Alla partier är för rättssäkerhet, alla partier anser att alla brott ska utredas, alla partier anser att den som begått brott ska ställas inför rätta, alla partier anser att det ska finnas många närpoliser. Varför ser då verkligheten ut på ett helt annat sätt?

Tyvärr måste frågan ställas på nytt: Håller en subkultur på att utvecklas i det svenska rättsväsendet? Enskilda polismän kan vänja sig vid att det går bra att låta bli att åka ut till en brottsplats eller att färdigställa en utredning. Åklagare vänjer sig vid att utredningar kan samla damm i arkiven eftersom det i princip alltid finns ärenden med högre prioritet att ta itu med. Domare vänjer sig vid att det är normalt, och inte undantagsfall, att ärenden får vila i månader och år.

Chefs-JO Claes Eklundh har inlett en granskning av polisens brottsutredningar. Resultatet är alarmerande. På en närpolisstation i Stockholm satt en ensam polisman med 623 utredningar. På en annan ligger mer än 1.000 anmälningar, många av dem flera år gamla. I mer än hälften av ärendena har över huvud taget ingen utredning gjorts. Mycket talar för att de kommer att ligga där de ligger tills det inte längre är möjligt att utföra något polisarbete i fallet, eller det eventuella brottet är preskriberat.

Om rättsväsendet inte fungerar på det sätt medborgarna väntar sig finns risken för att subkulturer etableras också på andra håll. Det blir vanligare och kanske också mer accepterat att människor tar lagen i egna händer, för att skydda egendom eller - särskilt bland ungdomar - hämnas en oförrätt. Småbrottslingar vänjer sig vid att risken för ingripande och straff är så pass liten att den knappast behöver beaktas.

Det verkliga straffet drabbar i stället brottsoffren. Som brottsofferutredningen kunde visa i sitt betänkande 1998 känner sig människor som utsatts för brott mycket ofta svikna av rättsapparaten.

Sambandet mellan graden av resurser och graden av rättssäkerhet är ofrånkomlig. Även om det helt klart finns skäl att kontinuerligt se över till exempel polisens effektivitet och organisation så kommer man aldrig ifrån att varje ny arbetsuppgift kräver tid från en eller flera personer. Om man då utgår från att alla anmälningar ska utredas och alla som gjort sig skyldiga till brott ska lagföras måste det finnas tillräckligt med personal i alla led, från närpolisstationen till domstolen.

En del av 1990-talets organisationsförändringar har uppenbarligen varit kontraproduktiva. Det gäller till exempel uppsägningarna av sådan civil personal som handlade vissa administrativa tjänster inom polismyndigheten. i dag torde det vara obestridligt att detta minskade produktiviteten i det egentliga polisarbetet. Därmed kan man inte heller i ett samhällsperspektiv tala om någon besparing.

Rationaliseringar i alla ära, men själva grunden för rättsväsendet måste ändå vara att brott utreds och beivras. Att lägga ärenden på hög utan åtgärd är inte att rationalisera. Det är inte ens rationellt.

Närpolisreformen byggde på att organisationen skulle tillföras 9.000 polistjänster, en per cirka 1.000 invånare. i dag finns drygt 4.000 närpoliser, men ingen kan med säkerhet säga hur många av dessa som verkligen tjänstgör i "Näpo". Ett stort antal har tagits i anspråk för annat polisarbete.

Under sådana förhållanden kan man inte gärna vänta sig att närpolisorganisationen ska fungera. JO torde dessvärre upptäcka samma brister i huvuddelen av polisdistrikten.

Det är dock inte särskilt meningsfullt att kritisera en enskild polisman som sitter med 637 anmälningar som ska utredas samtidigt som hon eller han ska hantera den löpande verksamheten - och ta emot nya anmälningar att lägga underst i högen. Ansvaret ligger på en annan nivå. Rikspolisstyrelsen uttryckte nyligen saken så här:

"Det är Rikspolisstyrelsens bestämda uppfattning att statsmakterna måste ta också det ekonomiska ansvaret för närpolisreformen. Om inte finns det en betydande risk för att verksamheten förtvinar."