Ett land där de politiska partierna från vänster till höger godkänner, att man medvetet straffar entreprenörer och företagare bara för att bankerna är på obestånd har inte längre rätt att kalla sig för ett rättssamhälle. Det skriver Mats Lönnerblad apropå den tvist mellan Nordea och finansmannen Erik Penser som ännu inte är avslutad.

I början av 90-talet påstod Nordeas (gamla Nordbankens) tidigare styrelseordförande Björn Wahlström att en av Sveriges största entreprenörer, finansmannen Erik Penser, som var bankens största kund skulle vara pank och utblottad. Det var den påhittade orsaken till att man sade upp alla krediter för honom och hans bolag Yggdrasil och åtskilliga andra företag under
bankkrisen.

Banken hotade också med att försätta både honom och hans familj i personlig konkurs om han inte genast skrev på uppsägningen av alla krediter och överlämnade ägandet till Nordbanken för totalt 4 kronor. I själva verket skulle det snart visa sig att det var det inte var Erik Penser, utan banken som var på obestånd.

Det var så det gick till under denna mörka period i Sveriges historia när 60.000 skötsamma företagare fick sina krediter felaktigt uppsagda och alla sina tillgångar beslagtagna, bara för att de svenska bankerna var på obestånd. Vare sig krisbankerna eller domstolarna brydde sig sedan om att kontrollera hur det i själva verket förhöll sig med bankkundernas säkerheter, i de flesta stora mål som jag tagit del av som arbetande styrelseordförande i Bankrättsföreningen, sedan starten 1996..

Trots att det är bankerna som har bevisbördan vid domstolsprövning för att säkerheterna har försämrats.

Socialdemokraterna hade kommit överens med moderaterna på vilket sätt man skulle lösa bankkrisen, när den borgliga regeringen hade makten. Det skulle ske på de skötsamma företagarnas bekostnad. Det var därför som den moderate "bankministern" Bo Lundgren sa att det gick bra att säga upp krediter som inte längre passade in i krisbankernas "portfölj". Bankerna slapp sedan att bevisa att säkerheterna hade försämrats i domstol, i de många rättsprocesserna som följde i bankkrisens spår.

Exemplet hur det gick till i fallet Erik Penser visar hur bankerna bar sig åt för att beslagta kundernas tillgångar under bankkrisen utan någon tanke på de ekonomiska påföljderna för dem som drabbades.

Efter tio års processande i målet Yggdrasil ./. Nordea har svenska domstolar fortfarande inte avgjort hur en riktig pantrealisation skall gå till. Påståendet om att Penser vara pank visade sig inte heller stämma.

Hittills har bolaget Yggdrasil kunnat betala 100 miljoner i rättegångskostnader, utan att målet fortfarande är prövat på ett korrekt sätt i någon rättsinstans. Dessa kostnader har kunnat betalas trots att den största tillgången i bolaget (aktierna i Nobelindustrier ) beslagtogs av banken) Målet är därför år 2003 överklagat till Europadomstolen i
Strasbourg.

Det allvarligaste i bägge dessa fall och åtskilliga andra är att domstolarna vare sig följer svenska lagar och utländsk praxis i alla dessa mål. Omfattningen är det få som känner till. Antalet mål mot Nordea, bara i Stockholms tingsrätt var cirka 2000 när bankkrisen var som värst.

Domarna bryr sig inte ens om att läsa och i domskälen ta ställning till många de legala utlåtanden från olika professorer. De utlåtanden som jag själv anser väger tyngst i dessa sammanhang är professor Ulf Berntiz, som har givit ut åtskilligt med litteratur i detta ämne. Ulf Bernitz är professor i europarätt. Hans senaste tänkvärda alster heter: "European Law in Sweden" (Juridiska Fakulteten, 2002)

Ulf Bernitz har också avgivit ett legat utlåtande i samband med Erik Pensers överklagande till Europadomstolen, som borde få svenska domare att ransaka sina avgivna domskäl ordentligt när det gäller frågan om hur pantrealisation skall gå till, om nu detta målet kommer upp till huvudförhandling i Europadomstolen i Strasbourg.

Min personliga uppfattning är att ett land där de politiska partierna från vänster till höger godkänner, att man medvetet straffar entreprenörer och företagare bara för att bankerna är på obestånd, inte längre har rätt att kalla sig för ett rättssamhälle. De nationalekonomiska konsekvenserna blir också förödande. Det visar sig på både kort och lång sikt.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt