Processerna, som följde i kölvattnet efter den svenska bankkrisen, hanterades på ett sätt som var till fördel för bankerna och till förfång för bankkunderna. I Domstolarna utgick i de flesta fall felaktigt från att bankerna hade rätt att ensidigt bryta avtal, säga upp krediter och lägga beslag på kundernas tillgångar utan att behöva räkna med några som helst efterräkningar. Det skriver Mats Lönnerblad.

Juristen Lars Ola Hulls artikel i Västerbottens Kuriren för en tid sedan (26/1) om att svenska domstolar inte iakttar gällande rätt, utan låter politiska motiv slå ut överstatliga och författningsenliga bestämmelser om skydd för den privata äganderätten är intressant och omtumlande läsning. Artikeln visar hur makt går före rätt.

Låt mig få åskådliggöra detta med exempel på hur svenska domstolar hanterat många av processerna, som följde i kölvattnet efter den svenska bankkrisen, till fördel för bankerna och till förfång för bankkunderna.

I de flesta av dessa mål utgår domstolarna felaktigt från att bankerna hade rätt att ensidigt bryta avtal, säga upp krediter, låta bli att infria lånelöften samt lägga beslag på kundernas tillgångar utan att behöva räkna med några som helst efterräkningar.

Detta kan ske hela tiden i våra domstolar, trots att vi i dag vet att det var krisbankerna som var på obestånd och inte deras kunder. När sedan grunderna i målen mot bankerna kring deras obeståndssituation och upplysningsplikt åberopas i domstol, bryr sig domstolarna i de flesta fall inte om att anteckna vad som sägs, eller att notera den upplysningsplikt som enligt den svenska banklagen inträder, när en bank är på obestånd.

Ett oavvisligt krav i dessa sammanhang, är att banken både är skyldig att begära sig själv i konkurs och underrätta sina kunder om sin obeståndssituation. Bakgrunden till krisbankernas obestånd var att de inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad. Överenskommelsen som reglerar kreditinstitutens solvens och kapitaltäckningsgrad träffades i juli 1988 av den så kallade Baselkommittén. Överenskommelsen reglerades sedan genom ett EG-direktiv från 1989 som aldrig följdes av de svenska bankerna.

Vid en kontroll som genomfördes våren 1990 visade det sig att de svenska bankkoncernerna i genomsnitt hade en redovisad kapitalbas på 6,8 medan kravet från den 1 februari 1990 var 7,25 procent för att senare ökas till 8 procent.
Allra sämst gick det för Gota Bank som befanns vara likvidationspliktig redan 1989 och Nordbanken som var på obestånd den 1 februari 1990. Nordbanken som hade utnyttjat sin kapitalbas till 100 procent blev tvingad att göra en nyemission med över 5,2 miljarder 1991, som blev ett stort misslyckande. Banken skulle ha begärt sig själv i konkurs 1990. De begärda pengarna räckte aldrig, för att komma tillrätta med Nordbankens finanser.

Vad som sedan hände på grund av bankernas vildsinta utlåning var att redan tidigare beviljade krediter sades upp för ”friska företag” Följden blev att 60 000 företag gick i konkurs alldeles i onödan och Sverige fick den största statsskulden i världen i förhållande till invånarantal. Under denna period ökade statsskulden med astronomiska 1 000 miljarder kronor.

Svenska folket tvingas nu betala närmare 100 miljarder kronor om året i räntor och amorteringar. 400 000 svenskar har kastats ut i långtidsarbetslöshet. Hade bankerna i stället uppfyllt sina skyldigheter genom att följa Baselkommitténs bestämmelser och senare EG-direktiv, eller informera sina kunder om sin självförvållade obeståndssituation, kunde följderna av bankkrisen ( 1987 - 1993 ) ha minimerats.

Sveriges roll i denna internationella anpassning borde därför ha inneburit att man från domstolarnas sida börja ta den svenska bankkrisen på allvar och utföra fördjupade analyser av alla de skador som ägde rum, som drabbade alla de företagare som i dag processer mot bankerna.

Med facit i hand vet vi att det var och är allmänheten och företagen som fick betala för bankernas obeståndssituation. Hade inte staten räddat bankerna hade Sverige blivit skadeståndsskyldig gentemot utländska banker, eftersom man aldrig såg till att följda det internationella avtal om bankernas kapitaltäckning som man varit överens om.

Med vilken rätt åsidosätter därför svenska domstolar gällande rättsregler genom att tillåta krisbankerna lägga beslag på kundernas tillgångar i den stora utsträckning som skett ? Det var ju krisbankerna som var konkursmässiga.
Med vilken rätt följer inte domstolarna avtalsrätten i bankmål ? Redan i den romanska rätten stipulerar att ”avtal skall hållas”. Varför tillämpas inte denna rätt i banksammanhang? Sverige tycks hysa uppfattningen att bankerna och staten gör som det passar i dessa sammanhang.

Men så får det inte gå till. Det märks framför allt i den stora strömmen av mål som går vidare till både EG-domstolen och Europadomstolen, där både bankerna och staten numera kan ställas till svars. Detta kan ske eftersom både EG-rätten och Europakonventionen ingår i den svenska lagstiftningen från och med 1995. EG-rätten har gett demokratin i Sverige en rättshuman dimension som det finns all anledning att befästa.

Europadomstolen kan med stöd av artikel 50, fälla svenska domstolar och myndigheter för brott mot konventionen, och på det sättet åstadkomma ersättningsskyldighet. Det finns all anledning för våra svenska domare att vara uppmärksamma på den nya lagstiftning som gäller från och med 1995, som svenska domare är skyldiga att följa.

Mats Lönnerblad
skribent i finansrätt
Stockholm