Estonia lämnade Tallin i Estland 19.15 tisdagen den 27 september och sjönk 01:50 estnisk tid ( 00:50 svensk tid ) natten till onsdagen den 27 september 1994 med 989 personer ombord, av vilka 803 var passagerare. Av 504 män överlevde bara 111, av 485 kvinnor överlevde bara 26. Om denna katastrof och dess efterspel har författaren och journalisten Knut Carlqvist skrivit boken Den tysta leken.

Bokens titel: Den tysta leken
Författare: Knut Carlqvist
Förlag: Fischer & Co
www.bokforlaget@fischer-co.se

Carlqvist skriver i förordet att boken är inte ett solonummer utan resultat av en diskussion som pågått utanför offentligheten i många år. Rikspressen och etermedia har under tiden vägrat befatta sig med denna diskussion. Regeringen och myndigheterna har också tigit. Knut Carlqvist menar att tystnaden haft det goda med sig att vad som från början var spekulationer och gissningar har tuktats och en gemensam grund av fakta och samband har kunnat etablerats.

Nyheten om Estonias förlisning nådde den svenska statsledningen under en avtackningsfest för den avgående regeringen i Rosenbad, vid halv två på natten. Carl Bildt var på väg att lämna festen. När han fick höra nyheten gick han genast upp till sitt rum och ringde TT och polisens sambandscentral. Strax efteråt väcktes kommunikationsminister Per Odell för att få del av nyheten.

Morgonen därpå diskuterade Bildt och Odell med sina rådgivare hur en utredning skulle gå till. Carl Bildt ansåg att man borde göra mycket stora ansträngningar för att bärga de omkomna, vilket han med hänsyn till de anhöriga såg som mycket viktigt. Den tillträdande regeringen ändrade uppfattning, och någon bärgning av Estonia blev aldrig av, trots att en sådan bärgning skulle kunnat lösa många frågetecken.

Riksdagen har varit enig över vad som hänt i sakfrågan Det var därför det aldrig blev någon egentlig diskussion om vad som hänt, skriver Carlqvist. Därmed stod också hela det politiska Sverige bakom regeringen.

Konsensuslinjen är således principen som styrt hela hanteringen av Estoniafrågan sedan den 15 december 1994, eftersom man inte velat göra partipolitik av katastrofen.

Till skillnad mot Analysgruppens rapport, framträder i Carlqvist bok, ett tydligt mönster hur Sverige bär sig åt för att hantera en akut krissituation. Han pekar på att Sverige i första hand inte vill ta reda på vad som har hänt när det uppstår en kris, utan i stället bara vill försvara de myndighetspersoner som varit inblandade.

I stället för att utreda ordentligt går myndigheterna i stället till anfall när någon vågar skriva om vad som verkligen har hänt. När Carlqvist började skriva om Estoniakatastrofen i Finanstidningen, anmäldes tidningen genast av Sjöfartsverket och Kaj Janérus personligen till Pressombudsmannen.

Pressens Opinionsnämnd friade senare tidningen vad avsåg den juridiska personen Sjöfartsverket, men fälldes vad avser privatpersonen Janérus som hade angripits som privatperson. Det var så Knut Carlqvist fick blodad tand och närmare började utreda alla omständigheterna kring Estonia.

Chefåklagare Lindstrand som först fick i uppdrag att undersöka om någon var ansvarig för Estoniakatastrofen som orsakade 852 människors död, bryr sig inte ens om att sätta sig in i uppdraget ordentligt. Enligt Carlqvist menade åklagaren alltså att eftersom det inte var fastlagt vad som hänt, så är det inte heller möjligt att utkräva ansvar. Han ansåg dessutom att det inte var värt mödan att ta reda på det.

I fallet med Estoniakatastrofen har det ur statens synvinkel - regeringens, politikernas och åklagarämbetets - är det inte intressant att ta reda på vem som bar ansvaret varför Estonia sjönk. Regeringen är väl medveten om att det då blir svårt för parter att driva sin sak.

När Åke Sjöblom på Sjöfartsverket blev orolig för Estonias tillstånd vid avresan den 27 september 1994 skulle han ringt till sin högsta chef Janérus, vilket han numera säger att han aldrig gjorde. Kontrollen av sjösäkerheten vilade helt på svenskar. Hade Janérus blivit uppringd, skulle han sagt att Estonia inte fått angöra svensk hamn och i så fall hade 852 människor överlevt.

Vid tidigare intervju som Carlkqvist gjorde med Sjöfartsverkets chef Åke Sjöblom har han medgivit han att han talat med Kaj Janérus den tragiska kvällen, strax innan fartyget lämnade Tallin. Sedan skyndade sig Janérus att ringa Sjöblom och förneka att han talat med honom överhuvudtaget. Det var ju Sjöfartsverket som hade huvudansvaret för tillsynen av fartyget. Enligt författaren, skötte verket inte sin uppgift som man borde i enlighet med Fartygssäkerhetslagen .

Förklaringen till Estoniakatastrofen, som backades upp av en bataljon tjänstemän, experter nyhetsuppläsare och ledarskribenter och alla som vanemässigt drar sitt strå till stacken så snart förtroende för staten står på spel. Enligt den version som presenterades var att det var det hårda vädret som knäckte Estonia, och ingenting annat.

Boken "Den tysta leken" kunde lika väl hetat "Det stora sveket" eftersom alla som hade hand om undersökningen av Estoniakatastrofen svek sin plikt i samband med undersökningen, bara för att dölja det verkliga förhållande, att fartyget var sjöodugligt redan vid avresan från Tallin.

Carlqvist skriver att Estonia var - med fem 17-anmärkningar ( allvarliga anmärkningar kring fartygets sjösäkerhet ) - definitionsmässigt inte sjövärdigt vid avgången, även om kommissionen hävdar motsatsen.

Vad är då skälet att det svenska utredningssystemet slutat att fungera när det gäller Estoniakatastrofen ? Prestige, politik och pengar svarar Carlqvist när det gäller Estonia.

Hur skulle det sett ut om Haverikommissionen berättat sanningen att Sjöfartsinspektionen att det fartyg som 19.15 löpte ut från Tallin var en flytande likkista och att ett haveri när som helst kunde vara ett faktum ?

Och vem i Haverikommissionen ville erkänna att fartygets kapten Arvo Andresson beordrade denna likkista att gå med 15 knop mot svår sjö ? Inte på den här sidan domedagen konstaterar Knut Carlqvist.

Kunde någon ställas till svars för Estoniakatastrofen så skulle dessutom staten kunna bli betalningsansvarig. Enligt internationella normer skulle då flera miljoner kronor behöva betalas ut per omkommen, och den svenska staten skulle tvingas betala rundligt skadestånd åt efterlevande på flera miljarder.

Som läsare slås man också av att berättelserna från överlevande vittnen inte ens protokollförts ordentligt ! Av åtta berättelser om vatten på däck 1 togs fyra upp i Finländska protokollet och två i det svenska. Även när det gäller båtens ramp lämnar kommissionen oriktiga uppgifter om rampens tillstånd, trots att den haft tillgång till hela videomaterialet som visar det verkliga förhållandena.

Knut Carlqvist bok "Den tysta leken" är en välskriven om väldokumenterad bok om det makt - och myndighetsmissbruk som i dag förekommer i Sverige, men som också förekommer från de politiker och tjänstemän i Finland och Estland som varit involverade i utredningen.

Min första tanke när jag avslutat boken var om det inte snart är på tiden att återinföra det ämbetsmannaansvar för tjänstemän som togs bort i Sverige 1976.

Mats Lönnerblad
Skribent i finansrätt