Det tongivande ledarskapet i näringslivet är påfallande tyst om den förtroendekris som drabbat hela företagsamheten. Men de enda som i praktiken och på kort sikt kan återskapa förtroendet för kapital och företag är de stora ägarna och direktörerna själva. Så träd fram igen ni 101 direktörer som tog till orda för fem år sedan om det förstörda politikerförtroendet. Tala om vad som nu ska göras för att avvärja det förakt för storföretagen som sprider sig, kräver den mångårige företagsledaren Bo Ekman, styrelseordförande i kunskapsföretaget Nextwork AB, och tidigare i ledningen för Volvo, Skandia och Sifo.

För fem år sedan undertecknade 101 direktörer en artikel publicerad på DN Debatt. Rubriken löd: "Nu är förtroendet förstört." Då, 1997, gällde saken politikerföraktet. 90-talet var marknadens decennium och storföretagsledare började få hjältestatus. Nu börjar vi också få ett växande storföretagarförakt, som riskerar sprida sig till andra delar av företagsamheten.

De 101 direktörerna pläderade för den goda visionen om tillväxt för Sverige. Lika aktuellt i dag. De uttryckte farhågor i starka ordalag för skattenivåer och entreprenörsklimat. Lika aktuellt i dag. De andades djup besvikelse över att inte bli tagna på allvar: Sverige var splittrat i en företagsamhet som kämpade för livet och en politisk klass okunnig om den globala konkurrensens realiteter. Regeringens plan om en förtida avveckling av kärnkraften med stöd av mp, v och c var droppen som fick bägaren att rinna över. Men det fanns också en underton av hot i debatten: om inte politiken levererar så flyttar vi, säljer vi... Artikeln hade sin udd mot statsminister Göran Persson, vars ledarskap då var starkt ifrågasatt. Bland undertecknarna fanns Percy Barnevik, Peter Wallenberg, Lars Ramqvist, Tom Hedelius.

I dag är rollerna ombytta. Persson framstår som stark och tydlig. Delar av näringslivets ledarskap är avslöjat med fingrarna i syltburken, har överlovat framtiden för småsparare och politiker, kartellerat för att slippa konkurrens, tilldelat sig gratisoptioner för att slippa ta risk med egna pengar, tillämpat tveksamma redovisningsprinciper. I dessa viktiga etikfrågor har det tongivande ledarskapet, de som har den yttersta makten över kapital och styrelser i till exempel Wallenbergsfären, Handelsbankssfären och Johnsonsfären, varit påfallande återhållsamt och fåordigt i sina reaktioner.

Börs, kapitalmarknadens olika aktörer, kunder, politiker, anställda, underleverantörer, medier behöver ett svenskt/globalt näringsliv de kan respektera och ett ledarskap de obetingat kan lita på. Debatten om så kallad corporate governance, alltså om näringslivets, framför allt styrelsers och vd-ars etik i fråga om information, redovisning, belöningssystem, respekten för de små aktieägarna har pågått i många år utan att någon påtaglig förbättring inträffat. Tvärtom har avslöjandena varit legio under de senaste 12 månaderna. Debatten och ilskan har vuxit. Barnevik-Lindahlskandalen visade upp dubbelmoralen på allra högsta nivå. Barnevik tog med sig en del av förtroendet för svensk företagsamhet men också för Wallenberggruppen i sitt tragiska fall. Vi hade sannerligen behövt flera, men trovärdiga, företagsledare av Barneviks erfarenhet och professionella format i dag.

Barnevik hänvisade till USA när han skulle förklara principerna för och nivån på sina ersättningar. Han och andra företagsledare har fått oss att känna oss lite byfåniga som inte riktigt förstått hur det går till i den stora vida världen. Men i inget land har kritiken varit så hård mot direktörernas excesser som i USA. Inget land har en sådan stark finansinspektion som den amerikanska Securities and Exchange Commission. Det är också därför som diskussionen om så kallad corporate governance har sitt ursprung i USA. Vem minns inte Michael Douglas i rollen som stjärnmäklaren Gekko i filmen "Wall Street" (1987) som blottlade den manipulerande girigheten - en av "marknadens" starkaste drivkrafter. Just nu domineras debatten i USA av företagsskandalerna och om förtroenderasets påverkan på börs och politik. Både Bush och Cheney är själva under starka misstankar om insideraffärer. En våg av förslag om ny lagstiftning och nya regleringar är på väg för att stävja maktmissbruk. Men ingen lagstiftning i världen hjälper mot den manipulerande girigheten i dess förakt för dem vars pengar man är satt att förvalta.

Det är när företag förlorar kontrollen över girigheten som katastrofen inträffar. Detta hände till dels i ABB. Detta har bland andra drabbat Enron, Worldcom och misstankar om manipulation av information och bokföring finns mot rader av andra företag i USA och Europa. De allra flesta telekomföretagen har gravt överskattat marknadsutvecklingen och några har i desperation manipulerat sina böcker och information för att hålla kurserna uppe. Branschen har i dag en samlad skuldbörda på över 10 000 miljarder kronor. Ericssons kreditbetyg (BBB-) ligger nu näst intill skräpnivå och företaget säljer ut aktier för 3:80 kr/styck. För mindre än ett år sedan erbjöds cheferna i Ericsson en extra bonus om de förmådde sköta fundamenta i sina redan väl betalda jobb. Ordförande i styrelsens belöningskommitté var Göran Lindahl. Ordförande i Ericsson var då Lars Ramqvist som också var den som släppte igenom det synnerligen hårt kritiserade optionsprogrammet i Skandia. Får du så får jag, får jag så får du. Alan Greenspan, den mäktige Fed-chefen, sade i ett kongressförhör för någon vecka sedan att "en smittsam girighet har gripit omkring sig i en stor del av vårt näringsliv." Och näringslivet är ju i dag, som bekant, globalt.

Optionsprogrammen är ett frestelsernas drivhus för manipulation av börskurser och marknadsinformation. Höga kurser, stora vinster! Förvärven av optioner har ofta skett till riskfria kursnivårer eller nu allt vanligare varit helt "gratis", för optionsinnehavaren alltså. Däremot får givetvis aktieägarna betala. Warren Buffett, den legendariske styrelseordföranden i försäkrings- och investmentbolaget Berkshire Hathaway, har i över 15 år hävdat att optioner borde kostnadsföras över resultaträkningen, som den kostnad de faktiskt utgör. Så kommer nu också att ske i Coca-Cola och Washington Post. Buffett sitter i båda dessa styrelser.

Buffett, som är världens näst rikaste man (efter Bill Gates), visar att god och framgångsrik kapitalism är förenlig med god etik. Han representerar det varje bolagsstyrelse behöver: en omdömets sista orubbliga utpost, som inte går att runda.

Det är denna fråga ägare i alla bolag i dag måste ställa sig: Håller min styrelseordförande och vd måttet? Det som nu händer i Sverige, Europa, Japan och inte minst USA skakar förtroendet för börserna, den globala marknadsekonomin och för företagsledaryrket. Börskraschen på Wall Street - och Stockholmsbörsen - den senaste tiden har sina rötter i förtroendekrisen, inte i så kallade ekonomiska fundamenta. Det finns i dag inga entydiga tecken på en sämre konjunktur. Men det finns stor risk hävdar bland andra chefsekonomen Stephen King vid HSBC att fortsatt förtroendekris på börserna kan driva fram en global recession. Därmed kommer omoraliskt beteende också att visa sig vara ett av ekonomins så kallade fundamenta, som det faktiskt är. Girighet och omoral förstör kapital och börsvärden. Kanske är det vi nu genomlider en del av globaliseringens och paradigmskiftets barnsjukdomar; en smärtsam men nödvändig korrektion av affärsstrategier, börsvärden och moral. Det behövs uppenbarligen ett kompetensskifte i framför allt styrelserna för att leda företag i både med- och motvind i en alltmer transparent och globaliserad affärsmiljö.

Förtroendet för kapitalet är en fråga för hela samhället. Den förenklade modell som dominerat företagsstrategin både i USA och i Europa under 1990-talet, där företagens enda uppgift setts vara att skapa "aktieägarvärde", i princip utan hänsyn till det omkringliggande samhället, är i sig själv en amoralitet: "sköt dig själv och skit i andra". När modellen leder till destruktion av väldiga värden, arbetslöshet och pensionsotrygghet lastar företagen över kostnaderna på "de andra". Det är så förtroende förbrukas. Aktieägarvärdemodellen har, kan vi stillsamt konstatera, varit långt ifrån lyckosam.

Mot aktieägarvärdemodellen - sinnebilden av den amerikanska kapitalismen - står den ursprungligen europeiska, mer komplexa "intressentmodellen". Den utgår från att företagets resultat tillkommer genom flera intressenters samlade insatser: ägare, anställda, kunder, leverantörer och offentlig sektor. Den bygger på systemsyn och kräver ett ledarskap som knyter samman mångas intressen. Många bidrar, många har ansvar, många delar på företagets resultat.

Jag tror att den maktspridning som intressentmodellens förhållningssätt innebär skapar bättre balans och förankring för strategiska beslut. Den blir därför ett stöd för ägarna som givetvis alltid har det yttersta ansvaret. Aktieägarvärdefilosofin är mer en kortsiktig maximeringsmodell medan intressentmodellen är mer en långsiktig konsensus- och optimeringsmodell.

Organisationen Svenskt Näringsliv har lyckats få upp tillväxtfrågan på den politiska dagordningen. Alla vill ha tillväxt. Ingen annan kan fixa detta än nya entreprenörer och redan etablerade företag. Men de politiska förändringar i skatter och regelverk som måste till kan bara komma ur ett brett folkligt förtroende för att kapitalet och näringslivet värderingsmässigt ser sig som en del i det samhälle det vill skall växa. Tillväxt och förtroende är kommunicerande kärl.

De 101 direktörerna angrep regeringen för att ha förött den politiska ledningens förtroendekapital och splittrat Sverige. Rollerna är i dag något ombytta: Vi har en regering, som sannolikt får förnyat mandat från väljarna, men ett svenskt näringsliv försvagat både till struktur och i förtroende. Då liksom nu står någon miljon människor utanför arbetsmarknaden.

Förtroendet för börs och näringsliv är politiskt minst lika centralt för framtid och tillväxt som frågan de 101 väckte om förtroendet för regeringen för fem år sedan. Förtroendefrågan hör därför hemma i valrörelsen tillsammans med tillväxtpolitiken.

De enda som i praktiken och på kort sikt kan göra något åt förtroendet för kapital och företag är de stora ägarna och de tongivande direktörerna. Därför bör de som representerar det yttersta omdömet och den yttersta makten i svenskt näringsliv - vare sig de är svenskar eller inte - tala om vad som nu skall gälla. Och vad den nödvändiga självsaneringen i praktiken kommer att omfatta för att värna en öppen och effektiv kapitalistisk marknadsekonomi och därmed tillväxt.

Bo Ekman
Styrelseordförande i kunskapsföretaget Nextwork AB