Mats Lönnerblad ordförande i Bankrättsföreningen, skriver at avregleringen av kreditväsendet ledde till att krisbankerna var konkursmässiga efter tre år. Enda sättet för bankerna att överleva, var att man behöll de nödlidande krediterna inom krisbankerna, i stället för att öppet redovisa de gigantiska förlusterna.

STATSMINISTER Göran Persson gjorde stora förändringar i sin regering i samband med regeringsförklaringen efter valet den 6 oktober 1998. Mona Sahlin blev statsråd i det nya näringsdepartementet och tidigare TCO-ordförande Björn Rosengren blev näringsminister. Det nya näringsdepartementet kallas för "superdepartementet" och har till uppgift att få hjulen att snurra i Sverige igen genom att skapa nya jobb. Visionen om det nya departementet verkar vara klar, men vägen dit är lång och svår. Det nya näringsdepartementet har hittills mest fått ägna sig åt utvandrarfrågor, genom att försöka svara på frågan varför svenska företag tröttnat och nu lämnar Sverige med sina huvudkontor, i en utsträckning som är nytt för Sverige.

Redan tidigare har flera större familjeföretag lämnat Sverige. Dessa ägare styr redan nu sina familjeföretag från utlandet för att slippa betungande skattepålagor och den rättsotrygghet som för närvarande finns i Sverige, som gör livet surt för alla svenska företagare. Avregleringen av hela det svenska kreditväsendet 1985 medförde att det blev fritt fram för de svenska bankerna att låna ut pengar. Redan efter tre år, den 1 februari 1990, hade krisbankerna gjort slut på sitt eget kapital och var konkursmässiga. Enda sättet för bankerna att överleva, var att man behöll de nödlidande krediterna inom krisbankerna, i stället för att öppet redovisa de gigantiska förlusterna.

För att klara av sin obeståndssituation sade man i stället upp krediterna för krisbankernas skötsamma kunder i en utsträckning som aldrig tidigare förekommit i Sverige. Uppsägningar kunde ske genom medverkan av den dåvarande borgerliga regeringen och finansinspektionen som godkände att krisbankerna nedvärderade alla Sveriges fastigheter med över 50 procent. Detta skedde för att krisbankerna skulle kunna överta tillgångar från företagare och värdefulla fastigheter från medelstora och mindre fastighetsägare.

Till följd av finanskrisen och den massarbetslöshet som finanskrisen skapade, tvingades den dåvarande borgerliga regeringen att, bara under perioden 1991-1994, låna upp 500 miljarder kronor för att täcka den galopperande utgiftsökningen! Annars hade Sverige inte klarat av sina åtaganden. 60000 svenska företag gick i graven alldeles i onödan med den massarbetslöshet vi har i dag som följd. Hela Konungariket Sverige höll på att gå i konkurs.

Vad det nya näringsdepartementet bör ta itu med redan från början är uppstramning av domstolsväsendet, som försvarar bankernas agerande under denna mörka period av Sveriges finanshistoria, i stället för att fördöma vad som hänt. Bara i Stockholms tingsrätt skapade bankkrisen 2000 mål mot Nordbanken 1987-1993!

Efter genomgång av hundratals mål finner jag att svenska domstolar tillåter vad som skett och som fortfarande sker, att bankerna får rätt även i mål där det är uppenbart att bankerna haft fel. Krisbankernas rättsvidriga agerande under bankkrisen framgår också av en utredning som Svenska Arbetsgivareförening (SAF) gjorde i början av 90-talet. (Kan fortfarande beställas från SAF.)

Svenska staten ägde vid utgången av 1990 cirka 71 procent av aktiekapital i Nordbanken. I stället för att låta Nordbanken gå i konkurs sköt staten till 4,2 miljarder kronor vid en nyemission 1991, medan privata investerare lockades att investera resten upp till ett belopp på 5,2 miljarder i en bank, som redan tidigare var skyldig att begära sig själv i konkurs.

