”Den intoleranta sanningen” av Leif Carlsson i SvD 99-02-04, utdrag

En långt allvarligare sak är att toleransen alltför ofta kommer i konflikt med sanning, heder och rätt.

En del fina och toleranta människor tycks ha på känn att det finns en sådan konflikt och har till den ändan tänkt ut en del extra undanflykter. Den första är att med dygdig harm - varvid harmen riktas mot andra - frånsäga sig varje anspråk på “sanningsmonopol”.

De säger gärna med grubblande uppsyn eller varmt leende att “det finns ingen absolut sanning”; alternativt “jag har inte funnit Sanningen”. Det låter både fint och modest; är orimligt.

För stunden lämnar jag Sanningen med stort S därhän; jag är säker på att jag inte funnit den, kanske därför att jag inte vet vad ordet skulle betyda. Jag är inte säker på att jag träffat någon som vet.

Däremot vet jag att det finns en mängd sanningar: närmare bestämt oändligt många. Därav känner jag några få, alltför få. Att ta reda på om något är sant är som känt ofta mycket svårt, men det är inte alls svårt att förklara vad som menas med att något är sant. Egentligen vet alla, även den mest kokette skeptiker hur det förhåller sig: det är sant att solen har gått ner om och endast om solen har gått ner. Så enkelt är det.

I nära sammanhang med detta av alla i praktiken erkända förhållanden står att det är en barnslig uppblåsthet att trött och elegant säga att “det finns inga entydiga svar”. Motsatsen är faktiskt fallet. Mycket ofta är det fel på frågan, men om den formuleras på meningsfullt och begripligt sätt har den nästan alltid två entydiga svar - varav endast ett är sanningen. “Lever mitt barn? - Nej, hon är död”.

Just med detta sammanhänger frågan om toleransen, som det är så lätt att prisa, och intoleransen som det är så passande att fördöma. Sanningen är nämligen till sin natur intolerant. Intoleransen är inte i första hand en förkastlig egenskap hos individer eller (för mig) motbjudande grupper i samhället. Sådana får man i rimlig utsträckning leva med; i nödfall försvara sig mot så gott man kan.

Långt besvärligare är detta, att det är själva sanningen som är intolerant: i viktiga och klara fall stenhårt intolerant. Den som säger att två plus två är fyra har därmed odiskutabelt sagt att två plus två inte är fem.

Vad är sanning? Fyra.

Frågan gäller förvisso inte bara matematiska satser, hur viktiga dessa än är utan också t ex historiska. När Statsrådet hos Bo Baldersson hävdar att Gustav II Adolf stupade 1792 för en pistolkula på Operan har han rätt och slätt fel. Intet utrymme finns för kompromiss eller mumlande om “perspektiv” eller “värderingar” eller så.

En intressant sak, säkert av större intresse för de flesta, är att intoleransen också med samma nödvändighet utmärker etiska normer och moraliska regler. I några tusen år har en filosofisk träta pågått hur dessa egentligen förhåller sig till sådana utsagor som vi anser beskriver verkligheten som den är, inte som den helst borde vara. På en viktig punkt liknar de varandra: de kan inte förlikas med sina motsatser.

Det finns ett berömt och ofta citerat uttalande i Nya Testamentet som säger att “Sanningen skall göra eder fria”. Själv varken präst eller teolog vet jag ej riktigt vad detta betyder, men jag är säker på att det inte ger oss fribrev från sanningen.

Konstigt nog syftar ju all seriös forskning till att begränsa tankefriheten. När vi har fått veta hur det förhåller sig i en omstridd fråga kan vi inte längre tänka motsatsen.

Leif Carlsson var tidigare SvD:s kulturchef