Under finanskrisen (1987 - 1993) har bankerna sagt upp krediterna för hundratusentals företag. Av dessa har ungefär 60.000 företag sagts upp på helt oskäliga grunder. I den revisonsenkät som Svenska Arbetsgivareföreningen ( SAF ) genomförde år 1991 visade sig att bara under år 1990 fick tusentals företag sina krediter uppsagda helt i onödan !
- Vad detta har inneburit för den svenska arbetslösheten och förlorade arbetstillfällen kan jag bara gissa mig till, men min uppskattning är att åtminstone 250 -350.00 arbetsföra människor ställts utanför den ordinarie arbetsmarknaden enkom på grund av bankernas rättsvidriga uppsägningar av krediter.
- Enligt EUs grundläggande rättsregler och den svenska avtalslagen kan banker inte utan vidare säga upp krediter. Vad anbelangar Sverige så har Jan Ramberg, professor i juridik vid Stockholms Universitet, en klar uppfattning hur den svenska avtalslagen skall följas. En uppfattning som också är också en självklarhet på kontinenten. "Kreditavtalen kan se ut på många olika sätt. Men om banken säger upp ett kreditlöfte så måste det ske i enlighet med vad som står i avtalet", säger Ramberg.
- I många kreditavtal förbehåller sig bankerna rätten att säga upp krediten om säkerheterna "enligt deras mening" har försämrats. Bevis för att säkerheterna har försämrats behövs alltså inte, i dessa avtal. "Men om kunden överklagar beslutet är banken tvungen att lägga fram bevis i rätten, för att säkerheterna de facto har försämrats. Rättens bedömning skall vara objektiv", förklarar Jan Ramberg.
- Självfallet måste en bank också först inhämta tillräcklig information om "säkerheterna är betryggande eller ej" annars gör sig banken skyldig till en skadeståndsgrundande handling, genom att säga upp krediter på felaktiga grunder. Detta har våra svenska domstolar ännu inte förstått, trots alla mål (över 2000 bara i Stockholms tingsrätt mot Nordbanken) som finanskrisen orsakade.

Det svenska problemet är att vi inte har något objektivt rättssystem. I Sverige kallas detta för rättspositivismen och ger i praktiken svenska domare "rätten att tycka vad de vill" i civilmål, utan tanke på att följa de rättsregler den rättstillämpning som i andra länder anses som självklara och som också borde vara självklara i Sverige.
- Det svenska rättssystemet för civilmål är till synes lika "politiskt korrumperat" som det belgiska, där brandmännen sprutade vatten på Högsta Domstolens byggnad för några år sedan för att visa sitt missnöje.
- När "ord står mot ord" utgår svenska domare rutinmässigt från att "banken har rätt" i bankmål. Detta oavsett vilken bevisning som har inlämnats i målet ! Att den svenska avtalslagen och EG-rätten skall tillämpas tas överhuvudtaget ingen hänsyn till.
- I Sverige har det nu till och med gått så långt att domstolarna tillåter sig att "vända på bevisbördan" i civilmål och låter "bankkunderna bevisa att säkerheterna inte har försämrats" trots att detta är något, som enligt vedertagen rättspraxis, bankkunderna inte alls skall behöva bevisa, eftersom det åligger banken att bevisa att uppsägningen skett på ett korrekt sätt.
- Systemet har kunnat fortgå år från år eftersom de politiskt valda justitieråden i Högsta Domstolen inte gör något åt problemet. Dessa numera 16 noggrant politiskt utvalda tjänstemän, ringer gärna till regeringskansliet eller hör av sig till bankernas egen organisation, Bankföreningen för att höra hur de skall döma, innan de fattar beslut i bankmål.
- Vad man från Högsta Domstolens sida är "rädd för" när det gäller bankmål, går inte att förklara. En djupt rotad respekt för bankerna och misstänksamhet mot företagare och entreprenörer samt beroendeförhållandet mot sittande regering är nog den troligaste förklaringen till att domstolarna i de flesta fall går bankernas ärenden.

Genom de politiska instruktioner som Högsta Domstolens tjänstemän mottar i civilmål ingår tydligen inte att pröva bankmål över huvudtaget. Det är därför sällan som dessa mål beviljas prövningstillstånd. Därför blir det i ställer Europadomstolen i Strasbourg och EG-domstolen i Luxemburg som till slut kommer att sätta "Sverige på plats" i dessa frågor.
- Att Sverige har fått en ny lagstiftning från den 1 januari 1995 genom Sveriges inträde i EU tycks inte heller bekymra dessa tjänstemän. Anders Knutsson, f d ordförande i Högsta Domstolen tillåter sig t o m att påstå att "några mål som strider mot EG-rätten ännu ej varit uppe i HD."
- Detta trots skyldigheten hos Högsta Domstolen att vidarebefordra frågor till EG-domstolen om part påstår att svensk lag strider mot EG - rätten. Flera sådana mål har redan varit uppe i HD, som dock inte brytt sig om att föra de självklara rättsfrågorna vidare
- Svenska domstolar lever också i uppfattningen att säkrade panter "kan försvinna" trots att detta är en både praktisk och teoretisk omöjlighet. Att bankerna inte har några skyldigheter mot sina kunder, bevisas av att bankerna inte ens är skyldiga att skriva på den enklaste blankett.
- Vidare lever svenska domstolar i villfarelsen att kontrakterade skriftliga kreditlöften inte gäller, innan pengarna är utbetalade ! En uppfattning som inte delas av några andra domstolar i Europa !
- Svenska domstolar tycker t o m, att felaktig interimistisk kvarstad och felaktig kvarstad mot bankkunder, är något som inte ens kan betraktas som skadeståndsgrundande!
- För den som sätter sig in i den europeiska bankrätten som samtidigt läser den svenska bankrörelselagen kan jag garantera en chockartad upplevelse. Den svenska bankrörelselagen är undermåligt formulerad. För att få rätt mot bankerna, borde man därför kunna hänvisa till grundläggande regler inom avtalsrätten. Men när inte ens detta gäller kan jag bara konstatera att Sverige har ett poliskt korrumperat rättssystem, som ingen hittills gjort allvarliga ansträngningar att förändra !