de dåvarande Bankinspektionen och bankerna betraktas som ansvariga för en stor del av de felaktiga uppsägningarna av alla fastighetskrediterna som skedde under bankkrisen 1987 - 1993.

Egentligen har inte den f d Bankinspektionens beslut om nedskrivningar någonting med uppsägningarna att göra, såvida Bankinspektionen inte också beordrat bankerna att säga upp krediter. Besluten om alla de olagliga uppsägningarna blir således bankernas egna, eftersom inga politiker i den f d borgerliga regeringen längre vill ta på sig något ansvar för dess olagliga handlande under bankkrisen.

Några " noggranna värdering av krediter och säkerheter" som Bo Lundgren uppger skulle ha skett i samband med överföring av krediter från Nordbanken till Securum, har heller aldrig skett. När skall våra politiker och svenska domstolar börja förstå att ensidiga generella nedvärderingar aldrig kan betraktas som juridiskt bindande vid uppsägning av krediter, om krediterna tidigare beviljats av bankerna, under helt andra förutsättningar.

Detta förutsätter givetvis att låntagarna skött sina förpliktelser. Samma gäller de olagliga överföringar av krediter, från Gota till Retriva som också skedde under bankkrisen.

Låt oss först konstatera att fastighetspriserna inte sjönk så mycket fram till augusti 1991, då Nordbanken gav ut en pressmeddelande om att banken hade nya regler som innebar att fastigheterna i princip skulle värderas ner med mellan 50 - 70 %. Gota Bank och Nordbanken hade dessutom själva tillämpat dessa principer långt tidigare mot sina småkunder.

I dåvarande Bankinspektionens beslut ( FFFS 1991:10 ) gavs alla banker order om att fastigheterna skulle nedvärderas. Därmed sattes hela likviditetssystemet sattes ur spel. Detta skedde redan under Bo Lundgrens första regeringsmånad i oktober 1991 !

Nedvärderingarna gjorde det också i praktiken omöjligt att vända sig till andra banker sedan Gota och Nordbanken sagt upp krediterna. När fastigheterna erbjöds till externa köpare, hindrades dessutom dessa försäljningar av Gota och Nordbanken, som inte ville se någon annan lösning på problemen än sina egna.

I stället för att rädda betalningssystemet blev det således en motsatt effekt. Hela marknadsfunktionen sattes ur spel.

När sedan kredittagarna hamnade i Retrivas och Securums värderades deras fastigheter ner ytterligare.

Detta innebar ytterligare försämringar enligt hemligstämplad bilaga från dåvarande Bankinspektionen ( FFFS 1991:10 ) som också framgår också av en hemligstämplad bilaga till Finansdepartementet om Securum..

Från 1992/93 har de många fastigheterna som konfiskerades av Retriva och Securum ( se jubileumsskriften om Securum där man erkänner att en stor del av kundernas fastigheter tog in oberoende av obestånd. ) har dessa fastigheter sedan sålts vidare upp till 3 ggr högre värde i vissa fall i Malmö. Alla marknadskrafter sattes självklart ur spel för att konfiskera kundernas övervärden och i viss mån täcka bankernas verkliga underskott.

När sedan Bo Lundgren sedan påstår i den intervju jag gjorde med honom att den "utlösande faktorn bakom den djupa fastighetskrisen som följde efter spekulationens åttiotal var avregleringen av kreditmarknaden 1985", har han helt fel.

Det var inte avregleringen som medförde nedvärderingen av fastigheterna, utan Lundgrens godkännande av nedvärderingarna.

Avregleringen av kreditmarknaden var givetvis inte orsaken till den svenska bank - och finanskrisen, utan gjorde det endast lättare att låna ut pengar. Bankerna visste ju om vilken kapitaltäckningsgrad som gällde som man förbundit sig att hålla från och med den 1 februari 1990. Dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis hade också förbundit sig att verka för att de nya reglerna skulle följas.

De nya kapitaltäckningsreglerna baserades på en internationell överenskommelse som träffades redan 1987, som samtliga svenska affärsbanker också förbundit sig att följa. Någon ursäkt för bankerna att inte följa dessa regler finns således inte !

