Den person jag tänker på är förstås den f d statsministern Carl Bildt som tillträdde som ny regeringschef hösten 1991. Det var han som fick ärva hanteringen av Sveriges största ekonomiska kris genom tiderna från socialdemokraterna, när de svenska bankerna råkade in i en akut krissituation 1987 – 1993.

I stället för att sätta sig in i sakfrågorna och ta reda på den direkta orsaken tillkrisen för att sedan kunna försvara företagen mot bankerna, överlät Carl Bildt bestyret och allt ansvar till sin närmaste man Bo Lundgren, som utnämndes till bankminister i den nya borgerliga regeringen 1991 – 1994. Lundgrens viktigaste uppgift blev att städa upp efter bankernas fallisimang.

Hur han lyckades med den uppgiften vet nu hela svenska folket efter mina otaliga artiklar i detta ämne i både riks- och fackpress och mina 3 böcker: ”Från bankkris till börskris”, ”Från folkhem till fattigstuga” och ”Nollkoll” (Bankrättsföreningen, 2003, 2004, och 2005)

Med facit i hand vet alla också vad bankkrisen kostade Sverige. Summan blev astronomiska 1.000 miljarder kronor, plus ränta med cirka 60 miljarder kronor per år. 60.000 friska företag försattes i konkurs. 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. Sedan dess har också företagsamheten drastiskt minskat i Sverige. Både rikskapitalet och företagen flyr nu från landet.

Den borgerliga hanteringen av bankkrisen blottlagde Carl Bildts oförmåga som regeringschef. Sedan den borgerliga regeringsperioden var slut fick han inte något nytt mandat hos väljarna. Carl Bildt tog konsekvenserna genom att lämna politiken, och fly till utlandet. Bo Lundgren tog över som partiledare, vilket ledde till ännu större valnederlag i nästa riksdagsval. I det valet gjorde Moderaterna  sitt sämsta val genom tiderna. Partiledaren Bo Lundgren sparkades ut från både riksdagen och partiledningen. Fredrik Reinfeldt blev ny ledare för moderaterna.

Den ekonomiska katastrofen blottar statens stora problem vid handläggning av kriser. Den inkompetens och handfallenhet som både regeringen och oppositionen visade prov på under bankkrisen saknar motstycke. Inga lagar följdes. Bankerna fick tillstånd att försätta friska företag i konkurs, för att rädda krisbankerna. Senare utkrävdes inget juridiskt ansvar mot vare sig de berörda bankledningarna eller politikerna för den stora ekonomiska skada de ställde till med.

Varför det skall vara så svårt att utkräva ansvar från berörda myndighetspersoner är det ingen som kan förklara. Hittills har inget ansvar kunnat utkrävas mot vare sig de bankledningar eller politiker, som förtjänar långa fängelsestraff. De som fått betala vad hela kalaset kostat är allmänheten och företagarna.

För många har det priset varit alldeles för högt. När regeringen tillåter att välkonsiliderade och skötsamma företagare ruineras, bara för att bankrutta krisbanker skulle kunna överleva, är det något fundamentalt som är fel i det svenska samhället.

Felet är att man mer än 10 år efter bankkrisen, inte brytt sig om att utkräva juridiskt ansvar från de skyldiga, eller kompenserat de oskyldiga för allt lidande, som många fastighetsägare och företagare fått utstå helt i onödan genom att de via bankernas olika ”skräpkreditföretag” fråntagits alla sina tillgångar, och bara fått behålla skulderna.

Inte heller har man brytt sig om att utreda de grova brott som begåtts. I första hand avser jag då på Nordeas (gamla Nordbankens) emissionsprospekt från den 20 november 1991, där bankens dåvarande VD Hans Dalborg bär ett stort ansvar för att såväl staten som aktieägarna lurades att betala in mer än 5 miljarder till den bankrutta banken.

För att en bank skall få bedriva bankrörelse krävs en viss kapitalbas. Detta uttrycks i kapitaltäckningsgrad som för Nordbanken officiellt var 7,6 under 1991, när den i själva verket var mycket lägre. Trots vetskapen om att såväl Gota Bank som Nordbanken var på obestånd den 1 februari 1990, gick bägge bankerna ut till alla sina kunder och påstod att dom var mycket likvida vilket hittills inte heller har beivrats.

Dessutom har Nordea agerat genom att till allmänheten sprida vilseledande uppgifter i olika sammanhang, för att påverka priset på värdepapper. Den 22 augusti 1991 beslöt också den dåvarande chefen för Finansinspektionen Anders Sahlén, utan rätt till någon juridisk prövning att att det stora fastighetsbolaget Gamlestadskoncernens problem skulle lösas genom att ett bankkonsortium skulle överta Gamlestaden, och tidigare träffade juridiska avtal skulle upphöra.

Vid ett möte den 23 augusti 1991 tvingades Yggdrasils ägare Erik Penser att lämna en option till Nordbanken. Genom optionen kunde Nordbanken förvärva Yggdrasil och 3 systerbolag för en krona per bolag. Nordbankens dåvarande styrelseordförande Björn Wahlström påstod att de var regeringens krav att  Penser skulle lämna ifrån sig sina bolag, vilka innehöll en majoritetspost av 70 procent i Nobel. Accepterade icke Penser att ställa ut en option skulle Yggdrasil och dess tre systerbolag som tillhörde Gamlestadskoncernen och Nobel omedelbart försättas i konkurs.

Det var så gick det till När Erik Penser och många av Sveriges skötsammaste företagare fick se sina livsverk slås i spillror, utan vare någon som helst ekonomisk kompensation eller rättslig upprättelse. Mot den bakgrunden borde juridiskt ansvar för länge sedan utkrävts både mot den tidigare socialdemokratiska regeringen och den borgerliga, för det sätt som man låtit allmänheten och företagen betala notan för den svenska bankkrisen.