Journalisten Björn Jeffery avslöjar kryptons sårbarhet i Svenska Dagbladet (SvD 2025-10-14 när tusentals miljarder dollar gick upp i rök när kryptomarknaden skakad i helgen den 11 och 12 oktober 2025. De drabbade klagar på marknadsspekulation – men var går gränsen när det blivit metod för spekulation, snarare än brott ? frågar han sig. Avbildad: Mats Lönnerblad

Kryptovalutan saknar ett inbyggt, lagstadgat värde, är svaret på de frågor han ställer i sin artikel. Dess värde bestäms av marknadskrafter - som tillgång och efterfrågan - där priset är vad folk är villiga att betala för det. Värdet kan analyseras med olika metoder, som att titta på "marknadsvärdet" (pris gånger antal mynt i omlopp) eller genom att studera olika faktorer, även om traditionella värderingsmodeller inte alltid är tillämpliga.

Spekulanter som skapar kryptovalutor är inte ensamma. När de använder kryptovalutorna för ren spekulation. På samma sätt som affärsbankerna skapar nya pengar genom att ge ut lån, som också till största delen används för ren spekulation, vilket vare sig svenska journalister, Riksbanken eller Finansinspektionen förstått, vilket skapar en ny form av pengar, som kallas för affärsbankspengar. När en bank beviljar ett lån, skapar de pengar digitalt i ett konto för låntagaren. När lånet sedan amorteras tillbaka, förstörs pengarna. Centralbanken, som i Sverige är Riksbanken har monopol på att skapa centralbankspengar som är fysiska pengar (sedlar och mynt) och de digitala pengar som bankerna har hos Riksbanken. 

Affärsbankernas förmåga att "skapa" nya pengar genom att bevilja lån, för ren spekulation innebär att de bokför nya pengar som inte fanns tidigare, en process som kallas kreditmultiplikation. Denna process liknar inte att fysiskt tillverka pengar, som istället sköts av Riksbanken, men den utökar penningmängden och möjliggör spekulation och ekonomisk tillväxt genom att driva upp tillgångspriser som bostäder och värdepapper. Jag menar att detta ökar ekonomisk ojämlikhet och att staten bör återta kontrollen över penningmängden vilket borde ske genom bankdelning som jag redan förespråkat i flera artiklar.

Orsakerna till globala bankkriser är komplexa och involverar en kombination av faktorer som överdriven spekulation (särskilt i fastigheter), skapande av finansiella bubblor, svag reglering och ett globalt finanssystem som är tätt sammankopplat. Kriser utlöses av en yttre chock, som när finansbubblan sprack i Sverige 1987 – 1993 och i USA 2007-2008, som jag redan skrivit om i flera av mina artiklar och böcker vilket ledde till att många banker som hade gett ut osäkra lån riskerade konkurs, men där man skyllde deras obestånd på bankkunderna. Bankirer och investerare tappade förtroendet för varandra, vilket ledde till att banker slutade låna ut pengar till varandra, vilket i sin tur frös det finansiella systemet och fick världsekonomin att tvärbromsa vid de globala bankriser som blev följden av bankernas vårdslös kreditgivning. 

Bankkrisen i Sverige hade grundlagts redan den 21 november 1985 med det beslut som togs av riksbankschefen Bengt Dennis och med stöd från finansminister Kjell Olof Feldt att släppa på de kreditmarknadsregleringar som tidigare begränsat utlåningen. I princip innebar detta att banker över en natt fick låna ut hur mycket pengar man ville, eftersom Riksbanken hade gjort sig av med medlet att styra kreditgivningen. Före den så kallade regeln att utlåningen högst kunde öka med summan av den förväntade inflationen plus den förväntade tillväxten gällt. Under 1980-talet skulle det resultera i att utlåningen skulle kunna öka 8–10 % om året utan att ekonomin kom i obalans och inflationen steg.

Bankerna lånade ut till ett snabbt växande antal finansbolag som i sin tur lånade ut till fastighetsbolag. Den totala utlåningsvolymen ökade mycket snabbt med 50 %, vilket förbättrade lönsamheten i bankerna. Tidigt ifrågasatte exempelvis ekonomie doktor Lars Vohlin VD för Stadshypoteket 1982–96, beslutet.

Vad Sverige nu behöver är: Produktion. I stället för spekulation" som syftar på ett fokus på att skapa värde genom att producera varor och tjänster, snarare än att försöka tjäna pengar på prisrörelser på finansmarknader eller fastigheter. Att fokusera på produktion kan innebära investeringar i verkliga tillgångar och företag, medan spekulation endast innebär att ta riskfyllda, kortvariga finansiella eller fastighetsbaserade satsningar i hopp om snabb vinst. Att skapa och bygga upp värde genom att producera varor, tjänster eller fastigheter. Mer långsiktigt och mindre riskfyllt än spekulation, eftersom värdeskapande är grundat i verkliga tillgångar och funktioner. Investera i en produktionsanläggning, utveckla en ny tjänst eller köpa en nyproducerad bostad för att bo i. 

Pengarnas reella värde är det värde som mäts i termer av varor och tjänster, till skillnad från dess nominella värde (det vill säga det belopp som står på sedeln). Detta reella värde förändras över tid på grund av faktorer som inflation (som minskar köpkraften) eller deflation (som ökar köpkraften). För att beräkna pengarnas verkliga värde kan man justera ett belopp för inflation för att se vad det är värt i dagens penningvärde. För mig är det ofattbart att penningpolitiken globalt är i händerna på privata fordringsägare som har förmågan att strypa statsbudgetar, paralysera betalningsprocessen, omintetgöra de regelbundna utbetalningar av löner till miljoner arbetare. Reell valuta (mynt och sedlar) utgör tillsammans mindre än tre procent av den globala penningmängden. De andra nittiosju procenten existerar bara som dataposter på datorskärmar, och alla dessa pengar skapas av banker i form av lån.

De internationella bankirerna har lyckats att göra mer än att kontrollera  penningmängden. I dag skapar de i själva verket penningmängden, samtidigt som de gör så att det ser ut som de skapas av regeringen. Denna försåtliga plan som svenska ekonomer politiker och statsvetare fortfarande inte har upptäckt och vill skriva om – avslöjades av Sire Josiah Stamp, chef för Bank of England och den näst rikaste mannen i Storbritannien på 1920-talet. Det skedde under en föreläsning vid University of Texas 1927. I själva verket är - enligt min egen erfarenhet den huvudsakliga källan till bankrån inte längre maskerade män som plundrar bankassörernas kassalådor - utan det påfallande beviljandet av krediter av kriminella manschettprydda tjänstemän, som huvudsakligen beviljar krediter till ren spekulation i stället för byggandet av livskraftiga företag som skulle främja det egna landet.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt