I dag börjar Svea hovrätt behandla det uppmärksammade fallet med Nordbanksmäklaren:

Åtalet mot den så kallade Nordbankenmäklaren, som tas upp i Svea hovrätt i dag, bygger på falska vittnesmål. Mäklaren friades i tingsrätten från anklagelserna om att ha spekulerat bort en kvarts miljard kronor. Till hovrätten kallas nu samma åklagarvittnen. Åklagaren borde pröva menedsfrågan före processen i hovrätten, skriver författaren och journalisten Jan Söderqvist på DN Debatt.

Ekobrottsmyndigheten är i permanent kris. Det senaste exemplet är den så kallade Nordbanksmäklaren, vars uppmärksammade fall tas upp i Svea hovrätt i dag. Mäklaren anklagas för att grovt ha brutit mot bankens interna regler och spekulerat bort en kvarts miljard kronor. Men i tingsrätten blev domen friande. Åtalet byggde på falska vittnesmål, hävdar journalisten och författaren Jan Söderqvist. Åklagaren borde pröva menedsfrågan före processen i hovrätten. Nu blir en sjuk sak ännu sjukare.

Trustor, Joy Rahman, Göteborgskravallerna: fjolåret var inte precis lysande för det svenska rättsväsendet. Domar ändras under spektakulära former, påföljder korrigeras i drastisk omfattning, inslaget av lotteri förefaller oroväckande. Åtal väcks ofta under stort rabalder, pressen går länge på åklagarens linje och sedan visar det sig gång på gång att denne inte kan leda sina rubrikskapande påståenden i bevis.

Man kan tvista om när en anhopning av enstaka fall utgör ett mönster. Men samtidigt är det enstaka fallet i sig allvarligt nog. Kvaliteten på den operativa åklagarverksamheten är av oerhörd vikt. Främst är det givetvis en fråga om rättssäkerhet och allmänhetens förtroende, men också om ett ansvarsfullt hushållande med resurser. Varje gång en åklagare förbrukar miljontals kronor och oräkneliga arbetstimmar förgäves är det rimligen annat som blir eftersatt.

Det är svårt att undkomma ett intryck av att det i detta avseende står särskilt illa till på Ekobrottsmyndigheten (EBM), som ända sedan tillkomsten 1998 har befunnit sig i permanent kris, såväl organisatoriskt och ekonomiskt som kvalitetsmässigt. Anslagen överskrids systematiskt och i stor skala, och den svaga ekonomin har bland annat lett till att man har fått avstå från nödvändig specialistutbildning.

Dessutom har det, enligt uppgift, varit svårt att rekrytera goda krafter, vilket verkar troligt med tanke på resultaten. Trustor var en präktig skandal, men ytterligare en, målet mot den så kallade Nordbanksmäklaren, växer sig allt större.

Åklagare Kjell Lilieholm gick ut hårt i pressen i samband med att mäklaren i fråga häktades på våren 1999, och påstod att här hade vi att göra med en multinationell svindlarliga. Efter flera års omfattande utredning lyckades han dock inte bevisa något sådant under förhandlingen i tingsrätten hösten 2001. Vilket var illa nog.

När han nu överklagar den friande domen i hovrätten, där processen inleds i dag, blir det än mer uppenbart att han faktiskt inte förstår det egna materialet. Han åberopar vittnen som omöjligen kan tala sanning när han i stället borde väcka åtal för mened.

Detta mål är tekniskt komplicerat, och det hela kompliceras ytterligare av att Nordbanken under den aktuella perioden (1996-1999) saknade fungerande rutiner och system. Banken hade nämligen dessförinnan sålt Carnegie för att snygga till balansräkningen inför börsintroduktionen, och hade därmed gjort sig av med all kompetens inom institutionsmäkleri. På den nystartade avdelningen NB aktier famlade man därför ofta i mörker, samtidigt som man försökte dra till sig nya kunder. Dessa kunders krav på service resulterade i en svåröverskådlig härva av ad hoc-lösningar, något som ådrog banken en varning från Finansinspektionen. Den åtalade mäklaren arbetade mycket med utländska kunder, för vilket den befintliga organisationen var särskilt illa lämpad.

Juridiskt sett är saken dock inte lika komplicerad. Om själva förloppet råder det egentligen ingen oenighet: mäklarens alla köp och försäljningar av aktier finns givetvis dokumenterade, hennes samtal med kunder och i vissa fall även med kolleger finns inspelade på band. Ibland byggde hon upp långa positioner, det vill säga: köpte aktier i förhoppning om att kunna sälja till högre kurs; ibland korta, det vill säga: sålde lånade aktier i hopp om att kunna köpa tillbaka till lägre kurs.

Ofta gick det bra, vid andra tillfällen mindre bra. Särskilt illa gick det med ett antal korta positioner i Nokia under 1998. Kursen fortsatte uppåt tvärtemot mäklarens prognoser. De uppkomna förlusterna föranledde banken att polisanmäla mäklaren sedan hennes kunder vid årsskiftet 98/99 inte velat kännas vid affärerna. Hon greps och satt häktad i fyra månader.

Vad saken ytterst gäller är följande: Hade mäklaren ett kunduppdrag, eller var det hela tiden bankens pengar hon riskerade när hon köpte och sålde aktier? Och framför allt: agerade hon öppet och med bankens vetskap, eller förde hon sina chefer och kolleger bakom ljuset?

I frågan om kunduppdrag eller ej har åklagaren haft det besvärligt, eftersom det finns en mängd inspelade telefonsamtal där mäklaren inför kunden redogör för positioner hon på eget initiativ har tagit för vederbörandes räkning. Ingenstans i dessa inspelningar ställer sig kunden frågande till att mäklaren agerar på egen hand och att hon stämmer av först i efterhand.

