I dag debatterar riksdagen det framtida domstolsväsendet. Oron inom rättsväsendet är stor. Domstolsverkets nya roll hotar domstolarnas oberoende och risk finns att regeringen styr domstolarna. Hittills har riksdagen varit alltför passiv och regeringen måste tala klarspråk. Det skriver Bertil Hübinette, som är president i Göta hovrätt.

Rättsväsendet reformeras, men det går trögt för domstolarna. Utvecklingen drivs av Domstolsverket ­ som verkställighetsorgan för justitiedepartementet. Riksdagsmajoriteten har inte visat ämnet det aktiva intresse det förtjänar.
Det framgår av justitieutskottets betänkanden för både 1999 och 2000. Utskottet har i stort nöjt sig med regeringens bedömningar och uppgifter från företrädare för Domstolsverket.

Verket har inlett en successiv omorganisation genom nedläggning av domstolar. Besked om huvuddragen av det avsedda slutresultatet saknas. Oron hos domstolspersonalen är stor och förståelig.

För domstolsväsendet innebar 1995 års Domstolskommitté ett helhetsgrepp rent organisatoriskt. Det starkaste styrmedlet i direktiven var kravet att årskostnaderna för domstolsväsendet skulle minskas med minst 200 000 000 kronor. De lösningar som kommittén diskuterade och som nådde detta mål innebar minskning av antalet tingsrätter från 96 till drygt 40. Inför valåret 1998 förlorade detta alternativ dramatiskt i attraktionskraft. Det visade sig sakna förankring även i regeringspartiet. Utredningsuppdraget om organisationen återkallades.
Sedan dess har reformarbetet drivits av Domstolsverket, samtidigt som domstolarna har tvingats till kännbar kostnadsanpassning för perioden till och med år 2002. Verket har regeringens uppdrag att vara en drivande kraft i reformarbetet. Det har fått betydande resursförstärkning och flyttat vissa verksamheter till egna lokaler i Stockholm.

Den nya verksrollen har inom domstolsväsendet utlöst en debatt om administrationens principiella ställning och dess eventuella hot mot domstolarnas självständighet. Flera domare har hävdat att verkets agerande inkräktar på domstolarnas självständighet och oberoende.

Bland kritikerna märks Högsta domstolens ordförande, Torkel Gregow. I SvD den 24 maj rapporterade Claes von Hofsten om kritik från domstolar som framförts i skrivelser till regeringen. Domstolsverkets uppgifter och verksamhet i förhållande till domstolarnas konstitutionella särställning var aktuella i justitieutskottet vid budgetbehandlingen inför detta år. Utskottet nöjde sig då med en redovisning av vad som tidigare gällt för verket och underströk att det gäller ännu. Problemet är emellertid fortfarande aktuellt.
Enligt utfästelse av justitieministern i en riksdagsdebatt, under vilken oppositionen ställde många svåra frågor, har regeringen nu lämnat riksdagen en skrivelse (Skr 1999/2000:106). I denna redogörs för det pågående reformarbetet och planerna för det fortsatta arbetet. Siktet är inställt på underrätterna och den inre arbetsorganisationen.
Skrivelsen är ett gott hantverk. Den är emellertid inte så övertygande som den kunnat vara.

Med alltför stor generositet beskrivs det nuvarande tillståndet och alltför optimistiskt tecknas Domstolsverkets och domstolarnas hittillsvarande och planerade ansatser. Det är alltför många som vet hur det egentligen förhåller sig.

Skrivelsen borde givit plats åt en beskrivning av huvuddragen av det reformerade domstolsväsende som man säger sig vilja skapa. Att i marknadsföringsliknande former beskriva de goda kvaliteter som ett framtida domstolsväsende skall få är inte tillräckligt konkret för att riksdagen skall kunna bedöma vad som kommer att ske. Det borde exempelvis klart anges vad som är slutmålet för reorganisationen och klargöras om man är inne på att slutligen slå samman de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Det har endast lämnats besked om att den nuvarande ordningens specialisering bör bibehållas (Skr 1999/2000:106 s 14).
Regeringen anmäler avsikt att lägga ner tingsrätterna i Ljusdal, Köping, Sala, Örebro, Sölvesborg, Karlshamn, Ronneby, Motala och Mjölby. Av dessa skall dock fyra vara kvar som kansliorter men ingå i utvidgade domkretsar. Nio andra pågående eller planerade projekt redovisas. Jag anser att det är helt rätt att skapa större domkretsar med större domstolar. Det ger många förbättringar i jämförelse med dagens tillstånd. Att så är fallet visar den utredning om domstolarna i Dalarnas län som nyligen överlämnats till Domstolsverket av utnämnde hovrättspresidenten Lars Eklycke. Så långt arbetas det i rätt riktning.

