[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

"Medarbetarna är inte kompetenta"
Av Gabriel Urwitz - Dagens Nyheter - 17 juli 2002

Finansinspektionen klarar inte sitt uppdrag. Ett par insiderfall är bara exempel på att inspektionen misslyckats. Orsaken är att kompetensen hos medarbetarna är för låg. Här saknas gedigna kunskaper om ekonomi och juridik. Inspektionen har allt för låg intellektuell kapacitet och begränsad handlingskraft, skriver Gabriel Urwitz, adjungerad professor i finansiell ekonomi och vd för riskkapitalbolaget AB Segulah. Han jämför med hur framgångsrik Riksbanken varit efter avregleringarna.

Generaldirektör Claes Norgren har meddelat att han efter nio år inte vill ha förlängt förordnande som chef för Finansinspektionen. En ny chef skall utses. Detta borde motivera en utvärdering av Finansinspektionens hittillsvarande prestation, så att rätt person utses.

Syftet med denna kommentar är ett försök att bidra till en sådan utvärdering genom att göra en kortfattad genomgång av Finansinspektionens och dåvarande Bankinspektionens verksamhet under de senaste åren.

Finansinspektionen är tillsammans med Riksbanken två organ som staten har för att bevaka det finansiella systemet. Inspektionen kan, kortfattat, sägas ha tillsyn över enskilda institut och marknader, medan Riksbanken har systemansvaret, det vill säga ansvaret för hela det finansiella systemet. Det kan diskuteras om uppdelningen mellan Finansinspektion och Riksbanken är optimal. Är det till exempel meningsfullt att Finansinspektionen har tillsynen över enskilda banker, medan Riksbanken har ansvaret för hela banksystemet samtidigt som Riksbanken sysslar med utlåning till enskilda banker och således måste ha kunskap om dessa enskilda banker. Jag skall lämna denna diskussion därhän, inte för att den är oviktig utan för att syftet här är att analysera Finansinspektionens agerande givet den nuvarande ordningen.

Det svenska finansiella systemet var fram till mitten av 1980-talet ett av Europas mest reglerade. Det rådde i stort sett total centralplanering, vilket även kom att spegla tjänstemännens agerande inom såväl Riksbanken som dåvarande Bankinspektionen. Det var inte fråga om särskilt mycket analys och diskussion mellan tillsynsmyndigheterna och det finansiella systemets aktörer, utan det var mer frågan om att kommendera bankerna och andra reglerade aktörer. Det var till stora delar en kommandoekonomi, där även politisk opportunism stundtals frodades. Få chefer för banker eller andra aktörer vågade hävda sin egen mening. Detta var situationen under hela efterkrigstiden fram till och med slutet på 1980-talet. Det är viktigt att förstå denna bakgrund, eftersom det är den miljön, som till mycket stor del utgör det historiska arvet för nuvarande Finansinspektion.

Riksbanken lyckades genomgå en veritabel revolution genom att utvecklas från en diktatorisk myndighet, där sakargument inte spelade någon stor roll till en myndighet som i dag har stor intellektuell integritet. Denna transformering har säkert påverkats av kompetenta riksbankschefer som Krister Wickman, Lars Wohlin, Bengt Dennis och Urban Bäckström, som alla karaktäriseras av gediget nationalekonomiskt kunnande parat med stor intellektuell hederlighet.

De har insett att Riksbanken för att lyckas i en avreglerad globaliserad värld måste bli en institution med stor intellektuell kapacitet. Det vill säga Riksbanken måste bland annat bygga upp en gedigen kader av duktiga ekonomer av forskningskaliber, etablera ett nätverk med de bästa svenska och internationella ekonomerna inom områdena makroekonomi, penningpolitik och finansiella systemfrågor. Vidare skapa en form av kontinuerlig dialog inom och utom Riksbanken i viktiga ekonomisk-politiska frågor och skapa en tydlighet och öppenhet i sitt agerande som ger förtroende för institutionen.

Många frågor (att hantera olika ekonomiska chocker eller kriser i en värld under genuin osäkerhet), som en riksbank måste hantera, är en stor intellektuell utmaning och måste göras också med ödmjukhet. På det stora hela måste Riksbankens transformering under de senaste femton åren betecknas som framgångsrik och borde vara en förebild för vad som faktiskt går att åstadkomma.

Finansinspektionen, som startade från samma utgångspunkt som Riksbanken, har tyvärr inte genomgått samma framgångsrika transformering. Den har egentligen hittills inte lyckats skaka av sig sitt historiska arv av att vara en institution med för låg intellektuell kapacitet och för begränsad handlingskraft. Det har hänt förvånansvärt litet under motsvarande tid som Riksbanken genomgått sin stora omvandling. Ansvaret för detta måste självklart alla regeringar ta på sig under motsvarande period. Den nuvarande regeringen har nu en historisk chans att se till att Finansinspektionen blir den viktiga och gedigna myndighet, som den måste vara.

Finansinspektionens utveckling under de senaste 15-20 åren är enligt min uppfattning till stor del en spegelbild av dess chefer.

Under stor del av 1980-talet verkade Sten Wahlberg, som chef. Han var en framstående jurist men var också en stark känslomänniska, vilket ibland tog överhanden. Detta innebar att om han värdesatte en person så fick denna agera jämförelsevis vidlyftigt, medan han däremot kunde motarbeta personer som han av någon anledning fattat agg mot, oberoende om personens eller institutets agerande var lagligt och försvarbart. Det är nog riktigt att påstå att under Wahlbergs tid utvecklades en sorts kameraderi mellan honom och olika bankchefer, vilket inte var hälsosamt. Jag har själv haft erfarenhet av Wahlberg och kom att tycka mycket om honom som människa men är mycket tveksam till hans sätt att utöva chefskapet för Bankinspektionen /Finansinspektionen.

Wahlberg efterträddes av Hans Löwbeer, vilket tyvärr kom att bli ett steg i helt fel riktning. Löwbeer saknade erfarenhet av den finansiella sektorn och blev på många sätt ett exempel på en felaktig chef för Finansinspektionen. Han var beslutför men saknade ödmjukhet och besvärades av okunskap om vad han var chef över. Detta är naturligtvis i de flesta sammanhang en dålig kombination. Här får dåvarande regeringen ta på sig en skuld över att ha utsett Löwbeer i en situation då Finansinspektionen hade behövt en mycket kompetent chef, eftersom detta var mitt under den stora avregleringen med stora utmaningar för det finansiella systemet och Finansinspektionen.

Löwbeer efterträddes av Anders Sahlén, som utan tvekan var en mycket kompetent och kunnig chef. Sahlén hade en gedigen bakgrund bland annat som sekreterare i en viktig kapitalmarknadsutredning och med erfarenhet från Riksbanken. Enligt min bedömning var Sahlén kompetensmässigt vad inspektionen behövde, men sedan kom den stora finansiella krisen/bankkrisen, som tyvärr svepte bort också Sahlén.

Om Sahlén hade någon svaghet så var det möjligtvis att han inte riktigt rådde på det gamla reglerargardet inom Finansinspektionen. Jag tror Sahlén väl förstod vad som krävdes av inspektionen men han lyckades bara delvis rekrytera nya duktiga medarbetare med rätt bakgrund. Till för stor del var det samma gamla garde som satt kvar. Det går inte att i myndigheter som får en helt ny roll ha kvar hela den gamla tjänstemannakåren, eftersom de är uppfostrade i en annan anda, där de har svårt att förstå myndighetens nya roll och utmaningar.

Sahlén efterträddes av Claes Norgren, som också var en person med en gedigen bakgrund från bland annat Riksbanken. Claes Norgren är på alla sätt en sympatisk och duktig person, men enligt min uppfattning har han inte lyckats genomföra den nödvändiga transformeringen av Finansinspektionen. Norgren tycks ha varit framgångsrik med sina internationella uppdrag, bland annat som ordförande för den grupp som har utvecklat nya kapitaltäckningsregler, men när det gäller den inhemska verksamheten finns det mycket som borde ha skett som inte har skett. Bland annat gäller det inspektionens kompetensuppbyggnad.

Det finns kunniga medarbetare inom inspektionen men i snitt är kompetensen för låg. Jag tror knappast det finns någon inom inspektionen som har mer än 40 eller 60 universitetspoäng i ekonomi. Jämför detta med Riksbanken, där det i dag finns ett tjugotal medarbetare som har disputerat. Förutom gedigna kunskaper i ekonomi, framför allt så kallad finansiell ekonomi, behövs också medarbetare med gedigen juridisk kompetens. Bland annat måste Finansinspektionen ha en chefsjurist som väcker respekt på grund av sin kompetens.

Insiderfrågan är ett bra exempel på ett område, där inspektionen inte har lyckats. Flera insiderutredningar har drivits på ett för tillkrånglat sätt och helt oacceptabelt dragit ut på tiden, vilket inte väckt respekt för inspektionen och dess ledarskap.

Ett annat område, där inspektionen enligt min uppfattning är för tunn är bedömningen av olika risker inom det finansiella systemet och dialogen med marknadens olika aktörer om dessa risker. Här finns nog mycket att lära av de internationella kreditratingbyråerna, när det gäller dialogen med marknadens aktörer.

Finansinspektionen har många och svåra uppgifter och det är ingen lätt uppgift att vara dess chef. Det finns säkert flera förklaringar till att Norgren inte har lyckats omvandla Finansinspektionen till en slagkraftig institution med den nödvändiga kapaciteten. Denna gång måste regeringen utse en chef, som har kompetensen, ledaregenskaperna och mandatet att åstadkomma den nödvändiga utvecklingen av Finansinspektionen. Betydelsen av det finansiella systemet, marknader och olika intermediärer, mellanhänder, torde stå klart för var och en. Marknadens aktörer vill inget hellre än att ha en kompetent och oberoende tillsynsmyndighet.

Det finansiella systemet måste ha en tillsynsmyndighet som kan spegla dess betydelse.

Gabriel Urwitz
adjungerad professor i finansiell ekonomi och vd för riskkapitalbolaget AB Segulah

 

Dagens Nyheter
Copyright


Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida