Om krisen inom fängelserna och rättspsykiatrin. En sekellång historia med intriger, förfalskningar, utspel, direkta lögner och i slutet - krav på mer resurser.

Rättspsykiatrerna, som är politiskt väl förankrade, utgör egentligen en mycket liten arbetsgrupp i samhället, knappast fler än ett 30-tal, men har makt att ställa till med större kaos än övriga.

- Det handlar om fusket inom kriminalpsykiatrin och den psykiatriska fångvården, börjar Elmar Herterich, själv psykiater sedan många år. 1,5 år på Karsuddens rättspsykiatriska sjukhus som överläkare, sedan 15 ar på Kumla och 17 år på kvinnofängelset Hinseberg som fängelseläkare har gett erfarenhet och insikter.
>
- De gamla mentalsjukhusen var till for alla, men en del var besvärligare än andra en del gick inte att behandla alls. De var psykopater, förklarar han. Men psykopater var det heller inga som ville eller ens kunde ha.
>
Vi sitter på hans mottagning i Katrineholm. Kastar man grus i maskineriet hamnar man i kylan. Herterich lär ha kastat in mycket grus i det rättspsykiatriska maskineriet. Själv anser han inte att han gjorde det.
>
- De andra läkarna uppfattade det som jag kastade grus i deras idyll. Jag följde propositionerna, utredningarna och vetenskap och beprövad erfarenhet, säger Herterich. Jag införde t ex dagliga ronder på Karsudden. Innan hade de ett "lappsystem"  - dvs det tog tre månader innan patienten fick träffa överläkaren - efter han skickade en skriftlig lapp med anhållan om ett samtal.
>
Naturligtvis hamnade en del grus i ögonen på honom själv.
>
- Jo, jag fick bl a inte min rättmätiga lön. Jourtilläggen drogs in för att straffa mig.
 
Å andra sidan är han luttrad.
>
När han bodde i Tyskland kom han på ett mycket påtagligt sätt underfund med att juristerna och politikerna i hans stad fortfarande i högsta grad var nazister. Det var när Herterich försökte få rätt mot en fastighetsstiftelse som stoppade pengarna i egen ficka som han upptäckte detta.
>
Det slutade med att han själv var nära att hamna i fängelse. Han flyttade senare till Sverige. Hela historien finns beskriven i en lång artikel i New York Herald Tribune den 28 april, 1963.

