Problemet med Palme är inte om han var högerman som ung, problemet är att han var vänsterman som statsminister.

Var Palme högerman som ung? Umgicks han med nassesympatisörer? Bakade hans mor kakor åt tyska soldater? Frågetecken kring Palmes förflutna har paraderat på tidningssidorna och fyllt rikets tevesoffor de senaste dagarna. I veckans nyhetsflöde har mediernas problemformulerande aristokrati med fingertoppskänsla för det viktiga och relevanta prioriterat rapporter och diskussioner om vad en numera död svensk statsminister och hans familj hade för politiska preferenser för 50 år sedan.
   Några dagar innan detta känsloutbrott svepte fram över löpsedlarna refererade DN:s ekonomiske krönikör Johan Schück en SNS-rapport om hur många år det skulle ta för Sverige att återvinna den gamla positionen som ett av världens rikaste länder. Och några veckor före det det körde Aftonbladet en artikelserie om skillnaden mellan fattiga och rika i Sverige. Den omfattade bland annat ett insiktsfullt debattinlägg av den tidigare chefredaktören för Nya Norrland, Per Åhlström, om bakgrunden till den nya fattigdomen i Sverige.
   Ingen av dessa båda artiklar väckte tillnärmelsevis samma mediala uppmärksamhet som boken om Palmes politiska ungdom. Trots att de på ett mycket påtagligt vis också handlade om Palme och därtill en aspekt på den förre statsministern som, i motsats till frågan om vad Palme hade för politisk övertygelse som ung och vilka föreningar hans mor var medlem i, påverkar svenskarnas vardag ännu idag 15 år efter hans död.
   Något har det naturligtvis att göra med att Palmes namn aldrig nämndes i artiklarna. De handlade inte direkt om honom, men de handlade om epoken Palme. Så här skrev Åhlström:
   "Sveriges kris inleddes den dag svenska folket trodde att dess välfärd kunde kopplas loss från omvärldens, den dag då vi istället för att snabbt anpassa oss till konjunktursvängningarna försökte överbrygga dem. När den politiken misslyckades inleddes istället den devalveringspolitik med hög inflation och galopperande kostnader som vi till slut fick betala med den ekonomiska kraschen i början av 90-talet."
   Den överbryggningspolitik som Åhlström refererar till inleddes ett par år efter att Palme blivit statsminister 1970. Då hade den svenska ekonomin befunnit sig under stark tillväxt alltsedan 1800-talets slut och Sverige var Europas rikaste land. Svenska industriarbetare var Europas högst betalda, skattetrycket låg strax under 40 procent av BNP, full sysselsättning rådde och inflationen var måttlig. När Palme mördades 16 år senare stämde inget av detta.
   Under de år han dominerade svensk politik sjönk tillväxttakten i Sverige en bra bit under omvärldens, skattetrycket ökade dramatiskt, kronan rasade i värde, arbetslösheten steg och industriarbetarlönerna stagnerade i reala termer. Epoken Palme i svensk politik underminerade den svenska ekonomin och försöken att bryta den dåliga utvecklingen med riggad kronkurs och 500 procents ränta i början av 90-talet fullbordade jobbet.
   Nu växer svensk ekonomi åter snabbare än genomsnittet i Europa men enligt den SNS-studie som Schück i DN hänvisade till tar det med nuvarande tillväxttakt 17 år för Sverige att sega sig upp ovanför 10-strecket i listan över Europas rikaste länder. Det är ungefär lika lång tid som epoken Palme varade i svensk politik.
   Problemet med Palme är inte om han var högerman som ung, problemet är att han var vänsterman som statsminister; att han presiderade över en politik som gjorde Sverige till ett fattigare land i relativa termer, något som främst drabbar de fattiga, den grupp som Palme särskilt värnade i retoriken.
   Men för den diskussionen är tiden ännu inte mogen. Alltför många är ännu alltför bländade av Palmes personliga briljans för att kunna urskilja det dystra arvet efter honom. Det är lite som det var med Juan Peron i Argentina, även om Lisbeth definitivt inte är någon Evita.

Axel Odelberg
Författare och frilansjournalist.