"Skär ned på antalet poliser, och man kan spara på åklagartjänster och på domstolstjänster och verksamheten kan förefalla mycket effektiv ändå."

Stora besparingar
Vad kan nu dessa senare åtgärder - som till sin verkan går tvärs emot de uttalade målen - bero på? En förklaring, samtidigt en kvalificerad gissning, kan vara följande. Rättsväsendet har sedan årtionden varit utsatt för stora besparingar från statsmakternas sida. Under den borgerliga regeringens tid 1991-1994 blev det ändring, och rätt stora ytterligare belopp tillfördes verksamheten. Nya tjänster inrättades, domstolarna fick eget budgetansvar till den del man inte haft det tidigare. Sedan den socialdemokratiska regeringen tillträtt under hösten 1994 blev det även inom rättsväsendet fråga om en återställare. De från den borgerliga regeringens tid höjda anslagen skars ned år från år, ibland med över 30 procent, de nya tjänsterna försvann, polisen och domstolarna drabbades extra hårt. Och nu har staten genom domstolsverket krävt ytterligare omkring 10 procent besparingar inom domstolsväsendet på tre års tid.
- I detta sammanhang kan en del siffror nämnas som visar hur i det långa perspektivet situationen inom rättsväsendet har försämrats. År 1960 polisanmäldes omkring 250 000 brott i Sverige. Motsvarande siffra de senaste åren är omkring 1 100 000 brott per år, en ökning av antalet anmälda brott med omkring 350 procent, och då har det under mellantiden skett omfattande s k avkriminaliseringar. Den kommunalt anställda polisen förstatligades år 1965. Då fanns i Sverige omkring 11 000 poliser. Enligt senast tillgängliga uppgifter finns i Sverige i dag knappt 16 000 poliser. Den öppet redovisade kriminaliteten har alltså sedan 1960 stigit med omkring 350 procent, antalet poliser med omkring 60 procent.
- Om Sverige i dag skulle ha samma antal poliser i förhållande till antalet anmälda brott som landet hade år 1960 skulle vi ha omkring 35 000 poliser anställda. Samtidigt kan det konstateras, att kriminaliteten i Sverige i dag är mycket tyngre än den var på 50- och 60-talen.
- Motsvarande förändring över tiden för åklagare och för domare i tingsrätterna visar en ökning av antalet åklagare från omkring 450 till i dag omkring 800, alltså nästan en fördubbling. Antalet tingsrättsdomare är nästan oförändrat med en ökning från 625 till omkring 700.

Alltmer osynlig polis
Men hur går då detta ihop? Polisen är ju mer och mer osynlig, patrullerar ej på gator och torg, de rycker ut efter larm med kanske timmars fördröjning, ibland inte alls på grund av personalbrist, på nätterna finns ännu färre poliser tillgängliga. Man försöker skicka ut brandmän för att kontrollera om ett larm är falskt eller inte, man har börjat tala om att inkalla reservpolis, alltså sådana som utbildats för att tjänstgöra i krigstider, och man är tacksam för alla civila som slår sig samman för att nattetid bevaka småbåtshamnar, industribyar m m.
- Ändå fungerar åklagarmyndigheter och domstolar till synes väl med en stor och tung men ändå hanterlig arbetsbörda, där statsmakterna till och med tycker att man kan spara in ännu mera! Märkligt.
- Men - det finns en förklaring, ett trolleriknep. Rättsmaskineriet kan gå igång först när ett polisingripande har skett. Om ett sådant visar sig ha en viss substans aktiveras åklagaren och kopplas in. Om detta sedan leder till begäran om frihetsberövande eller annan åtgärd eller om ett åtal väcks blir ett mål anhängiggjort vid domstolen. Men - om inget polisingripande sker blir det inga förundersökningar och åklagarnas och domstolarnas arbete ligger stilla. Simsalabim - skär ned på antalet poliser och man kan spara på åklagartjänster och på domstolstjänster och verksamheten kan förefalla mycket effektiv ändå.
- Men detta trolleriknep går att avslöja - man kan nämligen se på vilken uppklarningsprocent som Sverige har vad gäller olika brott. Och där ligger Sverige i botten bland länderna i västvärlden. I snitt klaras i Sverige omkring 20 procent av nyanmälda brott upp. Men det skiljer mycket mellan olika slags brott. Uppklarningsprocenten för brott som mord, dråp, allvarlig misshandel, väpnat rån m m ligger på omkring 50 procent - till detta finns det fortfarande kvalificerad utredningspersonal - men när det gäller förmögenhetsbrott - bilstölder, bostadsinbrott, cykelstölder, bedrägerier, förskingringar m m - varierar uppklarningsprocenten mellan 1 och 15 procent.

Får klara sig själv
Här har samhället övergivit den enskilda människan som får klara sig bäst det går med hemförsäkringar, lås, larm etc. Nästan alla som har varit med om att få ett inbrott har väl upplevt att polisanmälan bara syftar till att få ett papper att visa upp för försäkringsbolaget och att anmälan sedan skrivs av direkt utan vidare utredning, ibland till och med om det finns en känd gärningsman, beroende på bristande resurser hos polisen. I dessa delar gäller bara den enskilda rättstryggheten, vad du kan göra för dig själv.
- Om man i ljuset av den här redovisade utvecklingen ser efter vilka anslag rättsväsendet fått till sitt utgiftsområde de senaste 20 åren är siffrorna - inflationsrensade och här angivna för vart tionde år - för 1979 drygt 16 miljarder, för 1989 drygt 17 miljarder och för 1999 knappt 22 miljarder kronor. Ökningen motsvarar ju på intet sätt den stora vikt som statsmakterna - med hänsyn bl a till de uppsatta målen - borde fästa vid rättsväsendet.
- Det är nu hög tid att tillsätta en nationell kommission med uppgift att fastställa mål för polisens närvaro i folkhavet, för ingripandeprocent och uppklarningsprocent och för antalet av åklagarna och domstolarna avgjorda mål, allt i förhållande till antalet till polisen anmälda brott per år, och att sedan redovisa vilka resurser som krävs för att uppnå dessa mål.

Anders Fröhling
f d lagman Södertälje tingsrätt