Domstolarnas agerande i den svenska bankkrisen har varit mycket tvivelaktigt och är fortfarande inte uppklarat. Det menar Mats Lönnerblad, skribent i finansrätt.

Under den svenska bankkrisen 1987–1993 försattes 60.000 företag i konkurs alldeles i onödan, och den svenska staten tvingades att låna nästan ett tusen miljarder, för att få Sverige på fötter igen. I en tidigare debattartikel i Arbetet (27/4) ställde jag frågan "om Sverige har politiska domare". I den här artikeln vill jag påvisa att så är fallet.
- Metoderna som användes var enkla och lätta att genomskåda. När räntorna gick upp höjde många banker och finansinstitut räntorna. När räntorna gick ner sänkte inte bankerna räntorna, utan behöll samma höga räntenivå. Samma förfarande skedde med många leasingavtal samt med tusentals avtal mellan konsument och bank.
- Bakgrunden är att domstolarna i Sverige inte prövar bankmålen som man skall. Detta sker genom att man låter bli att ta med alla grunderna i målen i domsluten. Dessutom prövar man inte alla yrkandena. Metoderna är lika enkla, som med räntehöjningarna. Genom att vare sig ta med alla grunderna eller yrkandena, i vare sig protokoll eller domslut, får bankkunderna fel i alla rättsinstanser, även när de har rätt.

Sattes i konkurs
- Under bankkrisen sattes bankkunderna i konkurs efter ”löpande bandprincipen”. På vissa orter kunde det till och med hända att tingsrätten försökte sätta kunder som inte hade haft några affärer med bankerna i konkurs, om det handlade om någon familjemedlem till någon av dem som redan orättfärdigt drabbats av bankens agerande.
- På andra ställen har det hänt att bankerna nekat bankkunderna att få del av sina kontoutdrag, vartefter pengar i vissa fall bara försvunnit utan att någon har haft insyn i vad som skett, eftersom ingen kontrollfunktion brytt sig om att ta reda på hur alla pengarna försvunnit.
- När bankkunderna orättfärdigt drabbats, har det i de flesta fallen berott på att bankerna har varit på obestånd, eftersom de saknat sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad. 1991 genomdrev Finansinspektionen nya bestämmelser, som i princip gjorde att fastigheterna blev 50 procent mindre värda, utan att någon reagerade.
- Det visar sig således att om Nordbanken och de övriga bankerna i god tid hade informerat sina befintliga kunder om de kommande kapitaltäckningsreglerna som bankerna var skyldiga att följa, hade Sverige sluppit undan den värsta finanskrisen i landets historia.

Skyllde på kunderna
- I stället valde bankerna att säga upp krediterna för företag och privatpersoner i en takt som Sverige aldrig tidigare upplevt. I domstol skyllde bankerna ifrån sig med att det var kunderna som varit orsaken till bankkrisen, och domstolarna dömde till bankernas förmån, utan några riktiga rättegångar som stadgas i artikel sex, första paragrafen, i Europakonventionen.
- Vad som har hänt låntagarna vid prövningen av mål i vissa tingsrätter är således inga enskilda händelser, utan utgör bara toppen på ett isberg.
I olika tingsrätter ligger för närvarande 400 mål och väntar mot Nordbanken, som tagit ut för mycket i oskäliga räntor och nu tvingas göra rätt för sig, mer än tio år efter de genomförda bedrägerierna.
- Hundratusentals privatpersoner har också blivit lurade på samma sätt.
Kommer det att ta ytterligare tio år innan domstolarna fastställer bankernas obeståndssituation och när denna inträffade? Hittills har domstolarna vägrat att hjälpa till även i denna fråga. Detta trots att stora bolag som Volvo Finance Group – som för närvarande processar mot Nordbanken kring just denna fråga – inte heller får några riktiga besked av våra domstolar, som av någon anledning går bankernas ärenden i stället för att reda ut alla begrepp som de är skyldiga att göra.