Oberoende domstolar. Domstolarnas självständiga hållning måste stärkas. Domstolsverket, vars makt har ökat, bör underställas riksdagen. Idag styr regeringen alltför mycket av domstolarnas inre angelägenheter. Offentlig insyn saknas. Det skriver Jan Carrick, ordförande i Sveriges Domareförbund.

- För denna tidnings läsekrets är det väl känt att domstolarnas ställning och roll högst påtagligt förändrats med vårt inträde i den Europeiska unionen och genom att den europeiska människorättskonventionen lagfästes i vårt land den 1 januari 1995. Lagprövningsrätten i 11 kap 14 § regeringsformen, som ger svenska domstolar rätt att åsidosätta en föreskrift beslutad av riksdagen eller regeringen endast om den uppenbart strider mot en överordnad norm, står visserligen formellt orubbad kvar.
- Svenska domstolar prövar nu emellertid inhemsk rätt mot EG-rätt och mot människorättskonventionen. Den svenske lagstiftaren får då finna sig i att den inhemska lagen ställs åt sidan för europeisk rätt, som ju har företräde framför den svenska när lagarna "kolliderar". Förvaltningsrättsliga avgöranden kan nu också utan undantag prövas i domstol.

Till och med regeringen får finna sig i att bli prövad i domstol! Man kan, om man så vill, säga att de högsta domstolarna i Sverige numera ligger i Strasbourg och Luxemburg och inte i Stockholm.

- Förändringen har ännu inte riktigt fått fäste hos den breda allmänheten och heller inte, tror jag, hos alla riksdagsmän i alla partier. Det är i och för sig inte så konstigt. Förändringarna är mycket stora, för svenska förhållanden närmast revolutionerande, och ännu har förhållandevis kort tid gått sedan förändringarna inträffade.
- De ställer stora krav på domstolsväsendet, ja på hela rättsväsendet. Väl fungerande domstolar med kompetenta domare skall kunna lösa sina uppgifter inte bara korrekt utan också inom rimlig tid. "Justice delayed is justice denied", säger anglosaxarna och det är svårt att inte hålla med.
- Hur möter då statsmakterna förändringen? Tittar man först på medelstilldelningen kan utan vidare konstateras att "satsningen" består i relativt kraftiga sparbeting för perioden 2000-2002. Som en följd av detta har vi tvingats till uppsägningar av kontorspersonal och anpassning genom "naturlig avgång". Följden har blivit att uttaget av övertid, i de flesta fall obetald, ökat och att stress med följande ohälsa också ökat.

Väntetiderna för den rättssökande allmänheten har också tenderat att öka. Ett allt bättre fungerande åklagarväsende och ­ förhoppningsvis ­ ökade resurser till polisen kommer med all sannolikhet att öka trycket på de allmänna domstolarna.

- Som bekant har domstolsväsendet under senare år varit föremål för flera utredningar, alla med klent resultat när det gällt att förändra den yttre organisationen. Nu ser det emellertid ut att hända en del på denna front. Regeringen har nämligen under våren presenterat en handlingsplan för riksdagen, vars majoritet inte hade några invändningar. Planen redovisar ett ambitiöst reformprogram med en enligt domareförbundets mening välmotiverad sammanläggning av flera domstolar. Regeringen avser att gå fram stegvis och synes ha övergivit tanken på en stor reform. Även om ett sådant förhållningssätt skapar viss osäkerhet är Domareförbundet i huvudsak positiv till planen.
- Sedan 1975 finns i ledet mellan regeringen och domstolarna Domstolsverket. Enligt sin instruktion skall verket, med iakttagande av domstolarnas självständighet enligt regeringsformen, i administrativt hänseende leda och samordna verksamheten. Under senare år har verkets roll emellertid förändrats. Verket har numera av regeringen tilldelats en mera drivande roll när det gäller förändringsarbetet i domstolarna och framstår nu mera som en del av regeringskansliet.
- En del domare tycker att verket går utöver den roll det enligt instruktion och regeringsformen kan och bör ha. Klart är att det, med sin centrala roll när det gäller att fördela medel till och mellan domstolarna, har tilldelats en betydande makt som i förlängningen givetvis kan få och får effekter på den dömande verksamheten.
- Domareförbundet har den inställningen att Domstolsverket borde vara en myndighet under riksdagen och inte under regeringen. En sådan konstruktion skulle vara ägnad att stärka domstolarnas självständiga ställning, något som i sin tur skulle stärka rättssäkerheten för den enskilde. Här kan paralleller dras till diskussionerna om Riksrevisionsverkets ställning.

Domstolarnas och domarnas konstitutionella ställning är i ett internationellt perspektiv svag. I regeringsformen finns endast på spridda ställen regler som beskriver domstolarnas och domarnas konstitutionella ställning. Inga garantier finns till exempel om att tillräckliga resurser skall ställas till domstolarnas förfogande.

- Regeringen ­ inte riksdagen ­ disponerar i förordningsform helt de författningar som styr domstolarnas interna arbete och var i riket domstolar skall lokaliseras. Utnämningsmakten ligger hos regeringen. Därtill kommer att de högre domartjänsterna tillsätts inte efter ansökan utan efter kallelse, ett förfarande som således inte är öppet för insyn. En utredning arbetar emellertid nu med dessa frågor och ett betänkande kan beräknas komma i december i år. Här är inte platsen att närmare beskriva regelkomplexet. Ett exempel kan illustrera min tes.
- En ordinarie domare kan visserligen inte skiljas från sin tjänst annat om han eller hon genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande har visat sig uppenbart olämplig att inneha tjänsten eller om han eller hon uppnått gällande pensionsålder eller annars enligt lag är skyldig att avgå med pension. Det är emellertid inte en domstol utan ett särskilt arbetsgivarorgan, Statens Ansvarsnämnd, som prövar dessa frågor för alla domare utom för dem i de högsta domstolarna.
- Om en domare inte är nöjd med ansvarsnämndens beslut måste domaren stämma staten i Arbetsdomstolen. Det är en domstol sammansatt av intresseledamöter och yrkesdomare, som inte behöver vara ordinarie domare utan ofta är tjänstemän i regeringskansliet med "extraknäck" i Arbetsdomstolen. Här skall också påpekas att Arbetsdomstolen är slutinstans. Mot detta kan ställas att en jurist som nekas inträde i Advokatsamfundet eller en advokat som utesluts ur samfundet har en ovillkorlig rätt att få sin sak prövad i Högsta domstolen.

Enligt förbundets mening bör beslut om en domare skall skiljas från tjänsten prövas av ordinarie domare i allmän domstol. Dagens system är inte värdigt en rättstat!

- Domareförbundet har under årens lopp påtalat det behov som enligt förbundets mening finns för att i vårt land säkerställa ett konstitutionellt fullgott skydd för domstolar och domare i vårt land. En lämplig utgångspunkt bör då vara att ge domstolarna och domarna ett eget kapitel i regeringsformen.

Jan Carrick