NÄSTAN RISKFRITT: Av 548 misstänkta fall av insiderbrott har bara sju lett till fällande dom. Svenska finansfifflare kan tacka de korporativa näringslivstraditionerna för att de kan operera säkert.

Det svenska näringslivet har ett korporativt drag som genomsyrar nästan allt och alla. De stora tillverkningsföretagen inriktade sig tidigt på exportmarknaderna och såg sig bara marginellt som konkurrenter på hemmamarknaden. En stor del av det inhemska importkonkurrerande näringslivet växte upp dels under statsreglering, dels i kartellsamarbeten. Konkurrens hemma i Sverige har aldrig varit särskilt omhuldad av något intresse.

SVERIGE HAR världens mest institutionaliserade finans­marknad. Ända sedan börsbubblan 1918 ligger en stor del av börsföretagen i prakti­ken under bankkontroll. Och när fondsparandet bröt ige­nom fångade de större ban­kerna snabbt in de nya aktieköparna också. Till bilden hör också en skattemotiverad djungel av gamla familjestif­telser och ett offentligt spa­rande i AP-fonder.

NÄR EN FINANSMARKNAD av anglosachsiskt snitt växte upp i ett sådant lokalsamhälle av samarbetande politiker, institutionskapitalister och direktörer blev det upplagt för god­tycke. Rötan smög sig in eftersom problem gärna löstes med "förankrade" åtgärder. När finansinspektionen eller dess företrädare statuerade exempel var det aldrig någon av de stora som blev mål för "räfst och rättarting". Däremot levde mindre spelare farligt, som unga ägare i fondkommissionären Japo på 1970-talet, i investmentbolaget Kinnevik i början av 1980-talet och i mäklarfirman Civic i slutet av 1980-talet. Etablissemanget slog till snabbt och kanske rättvist, men bara mot vissa. Det lysande undantaget, när styrelsemed­lemmen Christan Norgren insiderhandlade i ABB, var ju exempel på amerikansk rätt­visa - inte svensk.

UNDER 1990-TALET när de formella kraven skärptes växte problemen lavinartat. Det tycks till exempel knappast gå att lagsöka någon som missbrukat sitt informationsövertag i en så kallad insideraffär.

Att Finansinspektionen utrett 548 fall efter 1991 beror inte på hugskott. Sådana affärer är ganska lätta att spåra. Att bara sju (!) av dem lett till fällande dom i rätts­väsendet är inget annat än skandal. Och att ingen av de lycksökare, som kastade sig in i aktiemarknaden under de glada it-dagarna, fällts för bedrägeri säger något om tandlösheten i övervakningssystemet. Trustoraffären, där ingen hittills fällts för något brott, bidrar till känslan av inkom­petens och oförmåga. Det är bara småtjuvar som åker dit i Sverige.

POLITIKERNA moraliserar gär­na över direktörer och finans­marknadens mellanhänder men de tycks i praktiken vara måttligt intresserade av lag och ordning på finansmarkna­den. Det handlar om att skapa en finansinspektion med or­dentliga resurser och om att möjliggöra kompetensupp­byggnad hos polis- och åkla­gar- och domstolsväsende. Allt kostar pengar och löner­na för de nya experterna kom­mer att sticka i ögonen. Lagregler är den lättaste delen.

Men det handlar också yt­terst om att bejaka en ny sorts marknadsekonomi med en logik som ligger närmare den som drivs av Aktiespararnas stridbare VD Lars-Erik Forsgårdh än den som är naturlig för etablissemanget. Det handlar om att flytta makt från mygelkorridorerna till det juridiska systemet för att värna om den lille spararen.

ÄTT JURISTSTYRDA system har sina risker vet vi från de stora miljörättegångarna och de stora skådeprocesser som nu drivs mot företagsledare i USA. Risken ar att orimligt hårda straff drabbar människor som bara råkat hamna i vägen.

Men det finns många tänkbara mellanfor­mer mellan detta och den flathet som känne­tecknar systemet i det korporativa Sverige.

Dagens Industri anser att övervaknings­myndigheter och rättsväsende måste bli mer slagkraftiga.

Brott på aktiemarknaden ska beivras, precis som andra brott.

ledare@di.se

Copyright