Domstolarna måste förstärkas. Färre men större tingsrätter kan förväntas. Domarkåren bör koncentrera sig på dömande verksamhet och inte syssla med oväsentligheter. Rekryteringen av nämndemän måste breddas med fler företagare, invandrare och ungdomar. Det skriver Laila Freivalds, Justitieminister.

Parallellt med mediernas intensiva nyhetsbevakning av olika domstolsavgöranden pågår en debatt om domstolsväsendets funktionssätt, effektivitet och organisation. Det har bland annat riktats kritik mot "ekonomisk utsvältning", kaos på grund av alltför många möjliga påföljder, långa handläggningstider, orutinerade domare och otrygga vittnen och brottsoffer.
Trots viss kritik och vissa uppenbara problem, har det hittills varit möjligt att upprätthålla en dömande verksamhet av hög internationell kvalitet i hela landet. Detta främst beroende på mycket kompetenta domare och annan personal, och detta trots att arbetsformer och organisation i stort varit desamma i flera decennier.

Kraven växer och förutsättningarna för dömande verksamhet förändras. Ska medborgarna även i framtiden ha möjlighet att få sin sak prövad i domstolar med högsta tänkbara kompetens och på kortast möjliga tid behöver domstolarna och dess verksamhet förändras och förstärkas.

Sedan några år pågår ett omfattande reformarbete inom domstolsväsendet. Det gäller såväl regelverk, arbetsformer som organisation. Den handlingsplan om reformeringen av domstolsväsendet som regeringen presenterade för riksdagen i går ger en samlad överblick av pågående arbete och inriktning. Domstolarna ska ges förbättrade redskap i form av ändrade regelverk, en mer ändamålsenlig domstolsorganisation och ett utvecklat IT-stöd. Kompetensutveckling och ökade möjligheter till kvalificerade arbetsuppgifter för alla anställda i domstolsväsendet ska göra domstolarna till än mer attraktiva arbetsplatser.

Domarna måste ges ökat utrymme att koncentrera sig på den dömande verksamheten och sådant förberedelsearbete, som kräver kvalificerade domarinsatser. Arbetsuppgifter som inte kräver domares medverkan ska i ökad utsträckning delegeras till andra medarbetare inom domstolen.

Domarna behöver också ges ökade möjligheter till fördjupad specialisering. Det är inte möjligt att förvänta sig att en och samma person ska kunna ha ingående kunskaper inom så skilda områden som till exempel sexuella övergrepp mot barn och komplicerad ekonomisk brottslighet. Specialdomstolar är inte längre lösningen, däremot specialutbildad personal.
Det är också av stort värde att få fler domare med bred juridisk erfarenhet utanför domstolsväsendet. Därför är det önskvärt att jurister med andra erfarenheter än från den traditionella domarbanan blir ordinarie domare. Det kan vara advokater, åklagare eller jurister från näringslivet. För att lyckas med att rekrytera dessa personer krävs arbetsmiljö, arbets- och lönevillkor som gör domstolen till en tillräckligt attraktiv arbetsplats.
Genom att de ordinarie domarna koncentrerar sig på det mest kvalificerade arbetet ökar utrymmet för övrig personals arbetsuppgifter. Därmed ökar behovet av att utveckla andra personalgruppers kompetens. Särskilt angeläget är att erbjuda domstolssekreterarna mer kvalificerade och stimulerande arbetsuppgifter.
Teknikutvecklingen innebär att de sekreteraruppgifter som denna yrkesgrupp, till övervägande delen kvinnor, ägnat sig åt gradvis har minskat i omfattning. Den stora erfarenhet som domstolssekreterarna har kan därför i än högre grad utnyttjas för att förbereda mål.

Även notarierna behöver bli fler och ges mer kvalificerade arbetsuppgifter. Notarierna kan utgöra basen i en utbyggd beredningsorganisation. Det kan inte uteslutas att morgondagens domstolar också behöver rekrytera andra jurister för att bygga upp en väl fungerande domstolsorganisation.

I länsrätterna finns redan en etablerad organisation av föredragande jurister, med djupgående erfarenheter av vissa typer av mål. Denna modell kan tjäna som förebild även för tingsrätterna.
På många håll i landet pågår försök med en förstärkt inre organisation för beredning av mål. En nyligen avslutad utvärdering av verksamheten vid ett tiotal tingsrätter visar att det genom förändrad organisation och förändrade arbetsformer går att göra mycket för att skapa högre effektivitet och en snabbare hantering. Försöken visar också att det är möjligt att ge alla personalkategorier mer stimulerande arbetsuppgifter. Men varje domstol måste utifrån sina egna förutsättningar finna former för sin egen beredningsorganisation.
Nämndemännen har som företrädare för allmänheten en viktig roll i domstolarna. Systemet med nämndemän säkerställer allmänhetens insyn och bidrar till att ge verksamheten en folklig förankring.

Rekryteringen av nämndemännen behöver breddas. I dag finns till exempel alltför få egna företagare, invandrare och ungdomar bland våra nämndemän. Regeringen kommer därför att låta utreda bland annat frågan om hur nämndemän ska rekryteras i framtiden. Det måste finnas tillgång till kvalificerad dömande verksamhet över hela landet.

Flera tingsrätter är så små att de har svårt att möta kraven på flexibilitet, kompetensutveckling och specialisering. Det är svårt att i en mindre tingsrätt omfördela arbetet vid frånvaro för fortbildning etc. Om det inte går att erbjuda goda möjligheter till individuell utveckling kommer det framöver inte att vara möjligt att locka de bästa juristerna till domstolarna. Redan nu finns exempel på att det ibland är svårt att finna kvalificerade sökande till vissa tingsrätter. På sikt riskerar detta att leda till att medborgare i vissa delar av landet inte har tillgång till en dömande verksamhet av högsta kvalitet.
Behovet av större domstolsenheter måste vägas mot behovet av geografisk närhet. Det är visserligen en minoritet av befolkningen som någon gång i livet har anledning att besöka en tingsrätt. Men framför allt i norra Sverige skulle en koncentration av dömandet i många fall leda till orimliga avstånd till närmaste domstol.

Mer bärkraftiga domstolar kan uppnås genom att domkretsarnas storlek ökas. En domstol kan då omfatta ett större geografiskt område där flera permanenta domstolsenheter ingår. Särskilt komplicerade mål kan förläggas till den domstol där det finns viss specialkunskap.

Det är en lösning som framför allt är användbar i de mer glesbefolkade delarna av landet. I de fall då det inte finns tillräckligt målunderlag för en tingsrätt och det geografiska avståndet inte är alltför stort kan lösningen i stället vara att lägga samman två tingsrätter, med eller utan bibehållet tingsställe.
Min förhoppning är att den handlingsplan som regeringen nu lagt fram bidrar till en övergripande och konstruktiv diskussion om hur framtidens domstolsväsende bör vara utformat.

Laila Freivalds

Copyright