- Förr i tiden, under medeltiden, halshögg man psykopaterna eller hängde dem - efter tortyren, fortsätter Herterich. Det var rena publiktillställningar med stånd och förfriskningar. Det kunde ta timmar eller dagar innan de dog. Senare fick de fängelsestraff med prygel.
>
Men i början av seklet kom psykiatrin in. Då skulle de behandlas. Men de kunde inte behandlas. De återföll till våldsdåd, vissa var kallblodiga mördare. Psykopati är "varaktig och ihållande, statisk och föga påverkbar", står det i flera gamla riksdagspropositioner, även i den proposition där för första gången medel beviljades för ett psykopatsjukhus, vilket var Karsudden.
>
Psykopaterna förstörde även på vanliga psykavdelningar. En enda psykopat kunde framkalla ett smärre kaos på en avdelning. 1944 beslöt man sig då för att bygga s k psykopatsjukhus för långvarig vård av psykopater. Karsudden var ett av dem.
>
- De var inte planerade som fängelser, utan för human och långvarig men ändå i möjligaste mån meningsfull behandling och sysselsättning, och det är så den dåvarande expertisen, politikerna och riksdagen ville ha det, säger Herterich. Men så har det inte blivit.
>
De skulle inte kunna vägra ta emot någon; det skulle inte finnas några väntelistor och det skulle inte finnas några psykopater kvar på häktet eller domen.
>
Men så blev inte fallet. Den nya psykiatrin smög sig in.
>
- Först blygsamt men senare alltmer militant, ibland i rena kommandostilen. Man ville inte ha de här våldsamma, besvärliga, statiska, opåverkbara patienterna, ens på psykopatsjukhusen. Det såg inte bra ut i statistiken.
>
Nuvarande professor Jan-Otto Ottosson, Sveriges "rikspsykiater" skrev en principdeklaration på 70-talet.
>
- Psykiatrin skulle i framtiden ta hand om påverkbara och botbara - inte ägna sig åt "statiska" patienter, menade han. Han ville dock inte gå lika långt som Hitler - gasa ihjäl dem. Fängelserna skulle få ta hand om dem. Ottosson och en del övriga professorer vill bereda väg för en problemfri psykiatri - en psykiatri som skötte sig själv. Där man kunde ta lukrativa jobb som t ex vid Estonia katastrofen - s k krispsykiatri. Det var mer lönande.
>
“Den nya politiken om tvångsvård måste grunda sig på det ensidiga underlag som LÄKARTIDNINGEN har utplanterat. Denna under drygt 20 år förda ensidiga debatt är immuniserad och politiskt cementerad. Få politiker kan gå förbi det som utgivits vara politiskt neutral vetenskap. Domare, nämndemän, politiker har alla blivit vilseförda genom den här skendebatten.“
>
Och det är detta vi ser idag. Vägen dit är dock kantad med intriger, förfalskningar, utspel, lobbying - och ibland regelrätta slagsmål, rättspsykiatrer emellan. För eniga har de aldrig kunnat vara.
>
Nu började en slags skendebatt med citatförfalskningar och förvrängningar av propositioner och lagtexter (det var i alla fall ingen som läste dem) som vapen. Det gavs ut “läroböcker i rättspsykiatri“ med “förskjutningar“ i texten. “Debatten“ fördes bl. a. i LÄKARTIDNINGEN under 16 år och utmynnade i den  nya lagen om rättspsykiatrisk vård som tillkom 1992.
>
Ingen av professor Lidbergs bekanta kolleger och elever hade hört talas om, än mindre läst, utredningarna, komnittéutlåtanden eller propositionerna om den planerade psykopatvården. Så därför kunde han obehindrat skriva och lansera - allt enligt en proposition - att den nya psykopatvården skulle vara till för "rehabiliteringsbara psykopater". Läroböcker inleder förskjutningar och ändringar.
>
Men ingenstans står det i propositionerna att psykopater var "rehabiliteringsbara". Vi bortser nu från den filosofiska frågan. Vi på KMR är övertygade om att psykopater kan rehabiliteras även om det inte är lätt - men kanske inte inom psykiatrin.
>
Rehabiliteringsbara psykopater var i denna mening inte psykopater - de var friska personer som spårat ut och fatt en "kris".
>
- Man försköt debatten i riktning mot att psykiatrin endast skulle ta emot "behandlingsbara" psykopater. Men psykopater är inte behandlingsbara - det må växa bort vid 50-årsåldem - men psykiatrin kunde inte rehabilitera dem. Vilka skulle då ta emot dem? Fängelserna naturligtvis!
>
Elmar Herterich har med hjälp av Notarius Publicus i Katrineholm författat en skrift på 12 A 4 - sidor som återger de citat förfalskningar och andra glidningar som skett i debatten under alla dessa år fram till lagen tillkom 1992.

När man börjar läsa den undrar man om det inte bara handlar om hårklyverier - men efter ett tag börjar man inse att det faktiskt handlar om manipulation på hög nivå.

- Domare, nämndemän, politiker har alla blivit vilseförda genom den här skendebatten, menar Herterich.

"Den nya politiken om tvångsvård måste grunda sig på det ensidiga underlag som Läkartidningen har utplanterat. Denna under drygt 20 år förda ensidiga debatt är immuniserad och politiskt cementerad. Få politiker kan gå förbi det som utgivits vara politiskt neutral vetenskap," skrev Herterich till Läkartidningen dagen efter Lagutskottet lagt fram ett 79-sidigt yttrande den 15 oktober 1990. Hans inlaga till Läkartidningen refuserades oresonligt och envist av dess psykiatriske fackreferent, Jan Wåhlinder, därför att han uppfattade "kritik mellan raderna".