Med facit i hand hoppas jag att Bo Lundgren och jag så småningom kan bli överens om att det var 60.000 företag som krossades alldeles i onödan vilket skapat en arbetslöshet på 400.000 arbetslösa. Facket och den nuvarande regeringen har ju redan erkänt att det förde en vårdslös ekonomisk politik under 80-talet. Varför kan då inte Bo Lundgren erkänna sina misstag ?

Alla ekonomer är överens om att Sverige hade en galopperande statsskuld på grund av den självförvållade finanskrisen och beslutet att låta kronan flyta, utan att informera andra än de svenska storföretagen, som passade på att sälja kronor och köpa tyska D-mark. I detta perspektiv är de 65 miljarder som Bo Lundgren nu tror sig kunna återvinna, nålpengar i sammanhanget eftersom bankkrisen ökade den svenska statsskulden med 1.000 miljarder kronor plus ränta.

"Återvinningen" har ju skett genom att stjäla egendom från bankernas kunder och sedan hemligstämpla alla bankernas olagliga gärningar ! Vad min frågeställning, är varför inte lagen tillämpas mot bankkunder och banker ? Någon ursäkt för att inte följa vare sig svensk lag eller EG-rätten i dessa sammanhang finns inte.

Vilka okända krafter är det som påverkar våra domstolar att inte bevilja editionsföreläggande mot Gota och Nordbanken som skulle förklara dessa bankers obeståndssituation och skyldighet att träda i likvidation långt tidigare, är fortfarande en gåta.

Eller som en företagare skriver till Bo Lundgren, att "när ett företag inte kan betala för sig, säger lagen att det skall begära sig själv i konkurs. Kan en bank inte betala för sig skall den gå i konkurs".

Varför skall lagen inte gälla för Gota och Nordbanken ? Och varför tillämpas inte de tydliga regler som står i bankaktiebolagslagen om personligt ansvar mot styrelsen i Gota och Nordbanken ? Har inte våra politiker ett ansvar att se till att våra svenska lagar efterlevs ?

Flera företagare har också hört av sig direkt till mig beträffande de nedvärderingar som skedde. En hårt drabbad fastighetsägare skriver att " i vårt fall värderade man ner våra fastigheter med mer än 50% utan att ta in några mera värderingar. Alla våra fastigheter överfördes till Securum."

Min fråga är hur en borglig regering kan tillåta att krediter sägs upp för företagare som hela tiden har skött sina åtaganden och inte har några tidigare betalningsanmärkningar ?

Gota och Nordbanken har uppenbarligen inte heller följt lagen om byggnadskreditiv och placerat om lånen för de företag som drabbats av dessa bankers "bannbulla". Dessutom har pengar beslagtagits från olika konton och i andra banker utan företagarnas godkännande.

Dessa företagare som drabbats blir nu dubbelt diskriminerade av våra domstolar och politiker. Politikerna ovilja att rätta till bristerna i den svenska lagstiftningen är häpnadsväckande och domstolarnas uppenbara motvilja att följa EG-rätten och svensk avtalsrätt i dessa sammanhang är beklämmande.

Efter 50 år har Högsta domstolen i Tyskland äntligen fastställt att de affärer som gjordes med judar som tvingades att sälja av sina fastigheter under andra världskriget för mindre än halva värdet var olagliga. I Sverige begås i dag större ekonomiska olagligheter än så. Men efter mer 10 år förblir fortfarande frågorna om den svenska bankkrisen obesvarade eller sekretessbelagda.

När fastigheter och företag tas i beslag eller begärs i konkurs från företagare som skött sina åtagande mot bankerna, är detta ren och skär konfiskation av egendom. När skall detta gå upp för våra politiker och domstolar ? Den fråga som jag redan ställde i Fastighetstidningen nr 6, måste därför ställas är om igen:

När blev det lagligt i Sverige för svenska banker och bankinspektionen att ensidigt värdera ner fastigheter i fastighetsbolag och andra rörelsedrivande bolag med mer än 50 % i avsikt att sedan föra över dessa fastigheter till statens "skräpkreditföretag"