Mats Lönnerblad ordförande i Bankrättsföreningen, hävdar att den konkursförvaltare som, innan konkursgäldenären fått sina inbördes fordringsförhållande fastställda i domstol, säljer fastigheter till underpriser bryter således mot såväl EG-rätten som Europakonventionen. Förvaltaren är svensk myndighetsutövare i Europakonventionens mening och bär därigenom, som en följd av 2 kap 23 § i regeringsformen, ett personligt ansvar för att det europarätts-liga egendomsskyddet med proportionalitetskravet tillämpas. Detta oavsett innehållet i den svenska konkurslagen!

REDAN DEN den 16 december 1998 berättade jag i Gefle Dagblad hur "domstolar sätter skadeståndslagen ur spel" i Sverige. Artikeln fick en stor genomslagskraft hos både enskilda och företagare som hörde av sig till mig. De bekräftade enstämmigt, att svenska domstolar inte har för vana att följa, vare sig Europakonventionen eller EG-rätten, i bankmål.
- Hur det gick i själva målet har fortfarande inte kunnat avgöras ordentligt, eftersom den högsta rättsinstansen Högsta domstolen (HD), aldrig begärde förhandsbesked från EG-domstolen i ärendet, vilket den var skyldig att göra. Denna skyldighet gäller från den 1 januari 1995, när Sverige anslöt sig till EU.
- Den rättegång, som jag beskrev i Gefle Dagblad, har också fått oanade konsekvenser. I Gävle tingsrätt har följderna av ärendet på nytt varit uppe utan att några rättelser vidtagits. Den redan hårt drabbade konkursgäldenären har haft ytterligare motgångar i tingsrätten, som nu har överklagats till hovrätten för Nedre Norrland. Företagaren kräver dessutom säljförbud av sina fastigheter som redan börjat slumpas bort. Dessutom kräver han 83 miljoner kronor i skadestånd.
- Vad som inträffat är att konkursförvaltaren börjat sälja ut egendomar, innan tvisten med banken hunnit blir avgjord i någon enda rättsinstans. Konkursförvaltaren tog helt enkelt saken i egna händer, bröt sig in i kontoret och beslagtog handlingar, som gjorde att fastigheterna kunde säljas. Dessutom togs flera handlingar i beslag som inte hade med tvisten att göra. Men eftersom banken kan ha nytta av dessa handlingar, i den pågående tvisten, såg konkursförvaltaren till att även dessa handlingar tagits om hand.
- Enligt mitt förmenande saknar konkursdomstolarnas bedömning helt avtalsrättsligt stöd och detta beror på att konkursinstrumentet, är en summarisk specialprocess, som inte lämpar sig vid avgörandet av mera invecklade avtalsfrågor.
- Eftersom företagaren tidigare satts i konkurs av banken är fastigheterna konkursegendom enligt konkurslagen. Därmed föreligger ett skyndsamhetsintresse som i och för sig berättigar konkursförvaltaren att sälja. Men vad konkursförvaltaren och domstolen glömmer bort är följande:
- Enligt Europakonventionen får skyndsamhetsintresset ge vika för mer grundläggande intressen kopplade till det privata egendomsskyddet i art 1 av första tilläggsprotokollet till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Konkurslagen är i konventionens mening speciallagstiftning och får inte användas om intrånget i den enskildes äganderätt, som den beskrivs i den nämnda artikeln, är oproportionellt för till exempel ett konkursbo.
- Den konkursförvaltare som, innan konkursgäldenären fått sina inbördes fordringsförhållande fastställda i domstol, säljer fastigheter till underpriser bryter således mot såväl EG-rätten som Europakonventionen. Förvaltaren är svensk myndighetsutövare i Europakonventionens mening och bär därigenom, som en följd av 2 kap 23 § i regeringsformen, ett personligt ansvar för att det europarättsliga egendomsskyddet med proportionalitetskravet tillämpas. Detta oavsett innehållet i den svenska konkurslagen! Det privata egendomsskyddet utgör en civil rättighet, som skyddas genom rätten till domstolsförfarande enligt 6 artikeln 1§ i Europakonventionen. Men det räcker inte med det.
- Konventionen garanterar genom artikel 13 också att förfarandet skall vara effektivt. Det innebär att förvaltaren skall kunna åläggas skingringsförbud i avvaktan på prövningen i domstol. Något som mig veterligen aldrig har skett i alla de processer som följde på den svenska finanskrisen (1987- 1993).
- Försäljningar till underpriser av egendom av konkursförvaltare innebär således en kränkning av bestämmelsen i artikel 44 i Amsterdamsfördraget (artikel 54 i tidigare fördrag) gällande rätten till etablering i medlemsnation genom förvärv av fast egendom under de här omständigheterna.
- Hur detta ärende till sist slutar är det ingen som vet. Men när jag läser protokoll från Gävle tingsrätt från den 19 maj 1999, undrar jag vad denna tingsrätt håller på med. Beslutet från tingsrätten om handräckningen i ärendet är undermåligt med vilka mått man än mäter.
- På två rader lämnar tingsrätten begäran om inhibition utan bifall till förmån för konkursförvaltaren.
- Vad konkursgäldenären åberopat i sak hos kronofogdemyndigheten och hos tingsrätten innebär att att verkställigheten tills vidare skall inhiberas på konventionsrättslig och EG-rättslig grund. Tingsrätten har inte motiverat sitt beslut i tillräcklig omfattning och har på det sättet brutit mot viktiga principer förenade i principen om "a fair trial" enligt Europakonventionen.
- Det betyder inte bara att konkursförvaltaren och tingsrätten kränker gäldenärens rättigheter. Myndigheterna förutsätter dessutom helt enkelt att konkursgäldenären har fel från början. Detta sker utan att det egentliga ärendet (tvisten med banken) fortfarande inte blivit prövat i någon rättsinstans!
- På något annat sätt kan jag inte se på detta ärende där banken ensidigt gynnas av konkursförvaltare och domstol på bankkundens bekostnad. Men så gick det också till under den svenska finanskrisen. Så går det fortfarande till när banken har en avtalstvist med sina kunder trots att EG-rätten gäller i Sverige och trots att Europakonventionen numera ingår i den svenska lagstiftningen.
- Genom att inte följa EG-rätten blir det till slut svenska staten som blir skadeståndsskyldig. Att kränka den enskildes rätt som sker i dag kan således till sist straffa sig. Borde därför inte staten omgående klargöra begreppet "privat äganderätt" i den svenska grundlagen? Borde inte tjänstemannaansvaret återinföras i den svenska lagstiftningen? Vad som nu sker är att ansvariga tjänstemän hos kronofogden och tingsrätten går fria. Det blir i stället skattebetalarna som till slut får stå för notan.