[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Dagens Sverige är den oseriösa journalistikens förlovade land. Hur kan tidningar beljuga människor och fullkomligt rasera deras liv. Den svenska sladderpressen kan fortsätta med sin brottslighet, tack vare avsaknaden av effektiva sanktioner.

Det skriver skådespelaren Mikael Persbrandt i Dagens Nyheter (DN debatt 2005-12-18) efter att kvällstidningen Expressen ogrundade påstående den 15.12.2005 : att Persbrandt skulle ha varit akut alkoholförgiftad och intagen på klinik. Något som både klinikchefen och Persbrandt dementerade. Vad han med rätta är upprörd över, är hur svenska domstolar och pressens eget saneringsorgan tillåter tidningarna att år efter år beljuga och förtala människor, utan några vettiga straffpåföljder.

I fallet Persbrandt har det omfattande skvaller som omger Sveriges nuvarande mest kände skådespelare ett klart syfte: att sälja mer tidningar. Ledstjärnan är därför precis den som Persbrandt anger i artikeln: det som säljer skall publiceras. Både ideologi och patos saknas.
Den som levererar flest grodor får kyssa prinsen.

Kan man då tänka sig, att Mats Bergstrand på Dagens Nyheter som publicerade Mikael Persbrandts försvarsartikel, är en så mycket hederligare tidning än Expressen ? Inte alls. Persbrandts försvarstal hjälper till att sälja fler lösnummer åt DN, varför man inte har något emot att låta honom yttra sig i just denna fråga.

I ekonomiska frågor av mycket större dignitet släpper däremot vare sig Mats Bergstrand på Dagens Nyheter eller Otto Sjöberg på Expressen in några betydande utomstående debattörer.

Ryktesspridning i morgontidningarna har en annan dimension än vad som står i kvällspressen.

I många fall är det ekonomiska motiv som driver morgontidningarna till förtal och skvaller.

Som när Tidens Tegn i Norge (vars svenska förbindelse var Dagens Nyheter)  under 20-talet spred rykten om Sveriges störste finansman genom tiderna. Tidningen påstod  Ivar Kreuger måste betala 90 miljoner för att rädda brodern Torsten Kreuger från konkurs.  Litet senare visste samma tidning att berätta, att Torsten Kreuger skulle vara skyldig Stockholms Enskilda Bank 10 miljoner och att en konkurs var nära förestående. Rykten som snart visade sig vara  helt ogrundade.

Vem var det som förde ut dessa lögner om Ivar Kreuger frågar sig Lars – Jonas Ångström i boken: ”Därför mördades Ivar Kreuger” (Sellin & Blomquist Förlag i samarbete med Den Svenska Marknaden, 1990)  Jo, en redaktör O Sleman på Dagens Nyheter –  enligt order.

Det är inte första gången som medarbetare på Dagens Nyheter beordras att ägnar sig åt förtal. Den 6 april 1932 kunde man läsa följande braskande rubriker på DN:s förstasida  efter det att Ivar Kreuger hade mördats: ”Falskt bokslut hos Kreuger. De engelska revisorernas granskning utsträcktes även till stärbhuset. Bortrollade skuldposter, obefintliga tillgångar och fiktiva toppvinster. Bedrägeriet spåras flera år tillbaka.”

Några bedrägerier i Kreugerkoncernen har fortfarande inte spårats skriver Fil doktor Sven Olof Arlebäck  i boken: Kreugerkraschen. Storbankernas verk ? (Wallgårds Förlag, 2000) Däremot gjorde både  tidningarna och svenska staten allt för att dölja att sanningen om att motivet för mordet på Ivar Kreuger. Ingenting fick avslöjas.

Därför dröjde det ända fram till hösten 1999 innan oberoende forskare kunde ta del av det s k Kreugerarkivet utan justitieministerns godkännande, för att kunna avslöja den ekonomiska ställningen inom Kreugerkoncernen, trots att många viktiga dokument redan sopats bort från Riksarkivet. Arlebäcks utredning visade både vilka som skodde sig på att Ivar Kreuger mördades, och  att Kreugerkoncernen efter mordet, aldrig borde försatts  i konkurs.

Händelserna efter mordet på Ivar Kreuger lördagen den 12 mars 1932,  speglades ungefär på  samma subjektiva sätt i svensk press, som den svenska bankkrisen 1987 – 1993. Skillnaden var bara att när det gällde Ivar Kreuger, så handlade allt förtal och skvaller kring en enda människa, medan det under bankkrisen var så många fler som förtalades.

Vad tidningarnas rubriker handlade om under bankkrisen var hur bankkunderna misskötte sig. I själva verket berodde krisen på att krisbankerna hade lånat ut för mycket pengar och var på obestånd.

Krisbankerna använde sig av samma smutsiga metoder som under Kreugerkraschen, men mer i det fördolda. Nordea och Gota Bank gick i spetsen och upprättade olika ”kränkarregister”  för att förtala de kunder man av någon anledning befann sig i tvist med. Genom dessa register blev det lättare för bankerna att vinna alla rättsprocesser, som blev följden av bankkrisen.

Dessa olagliga register känner den f d rikspolischefen Sten Heckscher mycket väl till, både i sin egenskap av näringsminister i den dåvarande socialdemokratiska regeringen oktober 1994 t o m februari 1996, och i sin egenskap av rikspolischef. Trots polisanmälan har Heckscher därför stoppat allt fortsatt utredande kring vilka personer som förtalade bankkunderna under krisen.

Jag delar därför Mikael Persbrandts uppfattning att i Sverige kan tidningarna beljuga människor på löpsedlar och i tidningar och fullkomligt rasera människoliv i offentlighetens rum i både stort och smått. Detta under förevändningen att det ”fria ordet” skall skyddas, det vill säga rätten att beljuga utan konsekvenser, om det tjänar ekonomiska och politiska syften.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt
 

Bankrättsföreningen