Människor har rätt till rättstrygghet och rättssäkerhet. Rättstrygghet och skydd mot både brott och i tvistemål handlar om att det svenska samhället är skyldig att skydda människor från att bli utsatta för brott. Om någons liv, hälsa, frihet, integritet eller egendom ändå angrips skall samhället genomföra åtgärder - för att brottet klaras upp - och de skyldiga dömas.　Avbildad: Mats Lönnerblad

Rättssäkerhet och jämlika inför lagen　är därför ett ovillkorligt krav som måste följas, men som inte alltid följs i många mål som jag redan skrivit om. För att samhället ska vara rättssäkert måste lagar, regler och normer vara förutsägbara. Det betyder till exempel att inte ska kunna åtalas eller dömas utan tydligt stöd i lagen - eller utan tillräcklig bevisning - samtidigt som domstolen inte får undanhålla den bevisning som käranden eller svarande har tillgänglig, redan i första rättsinstans. Rättssäkerhet innebär också att lika fall ska behandlas lika. Alla är jämlika inför lagarna, oavsett till exempel ursprung eller kön.　

Vad innebär det svenska rättsväsendet? Sveriges domstolar och de andra myndigheter som kallas för rättsväsendet har olika funktioner och uppdrag, som måste fullföljas på ett korrekt sätt redan i första rättsinstans vilket tyvärr inte sker i många av de fall jag redan skrivit om. Sker inte detta, och sker handläggningen i strid med både den svenska avtalslagen grundlagen och Europarätten, måste målet tas om på nytt, redan i första rättsinstans.

Domstolar och myndigheter i rättsväsendet räknas domstolarna och de brottsförebyggande och utredande myndigheterna. Det innebär: Domstolar och nämnder, Brottsoffermyndigheten och Ekobrottsmyndigheten. Även andra myndigheter som kriminalvården, polismyndigheten, säkerhetspolisen och åklagarmyndigheten kan ha uppgifter som ligger inom rättsväsendet eller ha koppling till det. Exempel på sådana myndigheter är Rättsmedicinalverket och Kronofogdemyndigheten.　

I min egenskap av författare och skribent i finansrätt har jag i flera av mina böcker och i åtskilliga artiklar i både dags - och fackpress skrivit om - Den rättsfientliga lagtolkningen. Det vill säga när domstolen inte följer den befintliga lagstiftningen och den svenska grundlagen, redan i första rättsinstans. Målen borde prövas på nytt i tingsrätten efter de omständigheter jag tagit del av där det föreligger en klar bevisning på hur målen felaktigt handlagts redan i första rättsinstans. I några av dessa fall fick målen inte prövas efter sin rätta förutsättning med motiveringen att begäran om editionsföreläggande aldrig beviljades.

I ett fall fick inte käranden gehör för sitt krav att få ut de handlingar som visar att ett livskraftigt företag övergick till nya ägare utan några köpeavtal och aktieöverlåtelseavtal. När målet skulle prövas i hovrätt, blev målet avvisat trots att den domare som handlagt målet var jävig och dessutom samarbetade med svarandens advokater. Käranden nekades sedan att få målet prövat redan i nästa rättsinstans och det hjälpte inte ens att få målet överklagat till Högsta domstolen som aldrig meddelade prövningstillstånd.　

Vad som visade sig i Tingsrätten i det första fallet är att de privata köpare som lagt beslag på kärandens företag aldrig köpt några aktier i det aktuella företaget - brutit mot gällande avtal i detta fallet - när det de privata köparna som skulle köpa in sig i en del av bolaget vilket aldrig skett. När det gäller den andra köparen, i det industriföretag som detta mål handlar om, var en statlig stiftelse med och lade beslag på en del av företagen. Den aktuella stiftelsen hade inte någon möjlighet till följd av gällande avtal och förordning att överhuvudtaget gör några inköp i detta bolag, vilket tingsrätten aldrig förstått.　

I det andra fallet fick kärandena inte ens godkänt på sin begäran att genom editionsföreläggande få del av det bevismaterial som behövdes för att slutgiltigt kunna bevisa att svaranden inte följt gällande avtal. Ett fall som nu pågått i mer än 8 år - i strid med Europarätten och EU,s direktiv och som överklagats till nästa rättsinstans och fortfarande inte avgjort. Någon ordentlig bevisvärdering gjordes aldrig trots att Högsta domstolen faststället att målet mot handelsagenten skulle avgöras där handelsagenten har sitt säte och att målet mot svaranden skulle avgöras där svarandens bolag hade sitt säte.　

Min egen uppfattning är: att det i bägge fallen skulle gått att säkerställa lagtolkningen redan i första rättsinstansen, om hovrätten beviljat prövningstillstånd och återförvisat målet till tingsrätten. I det första fallet visade sig att det aldrig funnits något giltigt köpekontrakt varför övertagande av bolaget var olagligt, om målet prövats på ett korrekt sätt redan i tingsrätten.

I det andra fallet som gäller en tvist mellan en handelsagent och det bolag han företräder si n huvudman, skulle tingsrätten beviljat att målet skulle handläggas på ett sätt så att kärandena fick förhöra de vittnen som vittnat falskt och tillåtits att förhöra sina egna vittnen där det dessutom är klarlagt att huvudmannen aldrig följt de bevittnade avtalen mellan parterna vilket fortfarande inte är fastställt detta mål fortfarande inte är avgjort i hovrätten.

Mats Lönnerblad　
Författare och skribent i finansrätt　

Mina böcker:

Från bankkris till börskris, 2003
Från folkhem till fattigstuga, 2004
Nollkoll, 2005
Härdsmälta, 2005
Falskspel i affärer och politik, 2006
Pengarna eller livet, 2007
Finansfrossa, 2008
Pyramidspel, 2009