"Men källorna är förfalskade, fortsatte Herterich envist. Trovärdigheten förespeglad. Citationstecken och kursiv skrift ger ett sken av diplomatisk äkthet, just med syftet att vilseleda läsaren. Effekten blir en effektiv desinformation om faktaunderlaget."

Professor Lars Lidberg började med en lärobok i rättspsykiatri 1973, hans senare doktorand, Albert Boerman författade 1975 en niosidig artikel om Karsudden i Läkartidningen (vol 72, nr 41), där han refererar till en proposition och citerar bl a följande:

"Karsuddens sjukhus är ett specialsjukhus for dem som i den proposition som ligger till grund för sjukhusets verksamhet kallas »`yngre rehabiliterbara psykopater«…

Men när Notarius Publicus granskar källskriften så finner han:

"I (propositionen) förekommer inte begreppet "rehabiliterbara" och inte heller den i citationstecken (» . «) citerade meningen om «yngre rehabiliterbara psykopater».
>
En niosidig artikel i Läkartidningen, vilket i sig är ganska ovanligt, får mycket stor genomslagskraft bland läkare såväl som hos politiker. Ett felcitat kan man förstå och överse med - men inte 17 (!) felcitat i samma artikel. Inte undra på att redaktören på Läkartidningen, professor Wåhlinder, slängde luren i örat på Herterich när han framförde sin kritik. "Alltför kritisk!" var anledningen till refuseringen. Hur skulle Läkartidningen kunna förklara sin fadäs med att publicera dessa förvanskningar på hög nivå.
>
Allt som allt redovisar Herterich 40 citatförvanskningar och rena förfalskningar i artiklar och läroböcker. I mångt och mycket handlade det om att Karsudden skulle vara en anstalt for "rehabiliteringsbara eller botbara psykopater" - vilket aldrig varit meningen. Man har därför till synes "misslyckats" med rehabiliteringen och därmed fått över psykopaterna tillfängelserna där de ställer till med kaos. Psykiatrin har blivit av med sitt värsta klientel och statistikerna ser snyggare ut - tror man.
>
Vi rör oss fortfarande runt psykopaterna - de som ingen ville ha. De "obotbara". För att kringgå detta använde man sig av en semantisk problemlösning. Med ett penndrag förvandlades psykopaterna till personer med mystiskt innehåll. "Allvarligt psykiskt störda och inte allvarligt störda." Därmed skulle även de s k psykopatsjukhusen försvinna, trodde man. De allvarligaste störda skulle hamna i fängelse - för de kunde inte, och ville inte, psykiatrin behandla.
>
- Några prominenta jurister med toppbefattningar och inflytande har gått med på
de historiska förfalskningarna av några få propositioner och de mindre prominenta juristerna - och framförallt de yngre - vet ej bättre. De läser istället rättspsykiatri för Lars Lidberg. Och for varje årskull blir det alltfler jurister som tror på Lars Lidberg, säger Herterich.
>
Förfalskningarna, som Herterich tagit fram i sin skrift är ibland ganska grava och ibland ganska subtila. Men på det hela taget blir det som Herterich säger - det har skett en förskjutning mot det kaos vi idag ser inom fångvården.
>
När Herterich var överläkare på Karsudden uppfattades det som om han kastade grus i deras till synes väloljade maskineri. Innan han kom så hade man utarbetat ett "automatiskt" utskrivningssystem. Skötte man sig i tre veckor slapp man ur isoleringen. Skötte man sig i tre veckor till kom man ur halvisoleringen, efter tre månader fick man permission och `1ärefter utskrivning~. Det skedde automatiskt. Patienterna fick sällan träffa läkarna. Så i princip var det vårdteamet som skötte alltsammans.
>
- Jag gick däremot ut på avdelningarna och på arbetsplatserna och pratade med dem. Jag gav ingen automatiskt frisedel bara för att de hade skött sig ett tag, berättar Herterich.
>
När landstinget i Sörmland senare ville ha en professur på Karsudden så satte Herterich igång en ny kampanj som satte spår ända upp på Karolinska Institutet och
förmodligen även på regeringsnivå. Vår nuvarande statsminister, Göran Persson hade godkänt professuren när han satt på Utbildningsdepartementet.
>
– Men egentligen var professuren till för att for alltid legitimera de falska citat som skett genom en doktorsavhandling vid självaste Karolinska Institutet - som aldrig granskade avhandlingen. Man ville genom denna professur grundligt cementera de förfalskningar som skett.
>
– Jag ville ((inte)) ha de patienter som satt på Kumla fängelse när jag var där som fängelseläkare, fortsätter Herterich. De hade behövt komma till Karsudden. Jag blev därför inte så populär. De vill ju bara behandla lättare klientel.