Emissionsprospektet under 1991 var rena lurendrejeriet. Staten tvingades strax därpå redan under 1992 att skjuta till ytterligare tio miljarder kronor i aktieägartillskott. Staten blev sedan tvingad att därefter ta över resten av aktierna genom tvångsinlösen 1992. Avregistrering från börsen skedde och Nordbanken löste in resterande aktierna för ett belopp på två miljarder kronor, som Nordbanken olagligen och utan juridisk prövning beslagtog från Nobelindustrier.

Trots dessa kapitaltillskott var situationen för Nordbanken fortfarande ohållbar. Därför avskildes de nödlidande krediterna från Nordbanken och Securum bildades.

Staten utbetalade 24 miljarder till Securum som fick fria händer att överta kunder från Nordbanken och säga upp krediter. Priset för övertagandet av Nordbankens krediter sattes till 50 miljarder.

Regeringen tvingades i september 1992 göra en utfästelse för att Gota Bank skulle klara sina förpliktelser. Moderbolaget Gota AB försattes i konkurs och staten övertog samma år samtliga aktier (gratis) i Gota Bank.

Staten gav därefter ett aktieägartillskott på 20 miljarder 1993 till spillrorna av Gota som sedan övertogs av Nordbanken. Krediterna i de företag som banken ville slakta, avskildes till Retriva som fick 3,8 miljarder i eget kapital. Retriva köptes sedan av Securum 1996 för 3,8 miljarder.

De direkta utbetalningarna av bankstödet uppgår sammanlagt till 65,3 miljarder kronor. Pengar som utbetalats alldeles i onödan eftersom krisbankerna egentligen varit skyldiga att begära sig själva i konkurs och svenska staten tvingats betala ut över 500 miljarder som en direkt effekt av den största företagsslakten i Sveriges historia.

Slakten av företagen som genomfördes under perioden 1987-1993 skedde i tre steg. Det första steget utgjordes av nedvärdering av panter och säkerheter.

Det andra steget resulterade i uppsägningar av bankgarantier, checkkrediter och utlandslån från företag och privatpersoner, i en omfattning som inget annat land kan visa upp ett liknande skeende, eftersom de flesta av uppsägningarna drabbade välskötta företag som hela tiden skött sina förpliktelser.

Det tredje steget var att sätta företagen i konkurs och ägarna i personlig konkurs. Genom detta hindrades såväl ägarna som företagen att processa mot bankerna i någon större utsträckning, eftersom konkursförvaltarna, i många kända fall, övertog processerna och gjorde upp i godo med bankerna till förmån för bankerna.

I andra fall medgavs inte någon talerätt i domstol på grund av snabbt avslutade konkurser för drabbade företagare. Både domstolarna och konkursförvaltarna hjälpte således redan i detta skede bankerna från att slippa processer. På det viset försvann 60000 utvecklingsbara företag från Sverige, de flesta medelstora företag är försvunna i dag.

Nu måste alla dokument som regeringen hemligstämplat om finanskrisen offentliggöras. Det kan inte vara rimligt att regeringen först tillåter bankerna att begå brott, för att sedan hemligstämpla dessa brott fram till dess att brotten är preskriberade!

De företag som drabbats gottgöras. Detta är ingen lätt uppgift eftersom de flesta inte ens haft råd att processa och i stället för att driva företag uppbär A-kassa eller arbetslöshetsunderstöd. För de företag som fortfarande processar i domstol borde bankerna tvingas till uppgörelser i godo med anledning av alla rättsvidriga uppsägningar av krediter som skett.

Därutöver måste justitiedepartementet se över bankernas regler som rimmar dåligt med den europeiska bankrätten. Det kan inte vara rimligt att bankerna tillåts säga upp bankgarantier, checkkrediter och utlandslån i välskötta företag, innan de gjort sig underrättade om säkerheterna de facto har försämrats.

Slutligen måste domstolarnas förmåga att dö i de ekonomiska mål förbättras, den europeiska bankrätten måste respekteras och EG:s direktiv måste följas.

Observera att de drabbade är personer med lång företagserfarenhet som nu inte längre får delta i uppbyggandet av Sverige. I stället tvingas dessa företagare att uppbära understöd eller att processa mot bankerna.

Hittills har myndigheterna bara visat sin goda vilja genom att via åklagare, lämna in åtal mot Bankrättsföreningens hemsida för brott mot datalagen.