I samband med den svenska finanskrisen 1987-93 gick juristerna politikernas ärenden, och bortsåg från såväl europeisk bankrätt som avtalsrätt. Mats Lönnerblad, skribent i finansrätt, menar att Sverige har politiska domare.

”Vi har för orutinerade domare” skriver Högsta domstolens ordförande Torkel Gregow i pressen. Att domarna är orutinerade när det gäller lagtolkningen håller jag med om. Men jag håller inte med Gregow när han i övrigt försöker beskriva orsakerna, till varför svenska domstolar befinner sig i svårt förfall.
Gregow försöker göra gällande att det bara beror på yttre inblandning och icke behöriga domare, när det till största delen är de rutinerade tjänstemännen själva, som inte fullgör sina uppdrag på de sätt som de är skyldiga att göra enligt rättegångsbalken. Yngre domare klarar i allmänhet sina uppdrag bättre, eftersom de har fått en bättre utbildning som är anpassad till EG-rätten som sedan 1995 ingår i den svenska lagstiftningen.
När det gäller Högsta domstolen (HD) beslutar denna instans själv vilka mål som skall tas upp till behandling och vilka prejudikat som skall skapas. Om denna rättsinstans kan jag bara konstatera att HD inte begär förhandsbesked från EG-domstolen som HD är skyldig att göra och inte heller följer Europakonventionen i tvistemål, vilken sedan Sveriges inträde i EU är införlivad med den svenska lagstiftningen. I likhet med många av sina kollegor, i de lägre rättsinstanserna, tar heller inte HD ställning till alla grunderna i målen som även justitieråden är skyldiga att göra när målen prövas i HD.

Krig och ekonomisk kris
Det är när ett land befinner sig i krig eller i ekonomisk kris som de flesta stora ”misstagen” begås av nationella domstolar. Domstolarna försöker snabbt hitta syndabockar, som är lätta att offra och inte kan försvara sig, när kriget står för dörren eller när den ekonomiska krisen drabbar landet med full kraft. Det är således under omfattande kriser som enskilda drabbas av domstolarnas godtycke, och domstolarna inte längre förmår att fullgöra sina uppgifter.
I samband med den svenska finanskrisen 1987–1993 fick vi uppleva att domstolarna agerade lydiga drängar åt politikerna genom att vare sig följa avtalsrätten eller den europeiska bankrätten, trots att svensk domstol skall vara oavhängig.
Redan 1991 tilläts krisbankerna av den dåvarande ”bankministern” Bo Lundgren att schablonmässigt låta nedvärdera säkerheter i friska fastigheter med betydande värden och i övriga fastigheter med över 50 procent, för att sedan låta den svenska finansinspektionen ta det formella ansvaret.
Finansinspektionens beslut åtföljdes av retroaktivt verkande lagändringar som bland annat gjorde outhyrda fastigheter i princip värdelösa.
Bankerna sade således upp krediterna för företag och fastighetsbolag med en lag, som tilläts verka retroaktivt mot företag som från början erhållit lån på helt andra villkor.
Låt mig därför få belysa vad jag menar med två konkreta exempel: När det gäller en fastighetsägare som från början ägde fastighetsbolag och börsmajoriteten i ett börsbolag, tilläts banken att konfiskera alla hans aktier i börsbolaget och han tvingades att lämna en option att sälja alla sina fyra bolag för en krona per styck.
Banken tvångsköpte således bolagen som innehöll börsbolagens aktier långt under marknadsvärde för 36 kronor per aktie när aktierna i själva verket var värda 170 kronor per aktie enligt det internationella företaget Morgon Stanleys värdering.

Beslagtagande av egendom
I Stockholms tingsrätt fick sedan banken rätt, trots att beslagtagandet av egendom endast får ske för skyddande av fordran. Domstolen tillät således konfiskationen av majoriteten i ett börsbolag, trots att banken, via bankens eget ”skräpkreditföretag” sedan gjorde en oskälig vinst vid den senare försäljningen på över tre miljarder kronor.
Förutom att banken i det aktuella fallet täckte sin fordran på 1,6 miljarder – bara genom försäljningen av ett av börsbolagets divisioner som banken först tillät sig att sälja ut – tillät Stockholms tingsrätts politiskt tillsatta ”förstärkningsenhet” banken att även behålla resten av vinsten från försäljningen av börsaktierna, vilket strider mot både Europakonventionen och lagen om egendomsskydd.
Lika illa gick det för en annan entreprenör, som nyligen förlorade rätten till såväl sina patent som varumärken i en tvist i Stockholms tingsrätt. I det fallet hade banken kommit överens med en köpare om att sälja ut hela företaget, medan företagaren fortfarande ägde bolaget.
Företagaren som skapat hela sitt företag från starten, ett företag som i dag är värt flera hundra miljoner kronor och skall börsnoteras, tvingades under bankkrisen att lämna ifrån sig sitt livsverk till banken för en krona genom olaga hot, utpressning och tvång, trots att bolaget ej var försatt i konkurs.
Eftersom det är oskyldiga som kan drabbas i både brottsmål och tvistemål, medan domstolarna befinner sig i kaos, är det en skyldighet att snarast komma till rätta med problemen i våra domstolar som först och främst handlar om förmågan att kunna följa gällande avtalsrätt, brottsbalken, Europakonventionen och EG-rätten. Justitieminister Laila Freivalds initiativ att utreda varför det svenska rättsväsendet inte fungerar är således synnerligen välkommet.

Rättväsende i förfall
Svenskt rättsväsendet har stora möjligheter att komma ur det svåra förfall, som det befinner sig i just nu, om domstolarna förmår att följa lagen och domstolarna låter bli att låta sig påverkas av politiska förarbeten som inte överensstämmer med lagen. Samtidigt måste Justitiekanslern och JO börja granska domstolarnas arbete, som de är skyldiga att göra och utdöma straff för alla de rättegångsfel som för närvarande begås.
Det är när den juridiska granskningen upphör, som både politiker och domare kan agera efter eget godtycke. För svenska domare har hittills godtycke gällt som juridisk princip. Det är denna onda cirkel som våra domare och granskande myndigheter nu måste börja ta itu med, för att rättsväsendet på nytt skall kunna börja fungera.

MATS LÖNNERBLAD