Under åren 1990 - 1995 har bankerna sagt upp krediter för hundratusentals företag. I ungefär 15.000 fall på helt oskäliga grunder. I den enkät som Arbetsgivarföreningen genomförde 1991 visade sig att bara under år 1990 fick ca 3.500 företag sina krediter uppsagda helt i onödan!

Vad detta inneburit för den svenska arbetslösheten kan jag bara gissa mig till. Min uppskattning är att minst 250.000 arbetsföra människor ställts utanför ordinarie arbetsmarknad på grund av bankernas rättsvidriga uppsägningar.

Enligt EGs grundläggande rättsregler och den svenska avtalslagen kan banken inte utan vidare säga upp krediter. Jan Ramberg, professor i juridik vid Stockholms Universitet, delar min uppfattning beträffande den svenska avtalslagen. En uppfattning som också är självklar på kontinenten.

I många kreditavtal förbehåller sig bankerna rätten att säga upp krediter om säkerheterna "enligt deras mening" har försämrats. Bevis behövs alltså inte. "Om kunden överklagar beslutet är banken dock tvungen att lägga fram bevis i rätten för att säkerheterna de facto har försämrats. Rättens bedömning skall vara objektiv", förklarar Jan Ramberg.

Det svenska problemet är att vi inte har något objektivt rättssystem. Detta kallas för rättspositivism och ger i praktiken svenska domare "rätten att tycka vad de vill" i civilmål, utan att följa de rättsregler som i andra länder anses som självklara.

Det svenska rättssystemet är till synes lika "politiskt korrumperat" som det belgiska, där brandmän nyligen sprutade vatten på Högsta Domstolens byggnad för att visa sitt missnöje och där hela befolkningen gått man ur huse för att visa sin avsky.

När "ord står mot ord" utgår svenska domare rutinmässigt från att "banken har rätt". Detta oavsett vilken bevisning som lämnats i målet! Att den svenska avtalslagen och EG-rätten skall tillämpas tas ingen hänsyn till.

I Sverige har det till och med gått så långt att domstolarna tillåter sig att "vända på bevisbördan" i civilmål och låter "bankkunderna bevisa att säkerheten inte har försämrats" trots att detta strider mot vedertagen rättspraxis.

I de politiska instruktioner som HD:s tjänstemän får ingår tydligen inte att pröva bankmål av denna karaktär. Högsta Domstolen har heller aldrig prövat något mål som innefattar uppsägning av krediter eller ej uppfyllda kreditlöften.

Det mål som nu är uppe till prövning i Europadomstolen gäller ett ärende om ett skriftligt kreditlöfte på 75 mkr. Kreditgivaren i målet påstod, som "vittne i målet", att det skriftliga löftet inte alls var något löfte. Kredittagaren, som bara var "part", vann inte någon tilltro eftersom "vittnesförhöret" fick större tilltro. Därefter fäste sig domstolen inte vid vad som stod i det skriftliga kreditlöftet!

Därför har också banklagskommittén i uppdrag att utforma ett nytt lagförslag. Förslaget skulle ha varit klart till december i år (1996), men inget förslag finns och kommittén har begärt ytterligare ett år på sig att fundera.

Några frågor har ännu inte ställts till EU-kommissionen i dessa frågor och kommitténs egen "expert" Ulla Lundqvist, som också är VD i Svenska Bankföreningen, gör naturligtvis allt för att fördröja och förhindra att den svenska rättstillämpningen anpassas till europeiskt mönster.