I nyligen publicerade artiklar i rikspress framgår av hur såväl jag själv i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen som  Konsumentverket ser på bankernas oskäliga avtalsvillkor. Att dessa avtal dessutom strider mot 36 § i avtalslagen om "oskäliga avtalsvillkor" gör att det nu måste vara  regeringens sak att se till, att Sverige äntligen får en avtalslag som fungerar, mellan bankerna och företagen och mellan bankerna och konsumenterna.

Varför nuvarande ordning inte fungerar vare sig mellan bankerna och kunderna eller när ärendena kommer upp i domstol, vill jag därför närmare redogöra i denna artikel.

Inom vetenskapliga discipliner gäller som ett oavvisligt krav att man redovisar resultat och fakta som utgör grunden för diskussion och slutsatser. Samma sak borde gälla för de svenska domstolarnas arbete, men tyvärr är det inte så i Sverige. Här tillämpas i stället något som kallas för "fri bevisprövning," vilket innebär att domstolen kan välja och vraka "efter behov"  i bevismaterialet.

Domarna tror sig också kunna slippa följa viktiga rättsprinciper, genom att helt enkelt utesluta de rättsprinciper som av parterna åberopats i rätten, i samband med huvudförhandlingen. De för målen avgörande rättsprinciperna som åberopats återfinns således ibland aldrig i domskälen. Detta kan fortfarande ske utan några som helst påföljder, för de berörda tjänstemännen.

Om det beror på att såväl tjänstemännen inom JK och JO inte vill riskera sina fortsatta karriärer genom att tillrättavisa sina kollegor, kan vara en orsak. Eller om det beror på, att tjänstemännen i Högsta domstolen, i regel är politiskt tillsatta är höljt i dunkel för gemene man. Dessvärre kommer de flesta av dessa höga tjänstemän direkt från regeringskansliet, utan att ha några större domarerfarenheter.

Faktum kvarstår, att svenska domare tror sig vara allsmäktiga och missbruka sin ställning, utan att få några tillrättavisningar. Detta gäller allt från populära "extraknäck" i Högsta domstolen, till jäv och rättegångsfel

Jag  har under åren följt en mängd processer ända upp till Högsta domstolen.
Låt mig därför ge några tydliga exempel. Inom den romanska rätten gäller paragrafen i avtalslagen "att avtal skall hållas", som också finns inskriven i svensk lag.  Denna urgamla princip, som också finns inskriven i EG-rätten, tillämpas inte av någon anledning i svensk rättspraxis  avseende bankmålstvister.

Bankerna tillåts att under löpande avtalsperiod säga upp krediter, med hänvisning till att säkerheterna har försämrats, utan att sedan behöva bevisa det i domstol. Hur säkerheterna kan försämras när det gäller "in blanco-krediter" är något som domstolarna hittills inte lyckas förklara avseende de skötsamma bankkunder som drabbats.

Inom EG-rätten gäller ett förhållande som betecknas som "oklarhetsregeln" Denna princip innefattar också avtalsvillkor mellan bank och kund och om denna självklara regel åberopas, är det domstolens skyldighet att i domskälen förklara varför principen inte gäller. Domstolen undviker helt enkelt detta problem genom att överhuvudtaget inte nämna "oklarhetsregeln". trots att den varit åberopad ända upp i högsta rättsinstans ( Irene Rosberg-målet: falska annuitetslån )

Samma sak gäller "likabehandlingsprincipen" som är en självklarhet inom EG-rätten i allt från avtal mellan bank och kund till att också innefatta regler för innehavare av t ex bostadsrätter och fastigheter. Vid samtal med de svenska lagstiftarna om denna princip, visade sig att ingen kände till, vad principen innebar inom deras eget rättsområde.

Var det av den anledningen lagstiftarna inte ens tog upp den nya lagstiftningen efter Sveriges inträde i EU ? Under sådana förhållanden, är det förstås svårt för domarkåren att reagera överhuvudtaget.

Men vad svenska domare, inte tänker på eller bryr sig om, är att då EG-rätten åberopas är domstolen skyldig att begära förhandsbesked från EG-domstolen. I de lägre rättsinstanserna bör svensk domstol rådfråga EG-domstolen och i Högsta instans skall domstolen fråga. Något som i de flesta fall fortfarande inte sker, även när EG-rätten åberopats av parterna. Genom dessa uppenbara  fel från domarnas sida ända upp i högsta rättsinstans, gör de sig skyldiga till grova rättegångsfel.

Inom vetenskapen gäller vidare att slutsats ej dras, utan att man kan härleda den tillbaka till ett för läsaren redovisat grundläggande resultat. Man måste även i diskussionen göra utvärdering av hur resultatet erhållits ( valda metoder och dess tillämpbarhet på aktuella data ) och utifrån resultatets reliabilitet göra en utvärdering av slutsatser ur informationsmaterialet.

Vad avser uppsägning av krediter mot kund, sker dessa under hot, utpressning och olaga tvång i Sverige. Men någon diskussion om hur dessa uppsägningar sker ser man praktiskt tagit aldrig i domskälen. Domstolarna gör det i flesta fall lätt för sig. När bankkunderna, efter uppsägningen, redovisar hur de försöker "förhandla med banken"  tolkas detta som om bankkunderna "godkänt" uppsägningarna.

