[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Fult att luras. Det sämsta alternativet är att ge medborgarna falska förespeglingar om större inflytande och uppmuntra dem till meningslösa politiska aktiviteter, skriver statsvaren Mikale Gilljam apropå veckans demokratiproposition.

Demokratiministern Britta Lejons idé om att ge medborgarna rätt att väcka förslag i kommunfullmäktige och landsting är inte mycket värd, anser Mikael Gilljam, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Enligt demokratipropositionen ska allmänhetens förslag fösas ihop i en B-grupp, vid sidan av politikernas förslag, och kunna hanteras "i klump". Medborgarnas förslag måste behandlas med respekt, skriver Gilljam. Annars får det vara. Det sämsta är att uppmuntra till politisk aktivitet som inte tas på allvar. Exempelvis har bara två av de 70 folkomröstningar som medborgarna begärt sedan 1994 blivit av.

Det finns en besvärande kluvenhet i svensk demokratipolitik. Kluvenheten finns både i den faktiskt förda politiken och i det teoretiska tänkandet kring vad som utmärker en väl fungerande demokrati. Vi börjar med verkligheten.
   De politiska partierna är överens om att demokratin måste förstärkas och vitaliseras. Demokratiutredningar och folkstyrelsekommittéer levererar betänkanden i strid ström. Förslagen om allt som borde göras och förändras duggar tätt. Och nu i måndags presenterade demokratiministern sin första demokratiproposition.
   Men det tycks vara en sak att lägga förslag och genomföra reformer och en helt annan att leva upp till vad som krävs för att reformerna skall få avsedda effekter. Låt oss ta tre exempel.

1. Sedan 1994 kan fem procent av medborgarna i en kommun eller ett landsting genom en namninsamling väcka ett ärende om att hålla en rådgivande folkomröstning. Fullmäktige måste då fatta beslut om huruvida en folkomröstning skall komma till stånd.
   Hittills har 70 sådana folkinitiativ tagits men endast två har resulterat i folkomröstning. I övriga fall har fullmäktigemajoriteten avslagit initiativet.

Jag kan leva både med och utan möjligheten till folkinitiativ. Jag har inte heller någon bestämd uppfattning om huruvida fullmäktigeledamöterna i de aktuella kommunerna hade goda skäl för att avslå de 68 förslagen till folkomröstning.
   Däremot är jag en varm anhängare av principen antingen eller. Antingen behåller vi möjligheterna till folkinitiativ och då måste kommunpolitikerna ta ansvar för att betydligt fler folkomröstningar kommer till stånd. Eller så river vi upp reformen eftersom den inte tycks fungera.
   Det klart sämsta alternativet är att under falska förespeglingar om större inflytande fortsätta att uppmuntra medborgarna till i huvudsak meningslösa politiska aktiviteter.

2. I grundlagen (RF 3:1) står det numera att det skall finnas "möjlighet för väljarna att avge särskild personröst." I valet 1998 var det 70 procent av väljarna som lät bli att utnyttja den möjligheten till politiskt inflytande.
   Det finns två huvudsakliga förklaringar till det extremt låga valdeltagandet i personröstningen. Dels att många väljare, genom oriktig information från partier och myndigheter, felaktigt trodde att en utebliven personröst innebar ett stöd för partiets rangordning av kandidaterna. Dels att väljarna i stort sett inte fick någon information från partier och massmedier om de politiska skillnaderna mellan olika kandidater.

Det är en absurd tanke att väljarna skall förmås att rösta på ett parti utan att först få information om de politiska skillnaderna mellan partierna. Men när det gäller personröstningen är det tydligen helt acceptabelt. Partierna som kollektiv vill absolut inte informera om de politiska skillnaderna mellan sina kandidater och de ser helst också att de enskilda kandidaterna avstår från att informera väljarna om dessa skillnader.
   Jag säger det igen: antingen eller. Antingen behåller vi personröstningen och då måste väljarna få betydligt bättre information om de politiska skillnaderna mellan kandidaterna. Eller så river vi upp reformen eftersom den inte tycks fungera.

Det klart sämsta alternativet är att behålla ett system som påstås ge väljarna större inflytande på partiernas bekostnad samtidigt som väljarna förvägras den information som är nödvändig för att på ett meningsfullt sätt kunna utöva detta inflytande.

3. I sin nu framlagda demokratiproposition föreslår demokratiministern att kommuner och landsting skall kunna införa medborgerlig initiativrätt i fullmäktige. Det innebär att samtliga kommuninvånare - även barn och ungdomar - i princip ges samma förslagsrätt i fullmäktige som de förtroendevalda ledamöterna.
   En oförarglig reform kan det tyckas och så kanske det också blir. För vem kan ha något emot att en eller annan medborgare som vill ändra på något hör av sig till kommunfullmäktige?

