Härdsmälta är titeln på Mats Lönnerblads nya bok om den svenska bankkrisen 1987-93. I flera böcker, bland annat i Nollkoll och Från folkhem till fattigstuga, har han tidigare behandlat ämnet som väckt uppmärksamhet både i Sverige och utomlands. Den här gången kan Lönnerblad avslöja nya oegentligheter som krisbankerna i maskopi med politikerna i det längsta försökt dölja för allmänheten och de cirka 60.000 svenska företag som drabbades av krisen.
   
    Enligt författaren var upprinnelsen till bankkrisen att Riksbanken hösten 1985 upphävde alla utlåningsrestriktioner, vilket gjorde att bankerna inte längre brydde sig om att följa bestämmelserna om att begränsa utlåningen i förhållande till det egna kapitalet.
   
    Det var inte längre Riksbanken som styrde den inhemska kreditexpansionen. Dåvarande Bankinspektionen negligerade skyldigheten att kontrollera huruvida de svenska bankernas redovisning var korrekt och om bankerna uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.
   
    De omedelbara konsekvenserna lät inte vänta på sig. Följden blev en kasinoekonomi där bankernas utlåning vida översteg det samlade egna kapitalet inom banksektorn.
   
    Här finns en direkt historisk parallell. Samma mönster som i grunden orsakade den stora depressionen i USA efter börskraschen på Wall Street 1929 upprepades i mindre skala i Sverige – men denna gång var det framför allt företagarna som fick betala notan.
   
    För att rädda sin egen kapitaltäckningsgrad började bankerna i slutet av 1980-talet att säga upp krediterna för solida företag. Allt gick i svindlande fart och politikerna fick byxångest för vad som höll på att ske. Sambandet var uppenbart: skulle förtroendet för bankväsendet svikta skulle det även göra så för det politiska etablissemanget som varit med på noterna. Såväl Gota Bank som Nordea (gamla Nordbanken) var på obestånd redan i början av 1990.
   
    För att rädda sitt skinn höll politikerna alltså bankerna om ryggen med en rad olika åtgärder som drabbade såväl allmänheten, företagen som Sverige som nation. Det var nu vårt lands ekonomiska kräftgång började på allvar.
   
    Man bildade bland annat statliga "skräpkreditföretag" som Retriva och Securum för att ta hand om sådana bolag som bankerna ville likvidera. Regeringen var grundligt skakad – men först i september 1992 aviserade man en generell garanti för att kunna rädda hela banksystemet.
   
    Riksbanken tvingades bidra med likviditet i mycket stor omfattning. De direkta utbetalningarna som kom att belasta statens budget uppgick till drygt 4 procent av BNP. Till det kom också statens kostnader för denna upplåning.
   
    I boken avslöjar Mats Lönnerblad hittills okända turer om hur bankerna lyckades lägga skuldbördan på företagen när det i själva verket var krisbankerna som var på obestånd. Han avslöjar också namnen på många av de aktörer i bankerna som misslett allmänheten och politikerna om den ekonomiska situationen.
   
    Lönnerblad liknar själv denna situation vid en härdsmälta: "En självförvållad händelse, som en härdsmälta i ett kärnkraftverk, måste föranleda omedelbara åtgärder för att omgående evakuera allmänheten och rädda så många liv som möjligt. När det gäller utredningen av vad som hände under den svenska bankrisen har väckarklockan fortfarande inte ringt!"
   
    Den oberoende kommission – som riksdagen för länge sedan beslutat skulle bildas för att utreda orsakerna till de stora ekonomiska konsekvenserna av bankkrisen – har ännu inte upprättats.
   
    Istället för att göra vad lagen kräver begick de namnkunniga i krisbankernas styrelser grova ekonomiska brott genom att aldrig upprätta kontrollbalansräkning och försätta bankerna i konkurs när dessa var på fallrepet. Istället fick de ansvariga i krisbankerna ordentliga avgångsvederlag i samband med att de sparkades – i dag känns mönstret igen från turerna i Skandia.
   
    I de flesta rättegångar i bankkrisens spår har få skadestånd utbetalats och de ansvariga potentaterna gått fria. "Med sådana räddningsaktioner var det inte så konstigt att det har uppstått en lång och varaktig härdsmälta i hela det svenska ekonomiska systemet", skriver författaren.
   
    I den nya boken har Lönnerblad en fränare ton och är mer skoningslöst avslöjande än tidigare – han klär av de ansvariga inpå bara kroppen.
   
    Han hävdar att det framför allt är ett bra ledarskap som saknas. Förtroendet för ledare behövs inte minst i svåra situationer då hårda ingrepp måste till för att försvara enskilda människors arbete och ekonomi. Under bankkrisen var det största problemet i det svenska ledarskapet just ledarna själva.
   
    I samband med Sifos 50-årsjubileum 2004 ställdes frågor till svenska folket hur det står till med förtroendet för bankdirektörer och politiker. Svaren var alarmerande. Det visade sig att förtroendet, mer än 15 år efter bankkrisen, ligger i botten. Bara 16 procent hade något förtroende kvar för bankdirektörerna.
   
    Men Lönnerblad avslutar inte boken i bitter galla. Istället försöker han på ett närmast filosofiskt sätt belysa de olika svagheter som styr människans agerande när Penningen har central roll. Det är ovanligt i en bok som behandlar ekonomi, juridik och politik.
   
    Det avslutande kapitlet i Härdsmälta heter Vägledning för vilsekomna och borde inspirera till förnyat engagemang för ett ämne som är så brinnande aktuellt i det svenska samhället i dag: avsaknaden av moral och etik inom finansvärlden.
  
Anders Tallbo