Att svenska banker förlorade hela sitt kapital under den svenska bankkrisen är det väl ingen som länge betvivlar i dag. Staten fick gå in och stötta Nordbanken med 60 miljarder kronor! Gota gick omkull efter att under flera år ha varit på obestånd. Övriga banker tvingades skriva upp sina tillgångar och begära in mer kapital från aktieägarna för att kunna överleva.
- Men hur förhåller det sig med förtroendet för de svenska bankerna i dag? Svaret är att det i dag bara är domstolarna och regeringen som har något förtroende kvar för de svenska bankerna. Därför tillåts fortfarande nästan vad som helst från bankernas sida.
- Allmänhetens förtroende för de svenska bankväsendet har helt raserats, vilket alla undersökningar som utförts efter den svenska bank- och finanskrisen (1987-1993) visat.
- Senast gjorda undersökningen var när tidningen Privata Affärer undersökte vad allmänheten ansåg om de svenska bankerna och deras avgifter. Den visade att bankerna inte bara förlorat i trovärdighet, bankerna utsätts också för en svidande kritik, för sitt ohemula sätt att ta betalt för sina tjänster!
-Den fråga som jag ställer mig, efter att i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen, ha läst hundratals protokoll från tingsrätt, hovrätt och högsta domstolen är vilken trovärdighet den de svenska bankerna har i domstolen.
- I alltför många vittnesmålsprotokoll, hävdar bankerna på fullt allvar, att de kreditlöften som man bevisligen givit aldrig varit några kreditlöften, att de krediter som sagts upp beror på att ”säkerheterna hade försämrats” när de i stället hade förbättrats och att de övertrasseringar som man bevisligen godkänt aldrig har godkänts.
- Vid de närmare granskningarna som jag gjort av bankmålen visar det sig att bankernas uttalanden, om att man inte givit några kreditlöften, trots att löftena finns i skriftlig form.
- Dessa lögnaktiga uttalanden väger tyngre i domstolarna än bankkundernas vittnesmål och bevis och tillåts användas som bevisning.
- I vissa fall vägrar till och med domstolen att ta med kundernas bevismaterial, men accepterar bankernas ”bevis” som i vissa fall är rena falsarierna.
- Det betyder också att bankernas uttalande väger tyngre än den skriftliga bevisning som finns i målen, vilket måste betraktas som absurt, eftersom bankernas vittnen i regel måste betraktas som jäviga och parter i målen.
- Även om domstolen inte kan peka på att kreditlöftet är ogiltigt, ogiltigförklaras ett bevisat kreditlöfte ändå av domstolen, som i sådana fall menar att banken haft rätt att ”rygga” (ta tillbaka) kreditlöftet utan att i domstol behöva bevisa att säkerheterna har försämrats.
- Ett sådant förfarande strider på ett uppenbart sätt mot första paragrafen i avtalslagen som säger att ”avtal skall hållas”. Bankkunderna ,känner sig så illa behandlade och förfördelade att man i framtiden kan vänta att många mål vidarebefordras till både EG-domstolen i Luxemburg och Europadomstolen i Strasbourg.
- Inget annat företag skulle kunna använda sig av lögnen som instrument i domstol utan att förlora all trovärdighet. Men bankerna tillåts att göra det. När sedan sådana ärenden anmäls till polis och åklagare görs inte ens någon ordentlig förundersökning med förhör av dem som har ljugit i rätten.
- Hur ska bankkunden då kunna få upprättelse, om domstolen tror på boven i dramat och polis och åklagare inte ens bryr sig om att undersöka vem som är boven? Rättsrötan är stor i hankmål!
- Svenska banker tror sig med rätta att styra rättsskipningen i bankmål därför att man har regeringens skydd, vilka olagligheter man än begår.
- Regeringen var ju också inblandad i krisbankernas skumraskaffärer i samband med den svenska bank- och finanskrisen.
- Bankerna och svenska domstolarna är tydligen överens om att man har större rätt än andra bara tör att bankerna skyddas av regeringen! Ett tydligt exempel på detta är när man inte följer EG:s direktiv kring "falska annuitetslån”. I HD åberopades ”Oklarhetsregeln" som fanns i Sverige långt innan Sveriges medlemskap i EU.
- Denna regel kan bara tolkas på ett sätt i banktvister. Har hanken författat ett otydligt avtal som kan missförstås är det banken som har fulla ansvaret för detta avtal och är skyldig att ta konsekvenserna av sitt handlande. Detta framgår också av EU:s direktiv.
- I Högsta domstolen åberopades därför ”oklarhetsregeln” av bankkunden i samband med att Irene Roseberg skulle få sin talan prövad i högsta rättsinstans i ett ärende som handlar om ”falska annuitetslån”.
- HD gav ändå banken rätt i sak utan att ens bry sig om att förklara varför ”oklarhetsregeln” inte skulle tillämpas i detta sammanhang. Här kan man verkligen tala om fullständig maktfullkomlighet från domstolens sida och att gå bankens ärenden i strid med både svensk rättspraxis och den europeiska bankrätten som är vedertagen inom hela EU!
- I de tusentals fall där bankerna ljugit i rätten och blivit trodda måste nu polis och åklagare reagera när inte domstolarna gör det. Ett enkelt sätt, som man negligerar i de flesta fallen, är att hålla förhör för att ta reda på vad som är sant och vilken bevisning som åberopas.
- Tillsammans med den svenska ekonomiska krisen och den stora arbetslösheten är domstolarnas agerande genom att ”hjälpa bankerna mot företag och privatpersoner” och inte följa elementära lagar och regler början till det svenska samhällets upplösning vars konsekvenser vi fortfarande bara kan ana.