Följaktligen gör åklagaren en halv reträtt på den punkten i sitt överklagande. Han påstår fortfarande att denna typ av "diskretionära" uppdrag inte existerar i branschen, men menar vidare att även om mäklaren "skulle ha haft uppdrag av den beskaffenhet som hon gör gällande, har hon agerat på ett sätt som varit skadligt för banken". Alltså: kanske hade hon ett uppdrag som inte kan ha funnits, men om hon nu verkligen hade det så borde hon av hänsyn till arbetsgivaren ha avsagt sig detta. Därmed återstår frågan om mäklaren agerade i hemlighet eller med sina chefers goda minne.

Åklagaren åberopar sig härvidlag, bland annat, på dåvarande aktiechefen i Nordbanken, vars vittnesmål är speciellt intressant eftersom han var den åtalades närmast överordnade. Aktiechefen säger i tingsrätten att han helt saknade inblick i mäklarens sätt att bygga upp sina positioner. Vidare hade han ingen aning om att hon tog upp aktielån (via SEB, Nordbanken kunde själv inte erbjuda denna produkt) för sina kunders räkning i samband med korta affärer. Det var, hävdar han, inte tillåtet. Dessa lån fick bara användas för att lösa de tillfälliga leveransproblem som kunde uppstå vid aktieförsäljning av vanligt slag. Det var heller inte tillåtet, säger han, att lägga affärer som överskred handelslagrets limiter på notor utanför lagret, notor som efter avslutad affär makuleras och ersätts av en ny nota som sänds till kunden, och något sådant skulle han aldrig godkänna.

Aktiechefen påstår också att han aldrig har sagt till andra mäklare att konsultera den åtalade om just aktielån för kunders räkning. Dessutom försäkrar han att han inte förrän i februari 1999 tar del av en intern promemoria om leveransförseningar där mäklaren redogör för sitt tillvägagångssätt med aktielån, en utredning som skickas till honom redan i september 1998.

Ingenting av detta kan vara sant. Om vi börjar med promemorian, så framkommer det av vittnesmålet från en högre chef, som ingick i koncernledningen, att denne per e-post diskuterar rapporten med aktiechefen och avdelningens controller (som också förnekar all kännedom om rapporten) i oktober 1998 och efterlyser åtgärder med anledning av den stora och möjligen riskabla utlåningen. Vidare var det aktiechefen själv som attesterade fakturorna från SEB avseende kostnaderna för aktielånen. Beloppen i fråga var så stora att det omöjligen kan ha varit fråga om att bara täcka tillfälliga leveransförseningar. Vidare var varje nota specificerad vad gäller lånens löptid och antalet aktier, vilket än tydligare klargjorde att det inte var fråga om några leveransförseningar och att mäklaren agerade öppet inför sin närmaste chef.

Nu hävdar visserligen aktiechefen att han bara skrev under utan att någonsin reflektera över storleken på några summor eller något annat, men inte heller det kan vara sant. Det framgår nämligen av ett annat vittnesmål (chefen för värdepappersadministrationen) att aktiechefen energiskt försökte övertyga finansavdelningen om att hans egen aktieavdelning skulle få tillgodoräkna sig internränta på de inkomna försäljningsintäkter som motsvarade de inlånade aktierna. I det sammanhanget var han helt klar över summornas storlekar och vilken typ av lån det följaktligen var fråga om.

Vidare framgår av ledningsrepresentantens vittnesmål att aktiechefen även energiskt verkade för att få limiterna höjda, eftersom de var så uppenbart otillräckliga. Han ville inte att avdelningen skulle gå miste om courtageinbringande uppdrag, och det provisoriska systemet var otillfredsställande för alla inblandade. Och de affärer som överskred lagrens limiter måste av nödvändighet bokas på notor, någon annan möjlighet finns inte.

Dessutom framgår av en av den åtalade mäklarens kollegers vittnesmål, att hela avdelningen kände till hur den åtalade lånade aktier via SEB för kunders räkning för att göra korta affärer, och att han själv av aktiechefen i augusti 1998 blev tillsagd att konsultera den åtalade om detaljerna i just denna hantering när en av hans egna kunder visade intresse för produkten, som enligt aktiechefens vittnesmål alltså inte existerade.

Genomgången kunde förvisso göras utförligare, men redan av det ovan sagda framgår att aktiechefen på avgörande punkter vittnar osant. Detsamma gäller även ytterligare några vittnen.

Åklagarens egen utredning ger helt enkelt inget stöd för hans gärningsbeskrivning, och när så undantagsvis ändå är fallet, som i aktiechefens vittnesmål, är materialet inte tillförlitligt. Bevisvärdet av vad bankens tjänstemän har uppgivit som vittnen i målet får, heter det i domen, ses i ljuset av deras eget ansvar för dessa brister, det vill säga: de brister i bankens organisation som prickades av Finansinspektionen.

Oavsett inställning till tingsrättens dom måste givetvis åklagaren pröva menedsfrågan före processen i hovrätten, annars åsidosätts de mest grundläggande spelreglerna. Lilieholms linje är att kalla samma gamla vittnen igen (med undantag för den mäklarkollega som vederlägger aktiechefen), antingen mot bättre vetande eller också utan vetande alls. Därmed blir en sjuk sak ännu sjukare. Och behovet av kompetensutveckling på Ekobrottsmyndigheten ter sig än mer alarmerande.

Jan Söderqvist