Under den svenska bankkrisen ( 1987 - 1993 ) försattes 60.000 företag i konkurs  alldeles i onödan, och den svenska staten tvingades att låna nästan ettusen miljarder från utlandet för att få Sverige på fötter igen. I min senaste debattartikel  den 27.4. i Arbetet  - Nyheterna ställer jag frågan om  Sverige har politiska domare" i den här artikeln vill jag påvisa att så är fallet.

Först efter 10 år börjar bankerna efter segslitna domstolsförhandlingar, i någon mån få betala tillbaka vad det tagit ! Men hittills har ingen bank eller finansinstitut åtalats för olaga hot, utpressning eller ocker ( ! ) Trots att det är just detta som många mål borde handla om.

Metoderna hur det gick till var enkla och lätta att genomskåda. När räntorna gick upp höjde många banker och finansinstitut räntorna. När räntorna gick ner sänkte inte bankerna räntorna, utan behöll samma höga räntenivå. Samma förfarande skedde med många leasingavtal samt hundratusentals avtal mellan konsument och bank.

I denna artikel vill jag emellertid bara berätta hur det gick till hur domstolarna behandlade bankkunderna under denna period och hur bankkunderna fortfarande behandlas i domstol.  Jag har valt belysa min artikel med generella konkreta exempel utan att nämna några namn.

Jag har därför valt att berätta hur några av bankkunderna behandlades av tingsrätten i en liten stad i norra Sverige, eftersom efterspelet även har fått ödesdigra konsekvenser, för lagmannen i tingsrätten som efter att ha blivit avslöjad,  tog livet av sig.

Bakgrunden är att domstolarna i Sverige inte prövar bankmålen som man skall. Detta sker  genom att låta bli att ta med alla grunderna i målen i domsluten. Dessutom  prövar man inte alla yrkandena. Metoderna är lika enkla, som med räntehöjningarna. Genom att vare sig ta med alla grunderna eller yrkandena, i vare sig protokoll eller domslut får bankkunderna fel i alla rättsinstanser, även om de har rätt.

Den lilla domstolen i norra Sverige är inte den enda domstolen i landet som begår dessa brott. Övriga  svenska domstolar har en stor skuld i vad som inträffat, eftersom många av domarna vare sig brytt om att följa avtalsrätten, EG-rätten, den europeiska bankrätten eller Europakonventionen i de flesta av bankmålen , trots att Europakonventionen numera ingår i den svenska lagstiftningen från den 1 februari 1995 och skulle följas av domstolarna innan dess, genom långt tidigare tecknade internationella avtal.

I mål som  den aktuella tingsrätten  tagit upp före, under och efter bankkrisen sattes bankkunderna i konkurs efter "löpande bandprincipen". Det kunde till och med hända, att  kunder som inte har några affärer med bankerna, försökte tingsrätten också sätta i konkurs, om det handlade om någon familjemedlem till någon av dem som redan orättfärdigt drabbats av banken.

Vad som händer även på andra orter är att bankerna nekar bankkunderna att få del av sina kontoutdrag, vartefter pengar i vissa fall bara  försvinner utan
att någon har insyn i vad som skett, eftersom inte någon kontrollfunktion  som finns, bryr sig om att ta reda på hur alla pengarna försvunnit.

Vart alla dessa pengar försvinner, kan jag bara gissa mig till. Men såväl konkursförvaltarna som domstolarna i de aktuella fallen vägrar att ta reda på vad som har skett, trots begäran om editionsförelägganden ( upplysningsplikt ) från de drabbade bankkunderna, som gärna vill ha besked om vem som tagit deras pengar !

Detta är vad som kan ske öppet i Sverige,  utan att någon ingriper, då JK och JO sällan intervenerar som de borde göra. När detta väl sker, blir det sällan några större repressalier för de inblandade.

Detta är naturligtvis helt oacceptabla förhållande eftersom de företag och privatpersoner som utsatts för denna brottsliga behandling sällan varit på obestånd. Det i stället varit bankerna som både varit på obestånd och saknat sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad vilka begagnat sig av möjligheten att via sina kunder bättra på sina egna finanser.

