Bengt Dennis och nu senast Rune Andersson och P-0 Eriksson tar upp euron som enbart en ekonomisk fråga för väljarna. Och de begränsar sig dessutom till stabilitetsaspekten - och förbiser de viktiga frågorna om tillväxt och fördelning. Eurons ekonomiska och politiska dimensioner är dock oskiljaktiga, och när vi närmar oss en folkomröstning måste eurointrädet behandlas i hela sin bredd.
   Det blir inte fyra valsedlar att välja mellan, ja/nej till eurons ekonomiska dimension och ja/nej till eurons politiska dimension. Det blir bara två: ja eller nej till euron.
   Låt mig dock bemöta några av de ekonomiska argumenten.
   Rune Anderssons och P-0 Erikssons argument är att eftersom det gått sämre i BNP-termer för Tyskland än för Storbritannien sedan euron infördes för snart tre år sedan, bör Sverige inte delta i eurosamarbetet.
   Logik och ärlighet bjuder då att om det motsatta hade inträffat - det vill säga om Tyskland hade haft en snabbare BNP-tillväxt än Storbritannien - så hade Andersson-Eriksson rekommenderat väljarna att Sverige skulle gå med. Fan tro't.
   Med tanke på att Rune Andersson redan 1995 i en DI-artikel gick emot euron tror jag snarare att Andersson/Eriksson nu skulle ha snickrat till en ny argumentation för att passa en redan tidigare intagen ståndpunkt.
   Som ett "huvudargument" mot att gå in i en valutaunion anför författarna den strukturomvandling som bland andra Tyskland är utsatt för, nämligen "att tyska företag fann det mycket lönsamt att flytta industri till det forna Östeuropa" där lönenivån är lägre. "Detta kan sägas vara exempel på den asymmetriska chock som vi EMU-motståndare (varnar för)".

Författarnas tanke är tydligen att den lämpliga politiken för Tysklands del vore att rejält sänka reallönerna i industrin genom en successiv devalvering och på så sätt möta importen av billigare varor och motverka utflyttning.
   Men stämmer logiken? Sverige har under senare år trots en allt svagare valuta också drabbats av utflyttning av produktion, FoU och huvudkontor!

Det som var Ericssonprodukter görs numera allt mindre i Sverige. Nokia däremot - lokaliserat i eurolandet Finland - går bättre än både Ericsson och nästan alla andra företag inom telekomindustrin.
   I svensk debatt är det knappast heller växelkursen som ses som central i frågan om utflyttning, utan främst Sveriges ägar- och skattepolitik. Nokias produktion, i euroområdet har klarat sig trots en allt svagare svensk krona. Om Anderssons/Erikssons enkla förklaringar till konkurrenskraft hade gällt, hade det förhållit sig precis tvärtom.
   I Storbritannien, med flytande växelkurs, har pundet stärkts. Det har naturligtvis påskyndat utflyttning från Storbritannien av osofistikerad industriproduktion, och medfört ökad import av varor producerade i Östeuropa, Asien, etcetera.

Nej, receptet för ökad BNP i bland andra Tyskland är strukturella reformer, snarare än uttåg från euron och flytande växelkurs. Receptet strukturella reformer har också för Tyskland skrivits ut många gånger av både ekonomer och andra.

Marknaderna för aktier, valutor och räntor kan under ganska långa perioder präglas av fel prissättning, bubblor, överreaktioner och undershooting, snarare än en i varje ögonblick korrekt värdering av företags framtida lönsamhet, ett lands ekonomiska fundamenta eller inflationsrisker.
   Det ligger dock mycket i att inflationsförväntningar och stigande räntor sätter press på politiker att till exempel strama upp finanspolitiken. Men det som Andersson/Eriksson förespråkar är något annat: successiv devalvering av valutan som ett permanent inslag i en politik för att hantera konkurrensproblem.
   Det får rakt motsatt struktureffekt, nämligen som en drog mot krav på långsiktiga reformer. Den drogen har många regeringar - inklusive svenska under 30 år - intagit. Och Sverige fortsätter med detta den dag som i dag är.
   Har då devalveringsdrogen varit en kungsväg till svenskt välstånd? Nej, sedan början av 1970-talet har Sverige halkat ned från en plats på prispallen i OECD:s välståndsliga till någonstans på 16-17:e plats.
   Euron är inte något högriskprojekt som om några år "spruckit av inre spänningar" som Andersson/Eriksson anser.
   Den gemensamma valutan har nu funnits i snart tre år, och gemensamma sedlar och mynt har införts. Euron har kommit för att stanna, och vad Sverige sannolikt år 2003 har att ta ställning till är om vi vill att landet ska vara utanför och ett undantagsland, eller delta i samarbetet.

Carl B Hamilton
professor, riksdagsman (fp) och vice ordförande i riksdagens EU-nämnd

Dagens Industri
Copyright