“Krisen i fångvården är akut, men kulmen är inte nådd, förutspår Herterich. Snart blir det bunkrar som Baader-Mainhoff-ligan satt i.“

Bråket slutade med ett flertal debattartiklar i Läkartidningen och att landstinget till slut tickade nej till professuren. Landstinget hade då redan skrivit ett avtal med Karolinska Institutet att donera en professur och nödvändig personal med två millioner kronor per år.

Karsudden är oerhört inkomstbringande för landstinget i Sörmlands län.

– Jag hade inget emot en professur - men inte på dessa premisser, säger Herterich. Det hade blivit en "donationsprofessur" - helt enkelt en muta. Det handlade om att psykiatrin ville göra det lätt för sig själva. Det var inte det Karsudden var till för från början.

Saken slutade med att Herterich själv blev åtalad för förtal. Han hade påtalat vissa pikanta brister hos Lars Lidberg och han hade även fräckheten att ta upp dr Boermans laga kraft vunna dom for kvinnomisshandel.

– Så snart de identifierat psykopaterna så gör de allt för att bli av med dem, berättar Herterich. Man kan jämföra det med den somatiska vården. En patient med mindre stroke går att rehabilitera på ett halvår medan en patient med stor hjärnblödning blir betraktad som ett kolli som ingen vill ha.

Socialstyrelsen som var tillsynsorganet blev av med den uppgiften 1992. Nu är det Rättsmedicinalverket (RMV) som har hand om tillsynen.

– Det var socialstyrelsen oerhört tacksam för. Man ville inte ha löpsedlar med "Nu har de rymt igen".

Krisen i fångvården är akut, men kulmen är inte nådd, förutspår Herterich. Snart blir det bunkrar som Bader K1ainhoff-ligan satt i.
>
Men det verkar ju som rättspsykiatrikerna vill gå in i fängelserna och hjälpa till? Om man nu kan tro det som de påstår i media.
>
– Jo, men då som välbetalda konsulter med timpeng. De vill absolut inte ha tillbaka psykopaterna igen på sjukhusen. De skall förvaras i bunkrar på fängelserna - med psykiatrikerna som konsulter.
>
Resultatet av dessa intriger och maktspel har blivit, dels oron inom fängelserna, men det har även kostat flera liv, menar Herterich. Det var anhöriga till psykopater, mödrar, hustrur och fästmör som strök med. Sedan fanns det en del sjuksköterskeelever och andra oskyldiga som drabbades av psykopater som alltför lättvindigt skrevs ut.

Tidningen mänskliga rättigheter Nr. 2 - 1996
"Eftertryck tillåtet vid klart angiven källa. "
Utgivaren och redaktion tel / fax 08-838518

Svenskarna vill ha hårdare straff
Mer än hälften av svenskarna vill ha strängare straff, men den uppfattningen delas vara av en liten del av domarkåren.
Det visar en undersökning som Brottsförebyggande rådet (BRÅ) gjort.
4 000 personer har deltagit i undersökningen. 56 procent ansåg att straffen är alldeles för lindriga, medan bara 11 procent av landets domare anser det.
Hans Gunnar Axberger, docent i straffrätt och forskare på BRÅ, tror att kraven på strängare straff beror på att människorna ser brottsligheten som ett växande problem.  -  (TT)

Men de invigda vet, att denna inställning istället beror på följdeffekterna av målmedvetna förfalskningar och forskningsresultat med ett övertygande sken av vetenskaplighet.

Peter Anstrin

Bankrättsföreningen
Copyright