Idén om att slå samman allmänna domstolar och förvaltnings- domstolar vilar på okunnighet och cynism. Det skulle undergräva ett medborgarskydd som har byggts mödosamt under årtionden, hävdar Regeringsrättens ordförande Hans Ragnemalm och kammarrättspresident Per Anclow.

I ett inlägg på SvD Brännpunkt (17/9) har två ledamöter i den s k framtidsgruppen presenterat gruppens vision för ett nytt rättsväsende. Visionen avser till övervägande del synpunkter av mera allmän karaktär, rörande t ex domstolarnas attityder till och tillgänglighet för medborgarna. Vi instämmer i allt detta.

Gruppens enda väsentliga konkreta förslag - tillskapandet av en enda domstolsorganisation - präglas däremot enligt vår uppfattning av en grundläggande avsaknad av medborgarperspektiv. Det skulle kunna rasera ett effektivt rättsskydd som mödosamt byggts upp särskilt under den senaste trettioårsperioden. Hörnpelarna i vår nuvarande förvaltningsprocess är ett enkelt och billigt förfarande hanterat av domstolar med specialkunskaper och med en skyldighet att vid behov bistå den enskilde.

Liksom de flesta länder i Europa har vi inte en utan två utvecklade domstolshierarkier - allmänna domstolar för brott- och tvistemål och förvaltningsdomstolar för i princip allt annat. Det är uppenbart att de allmänna domstolarna har ett klart överläge om man anlägger ett massmedialt betraktelsesätt. Vad som utspelas där är ofta mera spännande och lättillgängligt för allmänheten.

Genom att låta bli att begå brott och dessutom leva i någorlunda harmoni med sin omgivning kan man i regel undvika kontakt med dessa domstolar. Så lätt slipper man inte undan de bestämmelser som förvaltningsdomstolarna hanterar. Snart sagt varje medborgare företar sig någon gång något som är reglerat på så sätt att det kan blir föremål för förvaltningsdomstols prövning.

För vanliga människor är dessa domstolar garanten för att de skall få vad riksdagen i sin lagstiftning tillerkänt dem och för att de inte skall tvingas eller hindras att göra annat än vad riksdagen bestämt. Förvaltningsdomstolarna har alltså i realiteten ett övergripande konstitutionellt ansvar. Dessa domstolar kan t o m överpröva inte bara kommunala beslut utan även regeringens beslut i särskilda fall.

Det är inte nog med detta. EG-rätten, som helt domineras av offentlig rätt och utgör en integrerad del av vår rättsordning, hanteras följdenligt till allra största delen inte av allmänna domstolar utan av förvaltningsdomstolarna. För dem har EG-rättsliga frågor blivit om inte vardagsmat så i vart fall stundom svårtuggade anrättningar som frekvent står på menyn och måste avnjutas med stor omsorg. Skyddet för de gemenskapsrättsligt grundade rättigheterna skall enligt vad EG-domstolen ständigt framhåller vara effektivt. Med det åsyftas inte att det skall vara på ytan juridiskt elegant utan att det skall vara faktiskt användbart och tillgängligt för medborgarna. I en diskussion om kraven på ett modernt domstolsväsende kan man inte förbigå den radikala förändring av rättskipningens innebörd som ligger i att svenska lagar numera stiftas inte bara i Stockholm utan också i Bryssel, Strasbourg och Luxemburg.

I diskussionen kring besparingar förekommer uttalanden där en sammanslagning av våra båda domstolsorganisationer förlänats karaktären av magisk formel, ägnad att öppna Sesam. Bakom propåer om tillskapande av en enda typ av domstol ligger ofta underförstått att de allmänna domstolarna utan större svårighet skulle kunna hantera alla typer av frågor och att man genom att slakta förvaltningsdomstolar och överföra deras måltyper till allmän domstol skulle ge de sistnämnda mera sysselsättning och därmed kunna rädda i första hand de mindre tingsrätterna.

Detta sägs naturligtvis inte explicit av framtidsgruppen, men i sina visioner framhåller man särskilt två element som enligt vår uppfattning är ägnade att urholka ett effektivt skydd på det förvaltningsrättsliga området. Man pläderar för en gemensam processlag för alla mål, vilket innefattar en latent risk för att förvaltningsprocessen genom anpassning till de allmänna domstolarnas rättegångsregler förlorar i enkelhet och effektivitet, och man önskar att parterna själva får ett större ansvar för målens handläggning. Det skulle lämna svagare grupper, som nu i stor utsträckning förlitar sig på domstolens utredningsplikt, i sticket.

Sammanslagningsivern vilar enligt vår mening på okunnighet om förvaltningsrättens omfång och komplexitet, på en god portion cynism vad gäller medborgarskyddet och på en sangvinisk inställning beträffande uppfyllandet av Sveriges folkrättsliga åtaganden. Det är ingen tillfällighet att de allra flesta av våra bröder och systrar i den europeiska unionen valt att reservera förvaltningsrättskipningen för särskilda domstolar med specialistkompetens, vilka i enklare former kan erbjuda en vidare krets av medborgare rättsskydd. Utanför står i första hand de anglosachsiska länderna, och det är symptomatiskt att uttrycket "Law is open to everybody, just like the Ritz Hotel" härrör från England.

Att vi i Sverige skulle återfalla i ett överhetstänkande som i realiteten syftar till att hålla medborgarna borta från domstolarna finner vi ytterst betänkligt. Självfallet finns det gott om utrymme för förändringar i rättsväsendet. Avsikten med vårt inlägg är således inte att slå ett slag för att vår domstolsorganisation skall sitta i orubbat bo. Liksom varje insiktsfull debattör på området anser att antalet tingsrätter är för stort kan det naturligtvis ifrågasättas om det inte finns för många länsrätter, kanske även kammarrätter.

Vad vi däremot anser som synnerligen angeläget är att sprida kännedom om förvaltningsjuridikens väsentliga roll för den enskildes nattro. Dessvärre är detta inte helt bekant, inte ens bland rikets alla jurister.

Hans Ragnemalm
ordförande Regeringsrätten
Per Anclow
kammarrättspresident Stockholm

Svenska Dagbladet