Deutsche Union Bank (DUB) hade stora tillgångar och och var enligt tillgängliga dokument värd en miljard Riksmark, enligt Nikola Majstrovics forskningsinsats som redovisas i boken: Sanningen bakom Kreugerkraschen. Så fälldes en svensk gigant.

Vi skall här följa bankens öde fram till dess att banken slutligen hamnade inom den Wallenbergska sfären, vilket ju var avsikten med både DUB och en mängd andra av Ivar Kreugers värdefulla tillgångar. Hur kunde detta ske frågar jag mig ? Jo, genom att alla avvecklingsoperationer utfördes av individer som verkade på order och instruktioner utfärdade av konkursförvaltarna. Dessa hade i uppdrag se till, att tillgångarna avvecklades under former som skulle möjliggöra att Wallenberg och hans kumpaner att överta alla tillgångar till lägsta möjliga pris. De stora förlorarna blev alla aktieägarna.

Det verkliga förhållandena doldes genom allmänna och överslätande fraser och ingen redovisning gjordes vare sig av företagna operationer, parternas namn eller motsvarande siffror. Detta var möjligt därför att de kontrollorgan som deras åtgärder skulle underställas, utgjordes av dem själva.

Det visade sig att redan under sommaren 1932 hade bankledningen - mot förvaltarnas uttryckliga förbud och utan deras hörande - företagit mera betydelsefulla affärstransaktioner försålt största delen av bankens (DUB:s) synnerligen värdefulla innehav av tyska hypoteksbanksaktier, vilka ansågs utgöra bankens bästa tillgång. Först därefter ställdes bankledningen under viss kontroll av representanter för konkursboet.

Den fråga som jag ställer mig är varför inte bankledningen ställdes till ansvar för att självsvådligt ha sålt bankens viktigaste tillgångar ?

Samma sak som hände Ivar Kreuger hände också Erik Penser under den svenska bankkrisen 1987 - 1993. I de domstolsprotokoll som jag tagit del av har Nordbanken hävdat att Pensersfären, däribland Nobel och Yggdrasil, var i så djup finansiell kris under bankkrisen i augusti 1991, att Nordbanken såg sig tvungen att överta pantsatta tillgångar, mot att skulderna avskrevs. Utan att ifrågasätta att så var fallet, har hovrättens bevisprövning skett utifrån detta felaktiga påstående.

En mer korrekt bedömning är följande: Yggdrasil hade pantsatt sina Nobelaktier vilka utgjorde 47.4 procent av aktierna i den börsnoterade Nobelkoncernen. Nobelaktierna utgjorde en kontrollpost och tillsammans med övriga Penserbolags innehav, en majoritetspost om ca 70 procent i Nobel. Lånebeloppet på Yggdrasils pantsatta Nobelaktier i Nordbanken-koncernen uppgick till 1.630 Mkr, 36 kronor per aktie.

Nobel drev 1991 en mycket lönsam verksamhet. Det var därför som de svenska krisbankerna, som själva var på obestånd under den svenska bankkrisen 1987 – 1993, tillät sig skapa Nobels likviditetsbrist i augusti 1991. Det skedde, som i de tusentals fall som jag tagit del av, genom olaglig kreditstrypning.

En första kreditstrypning skedde i augusti 1991 i syfte att först förmå Erik Penser att för 1 kr styck sälja sina fyra bolag som tillsammans ägde ca 70 procent av Nobel, och sedan få Nobel att acceptera bankernas krav på kapitaltillskott till fastighetsbolaget Gamlestaden som vid denna tidpunkt också ägdes av Yggdrasil, och inte hade någonting med Nobelkoncernen att göra. Kapitaltillskottet stred på ett uppenbart sätt mot aktiebolagslagen och kravet var därför ogiltigt.

