[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Finanskrisen facit
Av Mats Lönnerblad - Finanstidningen - 1997

I dagens debattartikel följer egenföretagaren Mats Lönnerblad upp sin artikel "Århundradets blåsning" från den 11-13 januari.

"Målet är inte avgjort på den här sidan seklet", skriver Sven-Ivan Sundqvist, börskrönikör på Arbete/pengar i Dagens Nyheter, i en artikel om "Penser mot Nordbanken" den 5 januari. Men där tror jag att Sundqvist har fel.

Behovet av "räfst och rättarting" sker nu i domstol sedan det visat sig att såväl Gota bank som PK-banken och Nordbanken var på obestånd redan 1990, innan alla köp och sammanslagningar kom till stånd. Detta faktum har hittills inte blivit bekantgjort, eftersom såväl Nordbanken som våra politiker i "bankstödsnämnden" efter bästa förmåga försökt dölja detta faktum.

Inte ens Ulla Reinius tycks känna till detta förhållande, eftersom det inte framgår i hennes bok Stålbadet. Istället har Nordbanken hittills lyckats med konststycket att skjuta över hela bankens skuldbörda på Erik Penser och alla de bankkunder som fått sina krediter uppsagda.

Förutom att de dåvarande huvudägarna i Nordbanken och Gota bank "blåste upp sina resultat" för att sälja aktierna vidare så dyrt som möjligt, var det själva utlåningen det var fel på.

Ägarna till Gota bank sålde dessutom av en del av fastighetsbeståndet, på ett synnerligen oförmånligt sätt vilket minskade värdet på aktierna i banken ytterligare, utan att det kom fram i bokslutet. Pengarna lånades dessutom ut till finansbolag med för dåliga och till och med utan säkerheter och till ett stort antal fastighetsbolag, med negativ direktavkastning.

När man lånar ut till fastighetsbolag kan man inte låna ut på "framtida värdestegring" som Nordbanken och många av de andra affärsbankerna gjorde vid denna tidpunkt. Den positiva direktavkastningen är ju den faktor som styr lånemöjligheterna. Men denna "olaglighet" i hanteringen har fortfarande inte fått några juridiska konsekvenser för de inblandande i bankstyrelse eller ledning samt banktjänstemännen i Gota-, PK-, och Nordbanken, vilket jag betraktar som ytterst märkligt.

I varje låneärende går det ju att med enkla medel i efterhand undersöka och sedan konstatera om direktavkastningen varit positiv eller negativ. Var avkastningen negativ har den ansvarige banktjänstemannen begått tjänstefel. Samma enkla knep gör att krediter för företag inte behöver sägas upp i onödan. Har kunden skött sina förpliktelser och punktligt betalat räntor och amorteringar finns det ingen anledning att säga upp några krediter.

Och befarar banken ändå att säkerheterna "enligt deras mening" har försämrats är det bara att begära in ett kvartalsbokslut, innan man vidtar så drastiska åtgärder som att säga upp krediter. Men det är denna skyddsmekanism som saknas i Sverige.

Den verkliga orsaken till att Gota-, PK-, och Nordbanken redan hösten 1989 började säga upp sina kunders krediter var att man inte längre hade någon kapitaltäckningsgrad. De rapporter som lämnades till finansinspektionen under denna period är således rena falsarierna.

När PK-banken lägger ett bud på samtliga aktier och konvertibler i Nordbanken i december 1989 hade man inte tagit i beaktande det som dåvarande bankinspektionen redan 1987 framfört om att bankerna med kommande kapitaltäckningsregler skulle få krav som uppgår till en förstärkning av kapitalbasen med 30 procent. PK-banken hade således heller aldrig råd att köpa Nordbanken.

Men istället för att förstärka, gjorde man tvärtom och tunnade ut kapitalbasen ytterligare.

Kraven på kapitaltäckning, beaktades således inte av den dåvarande chefen för bankinspektionen Anders Sahlén, som för sin slapphet fick sparken och fick flytta till Washington, på statens bekostnad, under ett antal år, innan han nu återvänt till Sverige som ny ordförande i Exportkreditnämnden.

VD och styrelseledamöterna i bankerna som ju också är de ytterst ansvariga för kapitaltäckningsgraden i bankerna tog heller inte sitt ansvar under denna period, eftersom bankerna var skyldiga att börja spara istället för att slösa redan 1987. Det var först sedan man insett det ohållbara i bankernas situation man började säga upp krediter på löpande band.

Därför blir de ansvariga i bankerna och bankinspektionen nu skadeståndsansvariga för sina handlingar i domstol. Bara i Nordbanken och PK-banken visar det sig således att det per den 1 februari 1990 fattas ofattbara 18,4 miljarder kronor. Men denna gång blir det inte staten, utan aktieägarna och bankkunderna som kommer att stämma, sedan hela den nu pågående privata utredningen är klar.

De handlingar som inlämnats till dåvarande bankinspektionen visar sig, från de handlingar jag hittills tagit del av vara både ofullständiga och vilseledande, beträffande både Gota-, PK-, och Nordbanken. Det är dessa banker som utredarna nu undersöker. Övriga banker har ju självsanerats på aktieägarnas bekostnad.

Bankinspektionen har heller inte i tid reagerat på att man inte anpassat sig till den lagstadgade kapitaltäckningsgraden utan både Gota-, PK-, och Nordbanken har istället tillåtits att minska sin kapitalbas och höja aktieutdelningarna under perioden 1987-89, vilket visar att "övervakningen" från dåvarande bankinspektionen inte fungerat överhuvudtaget.

Sven-Ivan Sundqvist behöver således inte längre bekymra sig om "eftervården" för Nordbanken. Banken kommer att ställas till svars i domstol för sina synder och domstolen kommer att bli skyldig att ge svar på frågan om vad som hände, före år 1990. Vad som hände efteråt, har ju redan Ulla Reinius beskrivit på ett mycket förtjänstfullt sätt i sin bok, som också visat sig vara en utmärkt hjälp i det fortsatta utredningsarbetet. Men kanske inte på det sätt som vare sig Reinius eller Nordbanken tänkt sig.

 

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida