Finansförbundet varnar efter stoppade fusionen:

EU:s snävt nationella motiv för att stoppa fusionen mellan SEB och Föreningssparbanken äventyrar alla små medlemsländers möjligheter att utveckla företag som klarar sig internationellt. Det är bara en tidsfråga innan den första svenska banken flyttar utomlands. Det varnar Finansförbundets ordförande Lillemor Smedenvall och ekonomiprofessor Åke E Andersson vid KTH. De är besvikna över att de flesta svenska kommentarerna har stött EU-kommissionären Montis invändningar mot sammanslagningen.

Efter beskedet om den uteblivna fusionen mellan SEB och Föreningssparbanken var de allra flesta omedelbara kommentarerna att det var bäst det som skedde. Dessa kommentarer kommer från skiftande håll: ekonomijournalister, forskare, konkurrensministern, andra konsumentföreträdare, kunder med flera.
    Det är märkligt att alla dessa kommentarer inte fördes fram lika tydligt under hela den tid som fusionsarbetet varit känt. Bristen på djupare och mer långsiktig analys är också uppseendeväckande. Varför uppmärksammar så få risken med att bara se till konkurrensförhållanden och marknadsandelar i ett enskilt, litet EU-land och inte till förhållandena inom hela unionen?

FÖRVÅNANSVÄRT ÄR OCKSÅ hur olika man ser på en tänkt fusion mellan två svenska lastbilstillverkare och två svenska banker. När EU stoppade samgåendet mellan Scania och Volvo lastbilar utbröt ramaskrin i hela det svenska politiska etablissemanget över att kommissionen lade sig i och hindrade skapandet av en internationellt stark svensk lastbilstillverkare. Man framförde också farhågor för vad som skulle hända om en europeisk eller, ännu värre, en utomeuropeisk tillverkare skulle köpa upp någon av de svenska. Många av farhågorna är berättigade. Men varför gäller detta bara lastbilsindustrin och inte alls banksektorn?
   En livskraftig finansiell sektor, baserad på internationellt sett starka svenska banker, är en förutsättning för hela näringslivet och möjligheterna att behålla svenska företag och arbetstillfällen i landet.

När Astra Zeneca bildades och när Ericsson flyttade huvudkontoret till London restes samfällt farhågor för att vi skulle förlora kompetens, forskning, arbetstillfällen och inflytande från svenskt håll. Varför finns inte dessa betänkligheter när det nu kanske bara är en tidsfråga innan den första svenska banken flyttar ur landet?

Det synsätt som många påhejare av EU-kommissionär Montis besked ger uttryck för innebär att man bara ser två alternativ för den svenska bankmarknaden: antingen bildandet av SEB Swedbank eller att allt förblir som hittills. Så är det givetvis inte alls. Redan samma dag som fusionen sprack kom spekulationerna om att SEB kan köpas upp av danska, finska eller holländska banker. Det finns säkert spekulanter i Schweiz och andra länder utanför EU. Vi anser inte att det är ett bättre alternativ. Varken privatpersoner, företagskunder eller de som arbetar i branschen skulle gynnas på sikt.

DET ÄR OCKSÅ ett statiskt synsätt att koncentrera så mycket av fusionsdebatten på förekomsten av bankkontor. Det finns inget belägg för att någon massnedläggning av bankkontor, utöver den som ändå sker, skulle komma i spåren av fusionen mellan Föreningssparbanken och SEB. Nedläggning av kontor pågår som en följd av nya tekniska möjligheter. Inte i något annat land har bankkunderna så snabbt anammat användandet av telefon och Internet för sina bankärenden som i Sverige. Denna utveckling lär accelerera med tillkomsten av allt yngre och mer IT-vana kunder.

Det finns en risk att Monti sett allt för mycket på italiensk och centraleuropeisk bankkultur, både ur företags- och kundperspektiv. Han, liksom många svenska debattörer, tycks ha ett tämligen kortsiktigt och i vissa fall väl populistiskt sätt att framhålla privatkundernas eventuella och omedelbara nackdelar. Det är ett förhållningssätt som inte håller i dagens föränderliga värld. Förutsättningarna för finansbranschen utvecklas i en takt som innebär att man bör lämna ett trångsynt nationalistiskt konkurrenstänkande.

I ett längre perspektiv går det knappast att stoppa den här sortens strukturella förändringar, inte ens för EU:s konkurrensmyndighet. Risken med Montis "bromsstrategi" är att den hämmar EU:s konkurrenskraft gentemot USA och Asien, vilket ju knappast var meningen med unionens tillkomst. Det är inte svårt att instämma i Göran Collerts kritik mot EU:s regelverk som "otidsenligt".

LIKSOM STATSMINISTER GÖRAN Persson är vi allvarligt oroliga för att EU:s synsätt förhindrar uppkomsten av internationellt konkurrenskraftiga företag i Sverige och andra små EU-länder. Att nätverksbaserade företag som banker tillåts bli starka nationellt är en förutsättning för att de ska kunna konkurrera på en europeisk och global marknad. I en förlängning kan dessa nya hinder för strukturomvandlingen av finanssektorn innebära att Sverige blir en perifer randstat i unionen, trots att vi internationellt sett ännu har mycket effektiva och lönsamma företag inom många industri-, service- och finansbranscher.

Det är lätt att underskatta den finansiella sektorns betydelse. I Sverige utgör sektorns andel av BNP cirka 5 procent medan antalet anställda endast utgör en cirka hälften så stor procentandel. Produktiviteten är med andra ord dubbelt så hög som i samhället i övrigt.

Att man inte från EU ser Sverige som ett möjligt nordeuropeiskt finansiellt centrum kan vara begripligt, men att inte beakta detta i den inhemska debatten är mera anmärkningsvärt. I första hand Stockholm har en stor potential att i än högre grad än i dag framstå som detta finansiella och teknologiska centrum. Det svenska bankväsendet är redan det mest tekniskt avancerade och effektiva i världen. Låt oss dra nytta av det och på alla sätt förstärka Sveriges finansiella sektor och särskilt "Finansplats Stockholm".

FÖR ATT DETTA ska lyckas krävs flera goda ingredienser: fortsatt utbyggnad av informationsteknik och kommunikationer, ett internationellt konkurrensutsatt och därmed starkt näringsliv, en effektiv och internationellt väl integrerad finansiell sektor och utbyggnad av de kvalificerade utbildningarna vid universitet och högskolor.
   Dessa prioriteringar kräver politisk vilja på nationell nivå. Finansförbundet har redan tidigare fört fram dessa krav till näringsminister Björn Rosengren. Men medan vi väntar på besked om den svenska näringspolitiska strategin kan vi inte stillatigande acceptera att EU, genom att anföra nationella snarare än europeiska konkurrensskäl, försvårar utvecklingen för den finansiella sektorn.

Lillemor Smedenvall
Åke E Andersson

Dagens Nyheter
Copyright