Vem ska äga svenskt näringsliv? Vilka ägare är bra - vilka är mindre bra och vilka är direkt dåliga?
När vi ältar orsakerna till arbetslöshet och dålig ekonomisk tillväxt tenderar vi att nonchalera den dramatiska förändring som skett och sker på ägarsidan som en viktig förklaring.

Vi ser en förändring där välkända grupper och personer av kött och blod håller på att ersättas av ett ansiktslöst lättflyktigt kapital. Detta lättflyktiga och ansiktslösa kapital äger mellan 80 och 90 procent av aktierna på Stockholmsbörsen. Och mer och mer blir det månad för månad, år för år.
Är det bekymmersamt? Absolut.

Låt oss visa varför. På en god ägare bör man åtminstone kunna ställa fyra krav:
1. Kunskap och branschkännedom.
2. Engagemang (delta aktivt i styrelsearbete).
3. Förmåga att stötta bolaget med eget kapital.
4. Förmåga och vilja att agera långsiktigt.

På vilka ägare stämmer dessa fyra kriterier? Inte på många. Ansiktslösa kapitalförvaltare som pensionsfonder, både svenska och utländska, institutioner av skilda slag och aktiefonder har det gemensamt att de är livrädda för att tillgodose något av dessa fyra krav.

1. Kunskap och branschkännedom - saknas helt. En institution som har investeringar i 50-100 bolag saknar av naturliga skäl branschkännedom.

2. Engagemang i form av styrelsearbete är uteslutet. Den som engagerar sig i styrelsearbete blir insider och kan förhindras att sälja och köpa aktier. Därför vill inga pensionsfonder eller andra institutioner bli handlingsförlamade genom insider-bojor.

3. Eget kapital saknas helt. Tjänstemännen i fonderna arbetar med OPM, alltså other people's money.

4. Långsiktighet - aldrig i livet. Då kan den institutionelle placeraren förlora matchen mot index. Institutioner röstar med fötterna, det vill säga säljer eller köper.

I kontrast till det ansiktslösa institutionella kapitalet står människor av kött och blod. Hos dem kan vi hitta de egenskaper som karaktäriserar den gode ägaren.
Där hittar vi kunskap och branschkännedom, där finns engagemang, långsiktighet och vilja att bidra med eget kapital.

Det finns ett antal, i denna mening, goda ägare på Stockholmsbörsen - men de blir relativt sett allt färre och representerar en allt mindre del av näringslivet. Vi tänker på grupperingar som Wallenbergföretagen, på personer som Stefan Persson (Hennes & Mauritz), Antonia Ax:son Johnson, Fredrik Lundberg, Gustaf Douglas, Melker Schörling och några till.

Men varför är de så få och varför blir de allt färre? Ett avgörande svar är skattereglerna. De personer som vi nämnt omfattas antingen av speciallagstiftning, det så kallade "skattefrälset", eller har lagt sin förmögenhet i stiftelser. Undantaget är Melker Schörling. Han betalar full förmögenhetsskatt och utnyttjar inte stiftelseformen.

En annan god ägare enligt Dagens Industris kriterier är Ingvar Kamprad. Men han har skattemässigt för länge sedan lämnat Sverige. Ikea hade inte kunnat byggas upp med svenska förmögenhetsskatter.

Sverige behöver hundratals efterföljare till Stefan Persson. Men det kommer inga nya Stefan Persson så länge förmögenheten beskattas innan den konsumeras. Och de gamla som lever kvar gör det tack vare en godtycklig speciallag som inte ens dess upphovsman Thomas Östros kan försvara med intellektuell heder i behåll.

Dubbelbeskattningen (skatt både på vinsten i bolaget och på utdelningen hos aktieägaren) i kombination med förmögenhetsskatten är på väg att utrota de goda ägarna.
I stället borde de fridlysas.
Då, men först då, blir det ordentlig fart på ekonomin och välståndet här i landet.