Detta sker trots att bankkunden i de flesta fall aldrig tillfrågats före uppsägningen av krediter och därför aldrig kunnat godkänna densamma. Någon analys av hur uppsägningen gått till och vilken bevisbörda som banken åberopat framgår praktiskt taget aldrig av domskälen. Bedömningar och beslut som fattas är ofta suboptimala. När man jämfört bedömningar utförda inom olika områden har man funnit att bedömningar inom juridikens område i Sverige i allmänhet är sämre än bedömningar  inom ett område som t ex medicin.

Inlagor som av parterna anförts i huvudförhandlingen, återfinns i många fall inte i domskälen. Den svensk juridiska "expertisen" tillåter sig helt enkelt att utelämna eller bara delvis redovisa fakta som är avgörande i målet.

Om dessa fakta "inte passar in i bilden". Belysande för detta är uppsägning av bankgarantier, som sägs upp mot bankkunden, utan grundläggande bevis.

Uppsägningar som svenska bankerna påstår att bankkunderna godkänt, kan överhuvudtaget inte utgöra grund för godkännande. Uppsägning av t ex bankgarantier sägs i flesta fall  upp mot "fel part" vilket domstolen, trots sin skyldighet att uppmärksamma inte alls bryr sig om.

Personligen tror jag att kraven på skriftlig redovisning och dokumentation av basfakta ( undersökningsresultat av patienten, lab-resultat, röntgen osv ) är större inom medicin. Fyller du inte kraven på journalförning riskerar du omedelbart en prickning från socialstyrelsens ansvarsnämnd. Varför finns inte motsvarande möjlighet att kritisera domare ?

Svenska rättegångar protokollförs aldrig ordentligt. Inte heller allt  vad som sägs i huvudförhandlingen. Bandupptagningar som åberopats i lägsta rättsinstanser "försvinner" ofta och kan därför inte åberopas i högre instans. Detta innebär ju att gjorda vittnesförhör blir värdelösa. I bankmål har jag sett exempel på hela mål som försvunnit och måste rekonstrueras, utan att den part som drabbats fått någon ersättning.

Handlingar som åberopats som bevisning försvinner och får inte åberopas i nästa rättsinstans. Exemplen hur det får gå till i svenska domstolar är många och upprörande.

Domare som är jäviga tillåts leda förhandlingen , av "processekonomiska skäl". Under en konferens erkände t o m en av chefrådmännen i Stockholms tingsrätt detta förfarande, utan att det blev några skriverier i tidningarna, som hellre skriver om politik än juridik.

I bankmål däremot tillåter domstolarna, att parterna "breder ut sig" i de oändliga stället för att hålla sig till sakfrågorna. Frågan om t ex pantrealisation i samband att banken beslagtagit egendom borde t ex lätt kunna klaras av med en dags huvudförhandling, om domstolen skulle följa de självklara rättsprinciper, som gäller i dessa mål. Vad som gäller att banken sedan den avyttrat egendomen, självfallet skall återbetala vinsten till gäldenären, och inte behålla den som sker i dag.

Sammanfattningsvis måste ett beslut i en domstol vara väl så viktig som en forskningsrapport. Medan den vetenskapliga rapporten publiceras läggs domen i ett arkiv. Det verkar nästan  som om svenska domare, själva skäms över sina arbetsresultat och bristande objektivitet.

För framtiden efterlyser jag därför såväl underbyggd dokumentation i domskälen som en efterlevnad av EG-rätten. Dessutom måste det bli  lättare att  få fram alla domar via data och inte behöva beställa dessa från domstolarna. I varje dom, borde båda parterna och själva målen finnas tillgängliga på diskett och vara lätta att beställa. I dag är det lättare att sekundsnabbt få fram kompletta domar från EG-rätten i Luxemburg, än från Stockholms tingsrätt, där forskare tvingas gå ner och leta i Stockholms tingsrätts hälsofarliga arkiv.

För ett år sedan lät jag genomföra en undersökning i Stockholms tingsrätt om alla pågående mål mot en viss bank.

Det tog en hel månad bara att ta fram adresserna till alla svaranden. Den forskare som jag anlitade för att genomföra undersökningen, blev sedan anställd av tingsrätten. Men han lyckades aldrig påverka systemet. Fortfarande är arkivet lika föråldrat i Stockholms tingsrätt, som är en av världens största domstolar.

Min uppfattning som delas av många svenska advokater, är således att vare sig administration eller själva arbetet fungerar på ett tillfredställande sätt i svenska domstolar.

Såvitt jag förstått åvilar inte samma krav på dömande myndigheter vad gäller grundläggande basfakta, som för forskare. Trots att det borde vara en självklarhet och att förberedelsearbetet utgör en stor del basen för bedömning och domslut. Orsaken till detta är att det inte finns någon reell granskande myndighet som tar sin uppgift på allvar och granskar domstolarnas arbeten och att det som skall åskådligöras i domsluten, inte heller är lättillgängligt för offentlig granskning..

Borde det inte vara tid att ändra på dessa förhållanden ?