Men, om man fortsätter att hålla lokaler och personal på platsen för den nedlagda domstolen, mister man ju i huvudsak vad man avser att vinna, nämligen lägre kostnader och en mer rationell arbetsenhet på en lämpligare plats. Därför uppstår misstanken om att avsikten är att inom kort stänga även dessa bemannade arbetsstationer. Detta borde i så fall ha deklarerats.

Denna successiva domstolsnedläggelse kan förefalla smidig och öppna för regional anpassning. Vissa domstolar har för övrigt begärt eller medgivit att ingå i en större domkrets. Den medgörligheten skall emellertid tolkas mot bakgrund av att budgetarna har skurits ned så mycket att möjligheten till nödtorftig bemanning försvunnit. Metoden har dessvärre nackdelar. Omorganisationen tar för lång tid. Den resulterar i en organisationsstruktur med så många variationer i landet. Det blir svåröverskådligt för alla dem som har eller vill ha kontakt med domstolarna. Det kan antagligen te sig svårbegripligt med dels vanliga tingsrätter, dels stora tingsrätter med flera bemannade tingsställen inom domkretsen och därutöver samadministrerade läns- och tingsrätter med gemensam chef.
Lägger man därtill en ytterligare specialisering mellan arbetsstationerna i en och samma domkrets blir det än värre. Till detta bör även nämnas att vi redan har två domstolsorganisationer bredvid varandra. Vissa domstolar delar chef med annan domstol. Ett flertal chefstjänster har nämligen lång tid hållits vakanta.

Det förbrukas betydande skattemedel i onödan genom att en rationell domstolsorganisation skjuts på framtiden. Domstolarnas personal lider svårt av osäkerheten om den egna arbetsplatsens öde. Detta försämrar arbetsmiljön.

Andra delar av rättsväsendet har olägenheter av att domstolsorganisationen släpar efter. Arbetsmarknaden reagerar. Ansökningar till överrättsnotarietjänst har minskat. Avhoppen ökar. Man går till åklagarväsendet som har ny och stabil organisation och erbjuder bättre personalpolitik än domstolarna. Man föredrar även andra arbetsgivare framför domstol. Denna signal är allvarligare än många andra.
Men här skall nu inte skjutas på instrumentalisterna och inte heller på dirigenten. Det är tonsättarens fel, eller kanske arrangörens.
Domstolsverket arbetar helt i enlighet med sin uppgift så som den numera formats av regeringen. Regeringen får anses ha gott mandat att arbeta just så som den gör genom att metoden presenterats i två budgetbehandlingar i riksdagen ­ utan protester från majoriteten i justitieutskottet.
Beträffande kritiken mot och utvecklingen av förtroendet för Domstolsverket bör man tänka på att varje förändringsarbete i en organisation väcker ovilja och motstånd.

Men man bör samtidigt inse, att förtroendet mellan alla aktörer inom domstolsväsendet är en nödvändig förutsättning för ett gott samfällt resultat. Eftersom tveksamheten inför verkets nya roll i skilda sammanhang numera markerats med eftertryck och av framstående företrädare för domstolarna, bör man enligt min mening föranstalta om en översyn i någon form.

Ytterligare anledning härtill är att verket i huvudsak har haft oförändrat mandat sedan det inrättades i Jönköping 1975. En ny tid och nya uppgifter kan kräva nya instrument. Man bör i det sammanhanget undersöka om inte centraladministrationen beträffande våra självständiga domstolar organisatoriskt hör hemma under riksdagen. Risken att regeringen styr domstolarna som förvaltningsmyndigheter skulle därigenom elimineras.
Det är nu läge för riksdagen att mer än tidigare engagera sig i domstolsväsendets tillstånd och utvecklingsmöjligheter. Jag har svårt att tänka mig att riksdagen i längden kan skjuta frågan om domstolsväsendets organisation ifrån sig genom att låta regeringens rapportering passera utan ingripanden.

Jag föreslår att riksdagen ålägger regeringen att skyndsamt presentera ordentligt utvecklade principer för huvuddragen av domstolsorganisationen samt tidplan, sätt och budget för dess genomförande. Vidare bör regeringen erinras om att domstolarnas verksamhet under reformeringstiden måste garanteras genom tilldelning av medel och chefer.

Slutligen bör regeringen åläggas att utreda frågan om Domstolsverkets uppgifter, organisation och lokalisering.

Bertil Hübinette