Nobels skuldsättning var inte onormalt hög för ett stort och lönsamt svenskt börsbolag. De gjorda investeringarna hade skapat stora övervärden i bolaget. Under våren 1991 planerade Nobels styrelse en försäljning av tillgångar om 8 miljarder, för att ytterligare stärka den egna kassan.

Ändå övertog statliga Nordbanken Yggdrasils pantsatta Nobelaktier den 20 september och den 13 december till sig själv 1991, utan förhandlingar, utan särskild värdering som lagen kräver, och utan offentlig auktion eller motsvarande. Den 19 september, dagen före det första övertagandet, hade pantlösen begärts av Erik Penser men vägrats av Nordbanken.

Den av Nordbanken tillsatta styrelsen i Yggdrasil erhöll den 20 september en skadelöshetsförbindelse av banken. Panträtten bestod av förvärven. Panten togs utan att någon ränta eller amortering var förfallen till betalning eller att något lån var uppsagt. Nordbanken avräknade lånebeloppet 1.630 Mkr, 36 kr per aktie, som ersättning. Nordbanken lämnade ej någon slutredovisning.

Det internationella svenska storföretaget Nobels värde och därmed värdet av panten i Nobelaktierna var under 1991 – före Nordbankens övertagande – bedömt av världsledande investmentbanker och av Nordbanken själv. Samtliga dessa värderingar visade att panten hade ett värde vida överstigande låneskulden. Efter diverse avyttringar av Nobels tillgångar köptes den resterande panten 1993, av den holländska industrikoncernen Akzo för 5.002 Mkr kontant, 111 kr per aktie.

Nordbanken kände väl till att Nobels styckningsvärde var väsentligt högre än börsvärdet, vilket bland annat Morgan Stanleys rapporter och försäljning av dotterbolaget Extracto visat.

Nordbanken övertog den sista posten Nobelaktier dagen efter att Henkel lämnat bindande bud på affärsområdet Konsumentvaror. Budet innebar en reavinst för Nobel om 2.400 Mkr, vilket var nästan två gånger högre än Nobels börsvärde, som Nordbankens styrelseordförande Jacob Palmstierna gjorde sitt bästa för att prata ner i den svenska pressen, samtidigt som han själv förvärvade aktier i bolaget.

Priset översteg det dåvarande högsta värdet i Morgan Stanleys bedömda intervall med mer än 10 procent. Nordbanken, till skillnad mot Yggdrasil, kände till budet vid bankens övertagande av Nobelaktierna den 13 december. Avdelningen för konsumentvaror motsvarade endast 10 procent av värdet på Nobels tillgångar.

På samma sätt som Nordbanken (som genom sitt dåliga rykte tvingades byta namn till Nordea när bankkrisen var över) agerade mot Erik Penser under den svenska bankkrisen 1987 – 1993 agerar de svenska bankerna mot sina kunder än i dag. Det sker utan att vare sig den svenska regeringen eller riksdag försöker hindra bankerna att plundra sina kunder när de själva råkar hamna i en obeståndssituation, vilket mycket väl kan hända om den globala bankkrisen som för närvarande skakar världen, ännu en gång når Sverige med full kraft .

Hans Dalborg som tillträdde som VD för Nordbanken 1991, är i dag ordförande i samma bank som numera bytt namn till Nordea. Med kapitaltillskott från svenska staten under bankkrisen är Nordea i dag Nordens största bank Genom att inte genomföra den oberoende utredning om bankkrisen som Sveriges Riksdag redan har beslutat, döljer regeringen fortfarande sin tidigare inblandning i krisen, som inte kan betraktas som annat än olagligt ”ministerstyre”

Borde inte Dalborg förklara hur svenska banker fortfarande kan förfara på detta vedervärdiga sätt mot sina kunder? Den fråga som jag ställer till Högsta domstolen (HD) i Sverige är varför fallet inte prövades i högsta rättsinstans, när detta ärende inte prövades med utgångspunkt för skyldigheten att överlämna övervärdet vid en pantrealisation tillbaka till kunden?