Sandberg har gjort hundratals kalkyler och skrivit 100-talet artiklar om finanskrisen. Han redovisar inte bara händelseförloppet under de aktuella åren utan har till skillnad från de flesta ett perspektiv som går tillbaka till 1971.

Det var med början då vi fick alla de skattehöjningar som ledde fram till "räntehelvetet" 1992, då kronan föll med 25 % mot ett valutaindex.

S. menar att det blev de borgerligas förbannelse då de fick ta ansvar för politiska misstag som byggts upp under 20 år och som även de borgerliga partierna i viss utsträckning hade deltagit i.

Redan 1992 hade alla konkurser lett till att arbetslösheten ökat enormt. Den uppgick då till en halvmiljon människor och regeringen tvingades låna per år 200 miljarder för att betala ut arbetslöshetsersättning och för att hålla konsumtionen uppe.

Överbelånade fastighetsbolag knäcktes av räntorna. Förlusterna gick som en kedjereaktion som slutade i bankerna som förlorade totalt 175 miljarder. Hårdast drabbat var statens egen bank där regeringen fick gå in med 24 miljarder för att förhindra en konkurs.

Sandberg menar att när Göran Persson i en valdebatt skyllde nittiotalskrisen på Bo Lundgren så kunde det i viss utsträckning ursäktas eftersom inte Persson begriper sig på ekonomi. Men Pagrotsky kan ämnet någorlunda och då är det inte fråga om annat än intellektuell ohederlighet.

Sandberg gör sedan en sammanfattning av händelseutvecklingen som kom att nå sitt crescendo i början av 90-talet.

Han pekar bl a på att alla löften om en stram finanspolitik inte var något annat än en kriminell bluff. I stället fick vi ständiga skattehöjningar, stigande marginaleffekter, krav på kompensation via extremt höga lönelyft, vilket också infriades, ett läge där även låg- och medelinkomsttagare (alltså inte bara de så förhatliga akademikerna) fick marginalskatter eller skattekilar på 60-70 %. När vansinnet i detta något insågs så mildrades marginalskatten (Haga), men det skulle naturligtvis kompenseras, via nu ökade löneskatter, från 11 till 22 %.

Allt detta ledde till att industrins arbetskraftskostnader ökade med 60 % på bara två år och när Sverige kom med i ormen insåg man om inte förr att det fanns något sådant som konkurrens med andra industristater.

Detta kom som en chock och företagen skulle ha slagits ut på löpande band, delvis skedde detta också, om man inte tagit devalveringar, den ena efter den andra som huvudinstrumentet att lösa problemen.

Men facket-Lo-lät sig naturligtvis inte nöja utan kunde med stöd av S-regeringarna hela tiden trissa upp lönenivån. Alltså nya devalveringar samt 80-talets kostnadskris. Men ändå räknade alla med fortsatta devalveringar, storföretagen men också utlandet som visste hur ruljansen gick i Sverige.

Följden blev naturligtvis enorma räntehöjningar, från 89 till våren 90 med hela 50 %. Detta var nödvändigt eftersom Sverige hade fått låna enorma belopp från omvärlden, som nu krävde kompensation för en misskrediterad och inte trovärdig svensk ekonomisk politik.

Sandberg hävdar alltså - och han har rätt liksom alla andra insiktsfulla bedömare av finanskrisen - att den inte startade 1991. Den var då redan ett faktum.

Det var en kedjereaktion av skattehöjningar, kostnadschocker, devalveringar, fler devalveringar- och därigenom ökade räntor.

Och sedan kom något som inte kunde ha förutsetts. Efter 40 år av socialism i DDR måste den nya halvan av Tyskland byggas upp från grunden. Detta finansierade man genom lån då tyskarna inte ville ha en extremt hög inflation, vilket också tvingade Sverige att mellan 90-92 minska vår inflation från 10.4 till 2.6 %.

Vi fick då en övergång från negativ realränta till det som är sunt, en positiv realränta, men när realräntorna steg snabbt kom det att inom kort tid sänka BNP/inv drastiskt.

Sandbergs slutsats är att räntechocken 1990 ju inte kunde bero på regimskiftet hösten 91. Den hade grundlagts 20 år tidigare då grunden las till en genuint socialdemokratisk politik.

De som inte förstår det uppmanas läsa ekonomisk historia.

S. citerar till slut Friedrich A. Hayeks dedikation till sin bok: Vägen till träldom.

SOCIALISTER I ALLA PARTIER FÖRENEN EDER!

Vilken dedikation får vi på nu planerad bok?

Per Fredö

Copyright