Demokratiutredningen är den första statliga utredning någonsin som har föreslagit att det s k uppenbarhetsrekvisitet skall avskaffas, upplyste docenten Joakim Nergelius det auditorium som hade samlats på Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin i onsdags kväll. Arrangören, Juseks Rättspolitiska råd, hade bjudit in till debatt om maktförhållandet mellan jurister och politiker. Har landets jurister fått eller rent av tagit sig mer makt på politikernas bekostnad, och är den utvecklingen i sådana fall lyckosam?
På podiet satt Dagens Nyheters f d chefredaktör Svante Nycander, Regeringsrättens ordförande Gunnar Björne, advokaten och riksdagsledamoten Rolf Åbjörnsson (kd) samt Joakim Nergelius, docent i konstitutionell rätt (se bilden).
Domstolarnas lagprövningsrätt har tidigare behandlats på denna sida. SvD:s uppfattning är att skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna får kött och blod först när det finns en reell möjlighet för domstolarna och andra offentliga organ att underkänna lagstiftning som kränker just dessa rättigheter. En sådan möjlighet eller rättare sagt skyldighet att pröva om riksdagens lagar eller regeringens föreskrifter kränker medborgarnas grundlagsskyddade fri- och rättigheter har svenska domstolar och myndigheter endast i de fall där lagstiftningen är uppenbart felaktig.

Ledamöterna i Demokratiutredningen var tvärs över partigränserna eniga om att på den punkten behöver den enskildes rättighetsskydd förstärkas, medan debattanterna i onsdags kväll var av olika uppfattning.
Den som tydligast motsatte sig en förstärkt maktdelning genom ökad lagprövningsrätt var Svante Nycander. Även om experterna, och då särskilt juristerna, måste ges en framträdande plats på alla områden där offentlig makt utövas, kunde han inte förstå varför Montesquieus maktdelningslära så flitigt åberopades från juristhåll i den allmänna debatten.
Enligt Nycander är det politikerna - i sista hand folkets valda representanter i riksdagen - och en fri och upplyst debatt som är det yttersta värnet för medborgarnas fri- och rättigheter. Inte domstolarna.
Om domstolsjuristerna fick större makt att underkänna lagar och förordningar från riksdag och regering skulle det leda till en politisering av dömandet och mer, inte mindre, rättsosäkerhet.
Högsta domstolens ordförande Torkel Gregow fanns i publiken och protesterade. Enligt honom var Nycanders ståndpunkt udda och främmande, lika främmande som grundlagens nuvarande lagprövningskonstruktion ter sig vid en internationell jämförelse.

I andra länder garanteras medborgarnas rättighetsskydd ytterst av författningsdomstolar eller domstolarnas lagprövningsrätt, utan krav på uppenbart fel. Den svenska ordningen får den bisarra effekten att domstolarna medvetet kan tvingas att döma i strid mot grundlagen.
Joakim Nergelius pekade på en annan omständighet som gör att den svenska grundlagens rättighetsskydd internationellt sett framstår som svagt. Enligt Nergelius är Sverige det land i världen där det är lättast att begränsa medborgarnas grundlagsskyddade rättigheter. Det räcker med att en enkel majoritet av riksdagens ledamöter två gånger, på vardera sidan om ett val, röstar för en sådan inskränkning.
Fullt så illa ställt är det kanske ändå inte. Det finns jämförbara länder där grundlagen kan ändras utan mellanliggande parlamentsval, låt vara att detta då måste ske med en kvalificerad majoritet av de röstande. Och nog måste en uthållig riksdagsmajoritet ha möjlighet att påverka nivån på de grundlagsreglerade rättigheterna i både höjande och sänkande riktning, även om riksdagsledamot Åbjörnsson var uppgiven i det fallet.
Hans konklusion av 30 års erfarenhet av rättslivet och några års riksdagserfarenhet landade i att "det inte är så bra med någonting". Ett sätt att hantera den "sörja" till lagstiftning som riksdagens kompromissande och 51-procentsrättvisa ofta resulterar i vore att överlåta mer makt till domstolarna.

Nu har vi dessbättre redan en sådan rättsutveckling i vårt land till följd av EU-medlemskapet och införlivandet av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.
Varken EG-rätten, som har företräde framför svensk lag, eller Europakonventionen som gäller som svensk rätt, kräver att brister i lagstiftningen skall vara uppenbara. Såväl Europadomstolen i Strasbourg som EU-domstolen i Luxemburg kan därför redan i dag underkänna svenska lagar, medan de svenska domstolarna däremot bara kan underkänna sådan lagstiftning om den bygger på EG-rätten.
Samtidigt som de lagstiftningsområden som styrs av EG-rätten indirekt och direkt blir fler och fler, blir skälen allt svagare för att klamra sig fast vid kravet på ett uppenbarhetsrekvisit.
Detta har Demokratiutredningen insett och i konsekvensens namn också föreslagit att uppenbarhetsrekvisitet avskaffas. Att Sveriges inträde i den Europeiska unionen skulle få betydelse för denna politiskt kontroversiella fråga måste också ha stått klart för Ingvar Carlsson när han som statsminister 1991 lämnade in Sveriges medlemskapsansökan.
Det är alltså inte juristerna och domstolarna som har tagit sig makt på politikernas bekostnad, utan det är politikerna som frivilligt har lämnat över makt till juristerna. Varför beklaga en sådan utveckling när den ytterst syftar till att förstärka skyddet mot statliga ingripanden i medborgarnas fri- och rättigheter?

Ledaren/Svd