Jag har därför ansträngt mig för att ta reda på bankkunder, som drabbats genom att utforska sanningen. Men eftersom såväl regering som bankstödsnämnden varit inkopplade i hela detta förfarande, har det inte varit någon lätt uppgift. 1991 genomdrev Finansinspektionen nya bestämmelser  som i princip gjorde att fastigheterna blev 50% mindre värda, utan att någon reagerade !

Den 25.9. 1997 avslog regeringen min begäran att få ut vissa handlingar som sekretessbelagts beträffande rekonstruktionen av Nordbanken. Akten som bevisar Nordbankens obeståndssituation heter 2826/92. De uppgifter i akten som är intressanta, maskerades på den kopia jag till slut fick ut.

Den 4.3. 1998 avslog regeringsrätten  min begäran att få ut samma handlingar med den information som skulle avslöja Nordbankens obeståndssituation som inträffade den 1 februari 1990. Motivet för avslaget var att det rörde sig om sådana förhållanden som avses i 8 kapitlet 2 eller regeringsformen ( se RÅ 1990 ref. 87 )

Regeringsrättens beslut överklagades av mig till Högsta domstolen den 12.3. 1998 som inte vidtog några åtgärder, trots att regeringsrättens beslut stred mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, om att de drabbade bankkunderna har rätt att få en "rättvis" rättegång, som Sverige förbundit sig att följa.

Först i juni  1998, lyckades jag med hjälp av den nuvarande regeringen, få loss den hemliga rapporten och därmed kunna bevisa att Nordbankens obeståndssituation inträffade per den 1.2. 1990, när bankerna inte längre uppfyllde den  lagstadgade kapitaltäckningsgrad och vissa av dem var skyldiga att begära sig själv i likvidation.

Det visar sig således att om Nordbanken och de övriga bankerna i god tid informerat sina befintliga kunder om de kommande kapitaltäckningsreglerna som bankerna var skyldiga att följa, hade Sverige sluppit undan den värsta finanskrisen i Sveriges historia.

I stället valde bankerna att säga upp krediterna för företag och privatpersoner i en takt som Sverige aldrig tidigare upplevt. I  domstol skyllde bankerna ifrån sig att det var kunderna som varit orsaken till bankkrisen och domstolarna dömde till bankernas förmån utan några riktiga rättegångar som stadgas i 6 artikeln 1 § i Europakonventionen.

Vad som hänt låntagarna vid prövningen av mål i den aktuella tingsrätten, är således ingen enskild händelse, utan utgör bara toppen på ett isberg. Nyligen blev f d lagmannen i en av våra större tingsrätter polisanmäld för sitt samarbete med en av chefrådmännen i samma tingsrätt för deras gemensamma samarbete med bankerna och deras ombud för att bankkunderna inte skulle få någon "rättvis" rättegång.

Bara i olika tingsrätter ligger för närvarande 400 mål och väntar mot Nordbanken som tagit ut för mycket i oskäliga räntor och nu tvingas göra rätt för sig, mer än 10 år efter de genomförda bedrägerierna. Hundratusentals privatpersoner har också blivit lurade på samma sätt.

Kommer det att ta ytterligare tio år innan domstolarna fastställer bankernas obeståndssituation och när denna inträffade, är något som jag inte kan svara på i dag. Men hittills har domstolarna vägrat att hjälpa till även i denna fråga. Trots att stora bolag som Volvo Finance Group som för närvarande processar mot Nordbanken kring just denna fråga, inte heller får några riktiga besked av våra domstolar som av någon anledning går bankernas ärenden i stället för att reda ut alla begrepp som de är skyldiga att göra. Tidningarna tystas med hjälp av annonser.

För vilken tidning vill skriva negativt om de svenska bankerna, i den omfattning de borde göra, när de samtidigt matas med helsidesannonser i fyrfärg  av alla bankerna som inte gärna vill att sanningen skall komma i dagen.

Vad  det var för utlösande faktor  som fick domaren att ta det drastiska steget att begå självmord kommer vi  aldrig att få reda på eftersom han aldrig erkände sina fel.  Från protokoll i tingsrätten skrivit av hans närmaste kollega, som jag tagit del erkänner kollegan för sin del,  att han varit både försumlig och jävig. För honom måste det nu  vara  svårt att leva vidare med sina misstag som domare, när man  har till uppgift att tjäna rättvisan och respektera den avlagda domareden.