[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]


Brott mot yttrandefriheten
Av Mats Lönnerblad - Ledaren -
21 februari  2005

Ärekränkande förtal och hot mot enskilda utgör klara brott mot yttrandefriheten. Lögnaktiga uppgifter och vrängda sanningar anses även vara straffbara handlingar. Bedrägliga förespeglingar, till fördel för den ene eller skada för den andre, ingår även i det brottsliga rekvisitet.

Det är när stora ekonomiska summor står på spel som de flesta av dessa allvarliga brott mot yttrandefriheten begås. Polisanmälda brott som anmäls måste självfallet utredas ordentligt. Vad historien visar är att om brotten mot yttrandefriheten är tillräckligt grova, och berörda myndigheter och politiker själva är involverade, står de polisiära myndigheterna i Sverige som helt handlingsförlamade.

Det sker genom att det inte vidtas några som helst straffrättsliga åtgärder, när dessa stora och uppenbara brott mot yttrandefriheten har begåtts, vars enda syfte är att vinna ekonomiska fördelar.

Låt mig därför ange några av dessa brott som begåtts, och som överhuvudtaget inte beivrats, där stora förmögenheter byter ägare, som jag redan utförligt har redogjort för i tre av mina tidigare böcker: Från bankkris till börskris (2003), Från folkhem till fattigstuga (2004) och Nollkoll (2005)

Låt mig sedan få återkomma till några av de grövsta brotten, som de flesta redan har hört talas om. Men få känner fortfarande till vilka yttrandefrihetsbrott som har begåtts i sammanhanget, och vilka juridiska personer och företag som begått brotten.

Det ojämförligt största svenska förtalsbrottet mot en enskild person och hans företag utgör Kreugerkraschen 1932. Ingen förtalskampanj vare sig förr eller senare har haft sådana påföljder för en enskild persons eftermäle. Ingen ekonomisk händelse har heller genererat så många artiklar, böcker och föredrag i efterskott. Sedan hemligstämplingen äntligen släppts, känner många sig fortfarande manade att berätta vad det var som verkligen hände.

Den största desinformationskampanj som skett, kring från början odiskutabla ekonomiska händelser utgör den svenska bankkrisen, 1987 – 1993. Krisen berodde på att de svenska bankerna hade lånat ut för mycket pengar. För att snabbare komma ur sin obeståndssituation, inledde krisbankerna både förtalskampanjer och ekonomiskt krig mot många av sina kunder.

De många välplanerade stölderna som förekom under bankkrisen skulle aldrig ha kunnat genomföras, om bankerna från början följt lagen, genom att upprätta kontrollbalansräkningar. Hade pantrealisationerna skett på ett korrekt sätt, skulle övervärdet på panterna återbetalats till krisbankernas kunder. Både företagaren och uppfinnaren Börje Ramsbro och finansmannen Erik Penser, och många, många andra som drabbades, borde alla ha fått tillbaka övervärdet på sina tillgångar.

För att försöka dölja den egna ekonomiska brottsligheten som skedde under bankkrisen, tvingades bankerna att skapa särskilda ”skräpkreditföretag” som slutförde den plundring av företagare, som de bankrutta bankerna med Gota Bank och Nordea (gamla Nordbanken) i spetsen iscensatte.

När Bankrättsföreningen, (Brf) där jag själv är ordförande i sedan starten, började informera allmänheten om många av dessa brott, råkade vi själva ut för förtal genom att man påstod, att det jag skriver om i mina böcker och den information som finns på Bankrättsföreningens välbesökta hemsida, inte stämmer med verkligheten.

Föreningens webbmaster sedan starten, Börje Ramsbro blev åtalad och fälld i både tingsrätt och hovrätt. Inte för att de uppgifter som vi förmedlade var osanna, utan för att vi bröt mot datalagen, genom att sprida dessa uppgifter vidare till en större allmänhet i både Sverige och utomlands. Det skulle dröja ända fram till ärendet kom upp i Högsta domstolen (HD) innan Börje Ramsbro blev helt frikänd.

När jag sedan själv anmälde Nordea för den omfattande spridning av falska registeruppgifter mot skötsamma företagare som förekom under bankkrisen, reagerade vare sig polis eller åklagare överhuvudtaget. Trots att den dåvarande rikspolischefen Sten Heckscher (s) mycket väl kände till bankernas olagliga register.

Jag blev därför tvungen att själv driva det första pilotfallet vidare till domstol där sedan ekonomisk uppgörelse i godo kunde ske redan i första rättsinstans. Mina inlämnade bevis visade att många av uppgifterna som Nordea spridit var bevisligen falska. Därför skyndade man sig att göra upp i godo.

Den gemensamma nämnaren för de yttrandefrihetsbrott som förekom under Kreugerkraschen och under bankkrisen, var att de ledde fram till grova stölder och nedvärdering av egendom i en utsträckning, som aldrig skulle varit möjlig utan de genomförda förtalskampanjerna.

Därför försöker alla fortfarande hemlighålla vad som hände under bankkrisen. Uppgifterna vad det var som hände Kreugerkraschen kunde man på det sättet dölja under 60 år.

De grova exempel som redan uppdagats, som under Kreugerkraschen ledde fram myndighetsmissbruk, stöld av egendom och rättegångsfel, upprepades sedan under bankkrisen i mycket större skala. Därför måste den oberoende utredning som riksdagen redan har beslutat om, och som regeringen gör allt för att inte infria snarast komma igång med sitt arbete för att drabbade företagare skall kunna få upprättelse.

I dag anses yttrandefriheten som självklar i varje kulturland. Yttrandefriheten skall självfallet försvaras, samtidigt måste de som gör sig skyldiga straffbara handlingar i yttrandefrihetens namn, åtalas och fällas.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt

 

Bankrättsföreningen


Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida