Utflyttningen av företag och jobb från Sverige har blivit en viktig fråga för väljarna. Svenska folket inser att företag behövs. Så stor andel som 81 procent av väljarna anser att regeringen bör göra mer för att stoppa utflyttningen och det är en uppfattning som går tvärs över partilinjerna. Det visar svaren på ett par frågor i DI/Ruabs väljarundersökning i februari, med 3 104 genomförda intervjuer.
   Oron går inte att bortse ifrån. 40 procent av kvinnorna och 36 procent av männen svarar att de är ganska oroade, 20 respektive 21 procent att de är mycket oroade. Äldre är mer oroade än yngre.
   Intressantast är kanske att så många som inte själva är oroade ändå anser att regeringen borde göra mer. Det tyder på en bred insikt om att något behöver göras för att behålla företag och arbetstillfällen i Sverige.
   Utflyttning av arbetstillfällen är ingen lokal Gislaveds- eller Degerforsfråga, det är en fråga som berör hela folket.

DET HÄR BORDE VARA ett drömläge för alla som länge kämpat i motvind i kampen för ett bättre företags- och företagarklimat. Desto olyckligare att den breda insikten och engagemanget kommer i en tid när näringslivet gör det ena självmålet efter det andra.
   Allt från asfaltkartell till Percy Barneviks pension kräver att näringslivet rensar rejält i garderoberna och gör en kraftansträngning för att återuppbygga förtroendet.
   Risken att inte tas på allvar är det värsta som kan hända. Just nu är det kanske viktigare än någonsin att kunna påverka. Om Wallenbergsfärens makt över viktiga svenska företag är hotad är risken stor att många svenska jobb också är hotade.

OAVSETT HUR TROVÄRDIGT näringslivets företrädare uppfattas så har regeringen alltid ett ansvar. Det minsta regeringen skulle kunna göra är att inte försvåra svenskt ägande av svenska börsnoterade bolag.
   Svenska hushåll är de bästa ägare man kan önska sig. De sparar långsiktigt och ställer sällan krav på att jobb ska flyttas till låglöneländer. Ändå beskattas de hårdare än andra ägargrupper.

SJUNKANDE AKTIEVÄRDEN har aktieägarna sett mycket av de senaste åren. Det är en del av marknadsekonomin.
   Men att mer än 100 procent av utdelningen går till skatt är inte rimligt. Ändå drabbar det ofta den som betalar förmögenhetsskatt. Telia är typexemplet, där staten mjölkar de aktieägande privatpersonerna på pengar gång på gång.
   Arvsskatten är den andra stora skatterisken, det har många dödsbon med Ericssonaktier upptäckt. När aktiekursen går ned från dödsfallet tills skattemyndigheten har registrerat bouppteckningen, så kan arvsskatten äta upp hela innehållet i dödsboet, eftersom skatten bestäms efter värdet på dödsdagen. Riksskatteverkets praxis är att inte förorda dispens från skatten så länge det finns medel i dödsboet; finns det aktier där kan alltså allt annat arvegods också gå förlorat.
   För vissa svenskar är det rent dumdristigt att äga svenska börsaktier.

OM REGERINGEN TYCKER ATT det är angeläget med långsiktiga svenska ägare till de stora företag som dominerar landet så borde arvsskatt och förmögenhetsskatt inte i en utredning utan åtgärdas snabbt.
   Fick fler svenskar möjlighet att bygga upp ett eget kapital eller ärva det skulle fler våga starta företag; då skulle vi bli mindre storföretagsberoende.
   "Den viktigaste åtgärd regering och riksdag kan vidta för att stödja entreprenörens drivkrafter - och därmed ekonomisk tillväxt - är att underlätta uppbyggnaden av egenkapital och sund privatekonomi", skriver företagsledarveteranen Bo Ekman i tidningen Entreprenör. Han drar den slutsats som borde vara given: skattesystemet måste vara utformat för att bygga företag.
   I dag verkar det mera syfta till att driva ägandet utomlands.

Copyright