Det troligaste motiven för - i det mest kända och näst sämsta utredda mordfallet i Sverige　- när gäller mordet på statsminister Olof Palme som ägde rum sista fredagen i februari 1986 och det sämsta och aldrig utredda mordet på den store finansmannen och entreprenören Ivar Kreuger, som ägde rum lördagen den tolfte mars 1932.

Mordet på Olof Palme vars motiv och tillvägagångssätt avslöjades först av journalisten Thomas Pettersson först år 2018, efter en mordutredning, som pågått under mer än 30 år, till en kostnad av cirka 600 miljoner kronor, utan att leda fram till några konkreta resultat.

Efter tolv år av efterforskningar, upptäckter och omvärderingar kan pusselbitarna fallit på plats vem som kan ha mördat Olof Palme. Alla tillgängliga fakta pekar på mannen som hävdar att han förväxlats med mördaren på brottsplatsen.

　Thomas Pettersson utpekar "Skandiamannen" Stig Engström som den trolige mördaren för mordet på Olof Palme i sin bok:　Den osannolika　mördaren. Skandiamannen och mordet på Olof Palme,　i samarbete med tidningen Filter,　först i maj 2018, sedan ett stort antal andra böcker publicerats med de mest fantasifulla och vilda spekulationer vem eller vilka som kan ha ligga bakom mordet och mördat Olof Palme.

Pettersson avslöjar att Stig Engström var på plats när Olof Palme mördades och fanns med i mordutredningen från dag ett - men utreddes sedan aldrig som gärningsman, trots att han borde ha häktats redan in inledningen av utredningen, trots att han var identifierad och liknade gärningsmannens profil på alla punkter blev han avförd som misstänkt gärningsman utan någon egentlig utredning.

När Hans Holmer tillträdde som mordutredare gick allting snett. Utredningen av Stig Engström lades ner. Holmér var ju bara en administratör och ingen mordutredare. Han ansåg att det var kurderna som låg bakom mordet på Palme eller missbrukaren Christer Pettersson. Det är först när jag läser Thomas Petterssons　bok som jag själv får klart för mig att Christer Pettersson - som först misstänktes som mördare och blev fälld i Stockholms tingsrätt - men aldrig skulle ha dömts i tingsrätten, till slut blev frikänd i Svea Hovrätt.

När utredarna planerade rekonstruktionerna ägde tekniska rotelns chef Wincent Lange　stort inflytande. För honom var Engström inte trovärdig. Hans uppgifter stämde ju inte, varför det inte heller lönade kalla in honom som vittne. Han skulle bara stjäla tid och energi ansåg Lange som inte ens brydde sig att förhöra honom som misstänkt gärningsman.

Den utredning som presenterades i svensk TV, våren 2020 efter 32 år, som bygger på Thomas Petterssons bok av åklagaren Krister Petersson ger　　också svar på varför Stig Engström är den mest troliga mördaren, men eftersom det fortfarande inte finns några tekniska bevis, skulle nog aldrig en ny rättegång leda till en fällande dom vilket nu aldrig kan ske eftersom Stig Engström avled år 2000 och aldrig kan svara för sina gärningar.

Det sämst utredda mordfallet var när Sverige vägrade utreda mordet på Sveriges genom tidernas främste finansman och entreprenör Ivar Kreuger som mördades i sin lägenhet i Paris och kremerades efter sin ankomst till Sverige, utan familjens vetskap, trots att familjens husläkare vid kistans ankomst till Sverige,　redan kunnat konstatera att det var ett mord och inte ett självmord som tidningarna skrivit om i både Sverige och utomlands.

Lars - Jonas Ångström skriver sin bok:　Därför　mördades Ivar Kreuger, Sellin & Blomquist förlag 1990, i samarbete med tidningen Den Svenska Marknaden, där han också pekar ut vilka som var Ivar Kreugers motståndare innan mordet.

Huvudmotståndarna till Ivar Kreuger var Ryssland i öst. Morgangruppen i väst (med förgreningar i såväl Frankrike som Sverige) Wallenbergsruppen i Sverige (med förgreningar i Sverige och Frankrike).　　Ivar Kreuger försöker på sitt sätt med egna medel stoppa den kommunistiska expansions - och splittringspolitiken i Ryssland. Samtidigt som han konkurrerar med Wallenbersfären på hemmaplan och privat och med sina bolag bygger upp och etablerar Sveriges industri på världsmarknaden på ett sätt som ingen annan har gjort vare sig före eller efter　honom.

Lars - Jonas Ångström skriver i sin bok:　Därför　mördades Ivar Kreuger, Sellin & Blomquist förlag 1990, i samarbete med tidningen Den Svenska Marknaden att mordet på Ivar Kreuger kan ha varit beordrat av Josef Stalin som blev förlorare när Ivar Kreuger utkonkurrerade Stalin på alla exportmarknader.

Att Kreuger och Toll var ett solitt företag bekräftade Marcus Wallenberg redan 1931 då han fick motta Wallenbergs lyckönskningar till ett lysande resultat värt all beundran och han instämmer också helhjärtat i den internationella exposén i verksamhetsberättelsen.

Men efter mordet dirigerar Marcus Wallenberg　arbetet från kulisserna bland annat genom politisk påverkar och genom att bilda en kunglig kommission (som inte alls är kunglig utan självutnämnd) lyckas han och hans kumpaner lägga beslag på en stor del av Kreuger & Tolls och Ivar Kreugers privata tillgångar till en bråkdel av deras verkliga värde.

Lord John Maynard Keynes (engelsk nationalekonom) var en av dem som skrev om Ivar Kreugers tragiska död. Han hade sett gripande exempel på individens hjälplöshet om vad som blev följden av vad som hade skett i Paris:

"Här ägde vi en man, som besatt sin tids kanske största konstruktiva finansbegåvning, en man vars vittfamnande verksamhet i detta ords med omfattande innebörd var av allmän betydelse och som ansåg det som sin uppgift att i efterkrigstidens kaos skap kanaler mellan länder med kapitalresurser i överflöd och sådana som var i bittert behov därav"

De brott som Ivar Kreuger anklagades för hade aldrig begåtts, Det hade aldrig existerat några förfalskade italienska obligationer. Den "Kungliga kommission" som styrde och ställde på ett egenmäktigt sätt för att kunna lägga beslag på alla Kreugerkoncernens tillgångar var självutnämnd och inte utsatt av kunden , där　aktieägarna blev de stora förlorarna.

Hela koncernen skulle ha beviljats moratorium för den tid det krävts för pålitligt och kunnigt folk att göra en omfattande utredning om både mordet　och koncernens ställning som aldrig hade varit på obestånd.

Min uppfattning - som jag delar med Lars - Jonas Ångström är: I Sverige valde vi att sätta tilltro till en handfull bankmän, deras lagvrängare och 25-öresrevisorer (för det var vad det handlade om 1932) som sedan hissat upp sig själva på piedestaler, där de fått sitt under alla år.

Det är hög tid att peta ned dem på jorden igen

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt