Om det förekommer jäv grova rättegångsfel redan i första rättsinstans, vilket inte är så ovanligt i Sverige, är det naturligt att påtala de processuella och materiella fel som begåtts före prövningen i hovrätten. Har dessa fel begåtts i hovrätten är det Högsta domstolen (HD) som enligt rättegångsbalken är skyldig att reda ut begreppen.

På frågan om uppenbara rättegångsfel, brukar svaret från hovrätten vara, att hovrätten inte anser att det inte förekommit några fel tingsrätten. I Högsta domstolen brukar svaret bli, att klaganden inte visat någon omständighet som kan föranleda resning eller utgör domvilla, i samband med att ärendet prövades i hovrätten och tingsrätten. Detta oavsett hur målet har behandlats och handlagts av respektive domstol.

Svaret från hovrätten brukar komma, utan att hovrätten prövat frågan ordentligt. Hovrätten anger bara i sitt protokoll, att vad som anmälts inte kan utgöra rättegångsfel eller jäv.

Från Högsta domstolen brukar svaret komma utan att HD ens beviljat prövningstillstånd, vilket betyder att Justitieråden i HD aldrig prövat ärendet överhuvudtaget.

Senaste beslutet från hovrätten angående jäv och rättegångsfel som jag tagit del av är från den 30.11. I svaret har hovrätten på bara två sidor, i ett torftigt protokoll meddelat sitt beslut, som svar på 40-sidig väl genomarbetad inlaga. I protokollet från hovrätten framgår därför tydligt, att någon ordenlig utredning och prövning aldrig kan ha gjorts av hovrätten, innan beslutet fattades.

Senaste beslutet från Högsta domstolen angående jäv och rättegångsfel som jag granskat är från den 2.12. där det framgår att referenten inte ens brytt sig om att ta hänsyn till tidigare domar. Hade man gjort detta skulle man varit tvungen att återförvisa målet till tingsrätten eftersom grunderna i målet aldrig hade prövats ordentligt, i vare sig första eller andra rättsinstans vilket alltid måste betraktas som grovt rättegångsfel.

De frågeställningar som dominerat tingsrätt, hovrätt och högsta domstolen före under och efter den svenska bankkrisen (1987 - 1993) har också varit de sämst skötta ärendena i domstolarna under samma period. Det var det som ledde fram till Bankrättsföreningens bildande (1996) vars främsta uppgift är att komma tillrätta med domstolarnas felaktiga hantering av alla tvistemål i bankärenden.

De bankärenden som hittills dominerat domstolarna har varit lånelöften som aldrig infriats, uppsägning av bankgarantier och krediter, borgensåtaganden, bankernas "uppskruvade räntor" och falska annuitetslån.

För lånelöften betraktar svenska domstolar dessa löften som "preliminära" även om löftena finns skriftligen garanterade. För bankgarantier ställda mot annan part, gäller att dessa garantier inte går att säga upp, om kredittagaren skött sina förbindelser i övrigt mot kreditgivaren. Självfallet är det också långivaren och inte banken som skall säga upp dessa garantier om inte låntagarna sköter sin förpliktelser eftersom det är ett tvåpartsavtal mellan banken och kreditgivaren och inte mellan banken och kunden.

Bankerna gör således fel, när man samtidigt som krediterna sägs upp också säger upp långsiktiga bankgarantier utställda mot annan part. Senare gör också¨ domstolarna fel, när man i rätten vägrar att grundligt behandla dessa frågeställningar ordentligt.

Frågor av denna art prövas sällan eller aldrig av domstolarna på ett korrekt sätt. När felen väl begåtts i tingsrätten genom att överhuvudtaget inte pröva uppsägningarna av bankgarantier, upprepar hovrätten samma fel, utan att ändra i tingsrättens beslut eller återförvisa målen. Hovrättens dom är ofta rena kopieringen av tingsrättens dom, där man ser att hovrätten inte ens brytt sig om att sätta sig in i ärendet.

Vid uppsägning av krediter gäller följande: för att bankernas uppsägning av krediter till förtida betalning inte skall hållas för avtalsstridig, fordras enligt svensk avtalslag och den europeiska bankrätten att bankerna hade fog för sin bedömning, grundad på relevant faktaunderlag som värderats fackmannamässigt och med iakttagande av gängse krav på kreditsäkerhet. Bankerna har bevisbördan för att dess förutsättningar är uppfyllda. (RH: 1990:86)

Trots att det är bankerna har bevisbördan i bankmål som handlar om uppsägning av krediter kunde jag så sent som den 30.11.1999 läsa i en dom från Svea Hovrätt att det skulle åligga kredittagaren att visa att banken brustit i sin kreditprövning och inte tvärtom! När det gäller dessa grova rättegångsfel är hovrätten skyldig att återförvisa målet till tingsrätten igen vilket nästan aldrig sker.

För ärenden som avser olagliga "ränteskruvade" räntor börjar nu bankerna efter mer än 10 års processande äntligen erkänna sina "misstag". Det sker efter en dom mot Nordbanken Finans i Stockholms tingsrätt. Det gör man genom att bara motvilligt betala tillbaka en del av för mycket utdebiterade räntor i processer som pågått i åratal. Frågan om "falska annuitetslån" är fortfarande inte är ordenligt utredd av domstolarna, som av någon anledning, inte vill följa EG:s mycket tydliga direktiv i denna fråga.

Vad som sker i hovrätten är således att man slarvar och inte ens vill tillstå hur självklara rättegångsfel som görs skall åtgärdas. Hovrätten gör heller inte samma grundliga prövning som i tingsrätten. Eller också gör man samma fel i tingsrätten genom att avvisa bevisning. Genom detta förfarande dubbleras felen !

När hovrätten eller HD är sista rättsinstans bryr man sig fortfarande inte om att begära förhandsbesked från EG-domstolen, som man är skyldig att göra. Risken är därför uppenbar att svenska staten kommer att få flera skadeståndskrav på sig för att svenska domstolar ej följer EU:s rättsregler.

De grova fel som begåtts i tingsrätten, rättar man inte till. Jävsfrågorna utreds sällan eller aldrig, där hovrätten är obligatoriskt skyldig att återförvisa ärendena. Felen och handläggningen av ärendena har också blivit rutinmässigt slarvigare med åren.

Då man analyserar flera domar finner man att domstolarna i Sverige, tycks bestämma sig för utgången i målen redan från början. Sedan letar man efter lämplig bevisning i målen och rycker loss meningar från sitt sammanhang, för att lättare kunna styrka domstolens egen ståndpunkt i målet.

Svenska domstolar är inte vana att ta emot kritik eftersom inte heller den granskande myndigheten genom vare sig Justitiekanslern eller JO reagerar. Därför lär man heller inte av sina egna misstag. Målen bara transporteras till nästa rättsinstans som inte heller reagerar på felaktigheterna.

Men med den stora anhopningen av mål mot Sverige i Europadomstolen, för att Sverige inte följer självklara regler i enligt med Europakonventionen, är det snart dags att Justitieministern reagera och ålägger svenska domare att börja följa de regler som utgör grunderna i den dömande verksamheten.