Men det finns två invändningar mot förslaget. För det första är den medborgerliga initiativrätten ett erkännande av den representativa demokratins misslyckande. Det är de valda politikernas uppgift att bedöma vad som behöver göras i kommunen och att hålla kontakt med och lyssna av folkopinionen. Ett införande av medborgerlig initiativrätt innebär ett erkännande av att de förtroendevalda inte kan eller vill sköta sitt uppdrag.
   För det andra kommer den medborgerliga initiativrätten att medföra en ny och inte obetydlig arbetsuppgift för politiker och tjänstemän. Enligt kommunallagen måste alla fullmäktigeärenden beredas, och om bestämmelserna skall följas måste medborgarinitiativen behandlas med samma omsorg och respekt som de folkvaldas egna förslag.
   Skrivningen i Kommundemokratikommitténs betänkande (SOU 2001:48), som ligger till grund för demokratiministerns förslag om medborgerlig initiativrätt, gör mig dock betänksam. På sidan 433 säger kommittén nämligen att "Det finns inget som hindrar att vissa initiativ bereds summariskt, att vissa initiativ samlas ihop och bereds ´i klump´."

Redan i förslaget tänker man sig alltså att de medborgerliga initiativen skall fösas samman i en B-grupp, vilket påtagligt skulle försämra deras möjligheter att så småningom vinna bifall i fullmäktige.
   Det är dags att säga det igen: antingen eller. Svensk demokrati klarar sig både med och utan medborgerlig initiativrätt. Det klart sämsta alternativet är att införa ett system där medborgarna uppmuntras till politiska aktiviteter som sedan inte tas på allvar.

Kluvenheten i svensk demokratipolitik finns också i det teoretiska tänkandet kring vad som utmärker en väl fungerande demokrati. De senaste årens tunga demokratidokument - Bengt Göranssons demokratiutredning (SOU 2000:1), Kommundemokratikommitténs betänkande (SOU 2001:48) och demokratiministerns demokratiproposition - genomsyras alla av det deltagardemokratiska tänkandet. De båda utredningarna är parlamentariskt sammansatta och samtliga partier tycks stå bakom den deltagardemokratiska uppfattningen.
   Enligt den deltagardemokratiska uppfattningen skall medborgarna kontinuerligt vara med och påverka politiken och, när så är möjligt, i direktdemokratiska former själva vara med och fatta de politiska besluten. Det räcker med andra ord inte att man som medborgare följer med i politiken och utser sina representanter i de politiska valen.
   Den deltagardemokratiska uppfattningen låter intuitivt tilltalande men den har också en baksida. Deltagardemokratin brister i realism när det gäller medborgarnas möjligheter och vilja att engagera sig. Den bekymrar sig inte heller över att den uppmuntrar medborgarna att tänka på politik i termer av enstaka frågor som i många fall berör den personliga egennyttan.

Men den stora bristen i den deltagardemokratiska uppfattningen är att den åsidosätter den politiska jämlikheten. Den deltagardemokratiska uppfattningen menar, så vitt jag kan förstå, att medborgerligt engagemang vid sidan av valdeltagandet skall betala sig i form av ett större inflytande över våra gemensamma angelägenheter. De medborgare som endast röstar fram sina representanter vid de politiska valen får därmed nöja sig med ett mer begränsat inflytande.
   Hur kan då en sådan uppfattning om politisk ojämlikhet över huvud taget försvaras? Mitt svar på den frågan är att det handlar om politisk verklighetsuppfattning.
   De som uppfattar politiken som en kraftmätning mellan "dom där uppe och vi här nere" har lättare att acceptera den politiska ojämlikhet som följer av att de medborgare med resurser och engagemang som ropar högst och mest kan få sin vilja igenom på den parlamentariska majoritetens bekostnad. Politikerna företräder ju ändå inte folket utan bara sig själva och det övriga etablissemanget. Allt medborgerligt inflytande - även det som är ojämlikt fördelat - utgör därför ett positivt bidrag till demokratin.

De som däremot tror mest gott om den representativa demokratin och våra folkvalda politiker, och som uppfattar att medborgare och politiker med samma ideologiska grundsyn har mer gemensamt med varandra än vad politiker från olika läger har sinsemellan, har betydligt svårare att acceptera den ojämlika deltagardemokratin.
   Varför - frågar man sig - skall medborgare med resurser i form av exempelvis tid, pengar, kontakter, politiskt intresse och argsint humör ha mer att säga till om i demokratin än medborgare med andra typer av resurser?

Kluvenheten i den svenska demokratipolitiken blir besvärande när demokratiutredare, företrädare för samtliga politiska partier och nu senast demokratiministern talar sig varma för den deltagardemokratiska uppfattningen. De allra flesta av dem har ju rimligen höga tankar om våra svenska politiker och tycker nog - om de tänker efter en stund - att den politiska jämlikheten är ett av demokratins absoluta kärnvärden.
   Det är antagligen här någonstans som vi kan hitta förklaringen till alla demokratipolitiska förslag och reformer som de allra flesta egentligen inte vill leva upp till.

Mikael Gilljam